Oljelampa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Oljelampor av antik typ

Oljelampan är troligen en av de äldsta lampor som människan har utnyttjat. I början var den inte mer än en lerskål eller urgröpt sten som man lade en veke i kanten av och lät den suga upp oljan som brändes. Det finns belägg för att man använde vitmossa som veke i Norden. Oljan kunde vara såväl vegetabilisk som animalisk, till exempel valolja.

Oljelampan formad som en skål med snip för veken hade svagheten att endast matas av kapilärkraften pressas upp i veken. de äldre oljorna var oftast trögflytande och ojämna i kvaliteten, och lamporna var tvungna att vara ganska grunda och fyllas på ofta för att fungera. De tränges därför med tiden alltmer undan av talg- och vaxljus. Hieronymus Cardanus uppfann på 1500-talet en lampa med en hög, cylindrisk oljebehållare med en ränna och snip till veken i nederkanten. Genom ett litet hål vid rännans mynning pressades oljan av självtryck ut till veken så snart denna tändes och oljan därigenom upphettades och blev mera lättflyktig. Ett problem förblev dock att ju mindre olja som var kvar i behållaren desto mindre blev trycket och tillflödet av olja. Oljelampan kom först 200 år senare att förbättras genom den av Leger på 1780-talet uppfunna bandveken. Clas Alströmer uppvecklade i Sverige vid ungefär samma tid en mycket snarlik konstruktion av vekar, som han tog i produktion vid sitt manufaktori i Alingsås. Aimé Argand drog nytta av denna förbättring, och konstruerade den så kallade argandska brännaren, där den rörformade veken drog mellan två plåtcylindrar. Härigenom kunde syre tillföras dels genom den öppna kanalen i mitten, dels utifrån och fick ett starkare drag i brännaren och ökad ljusstyrka.[1]

En annan förbättring var lampglaset. Tidigt hade man funnit att lågan fick bättre om man placerade en lite plåtskorsten ovanför den. 1756 upptäckte apotekaren Quinquet i Paris att om man bytte plåten mot ett cylinderformigt glas, minskade man problemen med att lågan skymdes. På lampgasets område kom senare ytterligare förbättringar, genom Ruhl och Benkler i Wiesbaden, som upptäckte att man genom att sätta en metallskiva med hål i över lågan, tvingade den genom hålet och gav lågan en håg, smal intensivt lysande spets. Man kom dock snart, på att samma effekt kunde uppnås genom att glaset snörptes åt nedanför lågans spets. I den så kallade Liverpoollampan saknar metallskivan hål och tvingar i stället lågan att spred sig i en krets kring skivans periferi. Här konstruerades i stället lampglaset så att det fick en tulpanliknande utsvällning i botten.[1]

För att lösa problemet med oljans tryck konstruerades redan vid mitten av 1700-talet tysken Grosse och fransmannen abbé Bercier en pumplampa, där oljan tryckets upp med en kolv. Fransmanne Carcel förbättrade denna uppfinning genom att förse den med ett urverk. Den konstruktionen blev dock såväl dyrbar som osäker i konstruktionen och gick ofta sönder, och dessa lampor fick inget större genombrott. Istället konstruerade Bordier Marcel i Paris 1809 en behållare i ring kring brännaren, den så kallade Astrallampan. Tio år senare konstruerade Parker i London sinumberlampan, där den ringformade behållaren försetts med en kilformad genomskärning. Under början av 1800-talet försågs ofta argandlamporna med behållare av så kallad stjälptyp. En inre flaskformig behållare jämnade ut oljeflödet till lampan även sedan trycket i behållaren minskat. Den bästa lösningen på den oljetillförseln åstadkoms med moderatörslampan, uppfunnen av Franchot i Paris 1836.[1] Runt 1865 ersattes oljelampor med fotogenlampor.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Oljelampan, Sven T. Kjellberg. Kulturens årsskrift 1948