Nykantianism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Nykantianism var en heterogen grupp av filosofiska riktningar i Tyskland från mitten av 1800-talet, vilka i något avseende anknöt till Immanuel Kant och hans kunskapsteori.

Man riktade sin kritik främst mot den Schelling-Hegelska metafysiken, gentemot vilken man sökte känning med den exakta naturvetenskapen; å andra sidan mot den naturvetenskapen åberopande materialismen. Senare sökte nykantianerna på egna vägar systematiskt vidareutveckla den kantska filosofin men klövs samtidigt i två riktningar genom utbrytning av den så kallade Marburgskolan. I början av 1900-talet gick den nykantianka filosofin tillbaka genom ett nyväckt intresse för metafysik.[1]

Bland nykantianerna återfinns Friedrich Albert Lange, Otto Liebmann, Eduard Zeller, Hermann von Helmholtz, Hermann Cohen, Ernst Troeltsch, Ernst Cassirer och John Hick.

I Frankrike kan Charles Renouvier ses som företrädare för tankar mycket snarlika nykantianernas.[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 379-80 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 380 
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Neukantianismus, 18 december 2013.