Oljeraffinaderi

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Oljeraffinaderi i Martinez, Kalifornien

Ett oljeraffinaderi är ett raffinaderi där råolja raffineras och uppdelas i olika beståndsdelar med olika kokpunkt. De tre viktigaste produktströmmarna utgörs av gas och bensinråvara (nafta), mellandestillat (lätt eldningsolja och diesel) samt återstodsolja som utgör basen för tung eldningsolja (tjockolja).

Olika typer av raffinaderier[redigera | redigera wikitext]

Man brukar skilja mellan enkla och mer komplexa raffinaderier. I ett enkelt raffinaderi - som i huvudsak består av en destillationsanläggning - omvandlas råoljan i princip till de tre tidigare nämnda huvudprodukterna. Därefter sker en viss förädling, som exempelvis avsvavling och höjande av oktantal.
I ett komplext raffinaderi finns förutom destillationsanläggning även så kallade vidareförädlingsanläggningar. Syftet med sådana anläggningar är att ur råoljan få ut en så stor del lätta bränslen som möjligt, då dessa har ett högre pris än de tunga oljorna. För vidareförädling används bland annat visbreakers (eng.art), krackers etcetera.

Raffineringsprocessen[redigera | redigera wikitext]

Bild över olika typer av olja som framställs i raffinaderier

Destillation[redigera | redigera wikitext]

Råoljan separeras först genom en uppdelning av komponenter med olika kokpunkt i en process som kallas destillation. Råoljan upphettas under tryck till mellan 370 °C och 430 °C och pumpas in i den nedre delen av en destillationskolonn.[1] Destillationskolonnen är uppdelad i 20-30 nivåer med 60 centimeters mellanrum. De nivåer som är längst ned är varmast och sedan avtar temperaturen ju högre upp man kommer. På det viset kommer olika delar av råoljan att kondensera på olika nivåer, varvid får man en uppdelning i komponenter med olika kokpunkt. De lätta produkterna hamnar högt upp i kolonnen, medan de tunga hamnar långt ned, se bild till höger...

Kracker-anläggningar[redigera | redigera wikitext]

Bland de olika produkter som utvinns ur råolja är det i världen störst efterfrågan på lätta produkter, såsom gasol, bensin och diesel. Efter destillationsfasen får man emellertid ut en förhållandevis stor mängd tunga oljor. Därför har man funnit nya sätt att utvinna mer lätta produkter ur de tunga fraktionerna som finns efter destilleringen.
Vid termisk krackning värms oljan kraftigt under högt tryck. Under denna behandling sönderdelas de långa kolvätena och bildar kortare kolväten.
Vid katalytisk krackning värms oljan tillsammans med en katalysator, t ex aluminiumoxid eller kiseloxid, och i denna process sönderdelas kolvätena till mindre molekyler. Vid katalytisk krackning har man även möjlighet att kontrollera vilka slutprodukter som bildas genom att justera katalysatorerna och reglera temperaturen.
Efter krackningen destilleras produkterna. Gaser, främst lägre alkener, eten och propen men även alkyner som acetylen bildas vid krackningen. Dessa gaser används bl a till framställning av plaster. Alkener som bildas kan även reagera med varandra och bilda grenade (högoktaniga) kolväten.
Ett problem som uppstår när man tar ut mer lätta produkter ur de tunga är att de tunga får ännu sämre egenskaper. Kol-, Vanadin- och Svavel-halterna i tjockolja är idag mycket högre än de var förr. Detta leder till att fartygsmotorer, som är de främsta användarna av tjockolja, utsätts för stort slitage. Tjockoljan kan även innehålla farliga gifter som inte är skonsamt för miljön.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Shells beskrivning av raffineringsprocessen

Källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Rolf P Nilsson (16 december 2005). ”Sjöfartens bok 2006”. Svensk Sjöfarts Tidning: s. 37-40.