Nyfascism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nyfascism är fascism efter andra världskrigets slut. Många nyfascister beundrar Benito Mussolini. En annan inspirationskälla är Julius Evola.

Nyfascism betecknar ursprungligen den så kallade republikansk-fascistiska rörelse som efter störtandet av Mussolini 1943 organiserades i de områden av Italien vilka ännu behärskades av tyskarna.[1]

Nyfascismens historia[redigera | redigera wikitext]

Efter andra världskrigets slut 1945 och Salórepublikens fall konstituerades redan 1946 det fascistiska partiet MSI, Movimento Sociale Italiano. I partiet gick främst före detta Salóveteraner som Junio Valerio Borghese med och partiet etablerades snabbt. Politiskt sett ville partiet ha tillbaka den politik som fördes i Salórepubliken som av många fascister ansågs vara idealet för hur fasciststaten borde ha sett ut under 1920- och 1930-talet.

Under 1960- och 1970-talet utvecklades situationen, i de våldsamma gatustriderna som skedde mellan kommunister och nyfascister i Italien mördades många unga aktivister ur båda politiska grupperna av deras fiender och kravaller och terrordåd var inte ovanligt. Bland de aktiva grupperna utmärkte sig Nuclei Armati Rivoluzionari som sägs ligga bakom bombdådet mot järnvägsstationen i Bologna.

Fascismen utvecklades även en hel del och grupperingar som låg inom tredje positionen etablerade sig mer och mer, många av de nyfascistiska italienska aktivisterna ville bekämpa kapitalismen, kommunismen och det moderna samhället, därför hämtades, liksom under den tidiga fascismen, inspiration både från höger och vänster.

Någon tydlig rasism går inte att finna inom nyfascismen och många av de italienska fascisterna väljer ofta att distansera sig ifrån nazismen och Hitlertyskland som en utländsk ockupationsmakt men tar Mussolinis fascism (antingen den ursprungliga eller den betydligt mer kontroversiella fascismen under Salórepubliken) i försvar. Till skillnad från nynazismen i Tyskland växte den italienska nyfascismen fram och etablerade sig direkt efter krigsslutet och försvann aldrig från den politiska scenen i Italien, medan nynazismen i Tyskland och Europa mer eller mindre krossades och återfick nämnvärd styrka först under 1980-talet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Fascism”. Svensk uppslagsbok. 1955. http://svenskuppslagsbok.se/?s=fascism+&x=68&y=59.