Ola Larsmo
| Ola Larsmo | |
 Ola Larsmo (2009) | |
| Född | 21 december 1957 Sundbyberg,  Sverige |
|---|---|
| Yrke | Författare, kulturjournalist |
| Nationalitet | Svensk |
| Språk | Svenska |
| Verksam | 1983 – |
| Webbplats | https://www.olalarsmo.com/ |
Mats Ola Stefan Larsmo, född 21 december 1957 i Sundbybergs församling, är en svensk författare och litteraturkritiker.
Biografi[redigera | redigera wikitext]
En stor del av uppväxten tillbringades i Västervik, dit han flyttade som nioåring. Efter att ha gått Västerviks gymnasium studerade Larsmo bland annat nordiska språk, litteraturvetenskap, teologi och historia vid Uppsala universitet. Han debuterade 1983 med Vindmakaren.
Larsmo var redaktör för tidskriften Bonniers Litterära Magasin 1984–90 och sedan frilansskribent, främst i Dagens Nyheter. Han var ledamot av Författarförbundets styrelse fram till i maj 2003. Han var också ledamot av styrelsen för Institutet för framtidsstudier åren 2004–2008 och var mellan 2009 och 2017 ordförande i svenska PEN. I september 2018 blev han invald i styrelsen för PEN International.[1]
År 2007 var han delaktig i den referensgrupp som skapade utställningen kom.nu.då som visades på Tekniska museet till 2013 och författade utställningskatalogen samt de texter som användes i utställningen.[2]
Han är sedan 1978 bosatt i Uppsala. Tillsammans med Henrik Arnstad gör Larsmo den historiska podcasten En svensk tiger.[3]
Författarskap[redigera | redigera wikitext]
Ola Larsmo debuterade 1983 med kortromanen Vindmakaren. Han har givit ut ett flertal romaner och essäböcker samt novellsamlingen Stumheten (1991). Hans senare romaner utspelar sig ofta i historisk miljö med dokumentära inslag, bland andra Maroonberget (1996) och Swede Hollow (2016). Vid sidan av sitt författarskap är han verksam som kulturjournalist och samhällsdebattör i bland annat Dagens Nyheter.[4]
Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]
- 1983 – Vindmakaren (i fyra kortromaner)
- 1985 – Fågelvägen (roman)
- 1988 – Engelska parken (roman)
- 1990 – Odysséer (essäer)
- 1991 – Stumheten (noveller)
- 1993 – Himmel och jord må brinna (historisk dokumentärroman)
- 1996 – Maroonberget (roman)
- 1997 – net.wars (debattbok om IT och demokrati, tillsammans med Lars Ilshammar)
- 1999 – Joyce bor inte här längre (om irländsk litteratur, skriven tillsammans med Stephen Farran-Lee)
- 1999 – Norra Vasa 133 (roman)
- 2001 – Andra sidan (essäer)
- 2003 – Stjärnfall (essäer om science fiction, tillsammans med Lars Jakobson & Steve Sem-Sandberg)
- 2004 – En glänta i skogen (roman)
- 2005 – 404 (debattbok om IT, minne och politik, tillsammans med Lars Ilshammar)
- 2006 – Bollhusmötet 1939 (dokumentärpjäs om Bollhusmötet, uppförd av Uppsala Stadsteater i januari 2006, i regi av Johan Huldt; ny uppsättning februari 2015)
- 2007 – Djävulssonaten (historisk essä om Bollhusmötet)
- 2009 – Jag vill inte tjäna (roman) (om prostitutionen i Uppsala på 1880-talet)
- 2012 – Förrädare (roman)
- 2013 – 101 historiska hjältar (essäer om människorättsaktivister, tillsammans med Brian Palmer)
- 2015 – Ordets makt (dokumentärpjäs om yttrandefrihetens historia i Uppsala – ur UNT:s arkiv, med Martin Lindberg. Regi Linus Tunström. Uppförd av Uppsala Stadsteater i oktober 2015)
- 2016 – Swede Hollow (roman om svenska emigranter i området Swede Hollow i Minnesota)
- 2020 – Översten (roman om Knut Oscar Broady)
- 2021 – Tio lektioner i svensk historia (om Sverige under andra världskriget)
- 2022 – Lektion 11 (om rasbiologi och rashygien i Sverige)
Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]
- 1988 – Lundequistska bokhandelns litteraturpris
- 1989 – Albert Bonniers stipendiefond för yngre och nyare författare
- 1991 – Göteborgs-Postens litteraturpris
- 1996 – Tidningen Vi:s litteraturpris
- 1997 – De Nios Vinterpris
- 1999 – Östrabopriset
- 2004 – Siripriset för En glänta i skogen
- 2008 – Bjørnsonpriset[5]
- 2009 – John Landquists pris från Samfundet De Nio
- 2009 – Uppsala kommuns stipendium till Jan Fridegårds minne[6]
- 2014 – Jolopriset
- 2016 – Arguspriset, utdelat av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala
- 2016 – Pelle Svanslös pris, utdelat av Sällskapet Pelle Svanslös vänner[7]
- 2017 – 27 januari-priset, utdelat av Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige
- 2017 – DN:s kritikerpris Lagercrantzen[8]
- 2017 – Medaljen Litteris et Artibus "för framstående konstnärliga insatser som författare"
- 2018 – Hedersdoktor vid Historisk-filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet
- 2018 – Natur & Kulturs kulturpris
- 2019 – De Nios Stora Pris[9]
- 2023 – Torgny Segerstedts frihetspenna
- 2023 - Gästprofessor i Moa Martinssons namn vid Linköpings Universitet[10]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Larsmo, M Ola S i Vem är det 2001
- Vem är det 2007, sidan 342
- Larsmo, Ola i Alex Författarlexikon
- Ola Larsmo i Nationalencyklopedins webbupplaga
- Ola Larsmo på Bonniers förlags webbplats
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ ”Ola Larsmo invald i styrelsen för PEN International”. Dagens Nyheter. 27 september 2018. https://www.dn.se/kultur-noje/ola-larsmo-invald-i-styrelsen-for-pen-international/.
- ^ Larsmo, Ola. kom.nu.då. ISBN 978-91-7616-063-3. http://www.tekniskamuseet.se/download/18.689e694f125720d4ec480002693/1339755750423/KomNuD%C3%A5Katalog.pdf. Läst 17 december 2013 Arkiverad 17 december 2013 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ ”Acast: En svensk tiger”. https://www.acast.com/ensvensktiger. Läst 18 november 2016.
- ^ ”Ola Larsmo”. Albert Bonniers förlag. http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/L/Ola-Larsmo/.
- ^ "DN:s Ola Larsmo får Bjørnsonpriset" Dagens Nyheter 17 september 2008.
- ^ "Uppsala kommuns stipendium till Jan Fridegårds minne" från Uppsala kommun
- ^ "Larsmo får kattpris" Upsala Nya Tidning 1 mars 2016
- ^ DN 29 januari 2017: Lagercrantzen. Ola Larsmo är en folkupplysare som aldrig väjer undan, läst 30 januari 2017
- ^ De Nios stora pris till Ola Larsmo
- ^ Författaren Ola Larsmo blir gästprofessor i Moa Martinsons namn
Externa länkar[redigera | redigera wikitext]
|