Olof Lagercrantz

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om personen Olof Lagercrantz. För boken med samma namn, se Olof Lagercrantz (bok).
Olof Lagercrantz
Olof Lagercrantz.jpg
Född Olof Gustaf Hugo Lagercrantz
10 mars 1911
Stockholm, Sverige
Död 23 juli 2002 (91 år)
Drottningholm, Ekerö kommun, Stockholms län, Sverige
Yrke Författare, kritiker, litteraturvetare, publicist, chefredaktör
Nationalitet  Sverige
Språk Svenska
Genrer Lyrik, författarbiografier, artikelsamlingar
Framstående verk August Strindberg, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, Min första krets, Ett år på sextiotalet
Make/maka Martina, född Ruin
Barn Marika Lagercrantz
David Lagercrantz
Släktingar Lis Asklund, Arvid Lagercrantz, Lars Lönnroth, Johan Lönnroth

Olof Gustaf Hugo Lagercrantz, född 10 mars 1911 i Stockholm, död 23 juli 2002 i Drottningholm i Ekerö kommun i Stockholms län,[1] var en svensk lyriker, litteraturvetare och publicist. Som chefredaktör för Dagens Nyheter åren 1960–1975 med huvudansvar för kulturen kom han att ha en nyckelroll i den radikalisering av det svenska kulturlivet som skedde under denna tid.[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Olof Lagercrantz var son till bankdirektören Carl Lagercrantz och grevinnan Agnes Hamilton, som härstammade i rakt nedstigande led från skalden Erik Gustaf Geijer och som var dotter till Hugo Hamilton. Uppväxttiden, som han tillbringade i Falköping, förmörkades av moderns depressionssjukdom och senare även av en systers självmord. Han gifte sig 31 december 1939[3] med Martina Ruin (född 1921 i Helsingfors), dotter till professor Hans Ruin och Karin Ruin, född Sievers. De fick fem barn, däribland skådespelerskan Marika Lagercrantz och författaren David Lagercrantz. Olof Lagercrantz var bror till författaren Lis Asklund och professorn i medicin Rutger Lagercrantz [4] , halvbror till Arvid Lagercrantz samt morbror till Lars Lönnroth och Johan Lönnroth.

När vinterkriget utbröt deltog Lagercrantz i opinionsrörelsen för bistånd till Finland. Han skrev tillsammans med Karl-Gustaf Hildebrand skriften Finlands sak är vår som spriddes i 900 000 exemplar och fungerade som redaktör för frivilligkårens tidning Den frivillige. Han verkade även för Sveriges anslutning till kriget på finsk sida. Efter Moskvafreden 1940 uttryckte han stark förtvivlan över vad han uppfattade som sitt eget lands svek och hans idealismen förbyttes i resignation.[5]

Olof Lagercrantz kom under de följande åren att frilansa som bokrecensent och kulturkritiker på olika dagstidningar och kulturtidskrifter. Han drogs till arbetarlitteraturen och uttryckte leda vid den aristokratiska miljö han vuxit upp med och närde upprorslust mot det borgerliga etablissemanget och allt som var traditionsbundet. Det blev dock på de konservativa tidningarna Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet som han kom att verka. Han medverkade vid Svenska Dagbladet från 1940, först som fristående skribent och recensent samt från 1945-1951 som kulturredaktör. Vid denna tid hade han ännu drag av kulturkonservatism[6] fast han ”bedrev… kulturellt sabotage” genom att lyfta fram modernistiska författare.[7]

Lagercrantz blev filosofie doktor 1951 på en avhandling om författarinnan och släktingen Agnes von Krusenstjerna. Han medverkade i Bonniers Litterära Magasin 1942-1950, var redaktionsmedlem i Samtid och Framtid 1944-1945, var redaktör för Vintergatan 1945-1947 och var föreståndare för Stockholms borgarskaps föreläsningsverksamhet 1949-1951.[8][9] Han var kulturchef på Dagens Nyheter 1951-1960 varefter han var en av två chefredaktörer 1960-1975, med huvudansvar för kulturen.

Författare och litteraturkritiker[redigera | redigera wikitext]

Lyrik och tidiga verk[redigera | redigera wikitext]

I ungdomen svårt sjuk i lungsot debuterade Lagercrantz som lyriker med Den döda fågeln (1935). I sina första diktsamlingar gav han prov på en finstämd naturlyrik och vek, religiöst färgad känslobikt. I sin enda roman, Trudi behandlar han en kvinnas frambrytande sinnessjukdom. Motiv från barndomshemmets tragedier ingår också i Dikter från mossen (1943), med vilken författaren framträdde som "en mogen lyriker med ett innehåll som pockade på utlopp, hemlighetsfullt mättade, ångestfyllda upplevelser som ofta skapade skarpt sammansatta dikter, vilka emellertid gjutits i en kristallklar form".[10] Innehållsligt framstår denna som modernistisk med sitt avvisande av moraliserande och värdeomdömen samt en våldsam pessimism. Lågmäld intensitet, klockren klang i stroferna och en fascinerande stämning i en del av hans motiv gav honom en egen position i trettiotalslyriken.[11]

Dagbok (1954), kompletterad i Dikter och dagbok (1955), är subjektivt hållna reflektioner med poetiska och journalistiska kvaliteter. Diktsamlingen Linjer (1962) bryter med den traditionalistiska formen och uttrycker hans desperata känsloläge. Linjer utmynnade i konstaterandet att livets räknestycke inte stämmer utan paradis. Alltså måste vi ha rätt att föreställa oss ett sådant ”i verklighetens hårda värld av sten.” Med Linjer satte Olof Lagercratz definitivt punkt för lyriken. Senare förklarade han att diktandet varit något av en flyktväg: ”Lyriken som det eviga livets bevarare och försvarare blev en frestelse medan samvetet manade mig att ta ställning i det politiska livet.”[12]

Författarmonografier[redigera | redigera wikitext]

Olof Lagercrantz doktorsavhandling/biografi om Agnes von Krusenstjerna (1951) är den första i raden av monografier över stora författare, främst från 1900-talet men ibland även äldre. Biografin över Agnes von Krusenstjerna byggde i hög grad på Lagercrantz egen bekantskap med henne, hans tillgång till hennes efterlämnade papper och minnen från en gemensam familjekrets. De senare böckerna om bland andra Stig Dagerman, Dante, Gunnar Ekelöf ("Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma."), August Strindberg och Joseph Conrad pendlar mellan författarbiografi, motivanalyser och fria kritiska essäer, och med sitt öppna tilltal och förmåga att återskapa diktverkens tillkomst och atmosfär. 1961 utkom Svenska lyriker som innehåller kortare porträtt av bland andra Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Edith Södergran, Nils Ferlin, Harry Martinson och Karin Boye.

Litteraturkritik[redigera | redigera wikitext]

Olof Lagercrantz blev huvudansvarig för lyrikbevakningen i Svenska Dagbladet 1946[13] och 1951 blev han som kulturredaktör på Dagens Nyheter ansvarig för tidningens litteraturbevakning där han kom att anmäla de flesta utkomna böckerna och recensera verk från både debutanter och etablerade författare[14].

Vissa av Lagercratz texter får drag av programförklaringar för olika ståndpunkter från recensenten i enlighet med den tidens kulturradikala ideal om "de lärdas plikter". [15]

Lagercrantz hade ofta personliga relationer till de författare vars böcker han recenserade, vilket inte hindrade att han kunde även mot dessa framföra hård kritik som påverkade de personliga relationerna. Animositeten mellan Lagercrantz och Sven Stolpe förstärktes genom kritiska recensioner och 1964 skrev Lagercrantz en nedgörande recension av fjärde delen av Tingstens memoarer som medförde en brytning mellan de forna vännerna och kollegorna.[16]

Som litteraturkritiker på Sveriges största tidning som var ledande inom kulturdebatten var Lagercrantz mycket inflytelserik. Genom att också hävda sin rätt att skriva också utifrån personliga ståndpunkter i ämnet så kunde det medföra kraftigt negativa recensioner som av omgivningen uppfattades som en brist på egen insikt om hur stark maktposition kritikern Lagercrantz hade.

Andra verk[redigera | redigera wikitext]

I essän Möten med Bibeln från 1941 uttrycker Lagercrantz en vördnadsfull inställning till kristendomen vilket senare kom att vändas till ett radikalt avståndstagande från kristendomen. Han kom också fram till att den kristna moralen ”nästan genomgående är felaktig.”[17]

Lagercrantz skrev två självbiografier. I Min första krets från 1982[18] skildrar han en värld av tvångströjor och tomma konventioner, dominerad av hans fars abnorma stränghet och stelhet. I Ett år på sextiotalet från 1960 skildras hans syn på tiden på Dagens Nyheter.

Som kulturjournalist kom också Lagercrantz att skriva många artiklar, där vissa blivit extra uppmärksammade som hans artiklar från Kina 1970.

Publicist och kulturpersonlighet[redigera | redigera wikitext]

DN-skrapan i Stockholm. Olof Lagercrantz var i femton år en av DN:s chefredaktörer. Elva av dem presiderade han i denna byggnad.

Publicistkarriär[redigera | redigera wikitext]

Lagercrantz rekryterades till Dagens Nyheter 1951 av Herbert Tingsten och de två kom sedan att i samarbete under 1950-talet utveckla tidningen till att bli ledande inom svensk samhälls- och kulturdebatt.[19]

När Tingsten avgick som chefredaktör 1960 blev Lagercratz utsedd som en av två chefredaktörer för tidningen med huvudansvar för kulturfrågor. Samarbetet med kollegan Sven-Erik Larsson var ansträngt.[20] Lagercrantz krävde 1968 att få bli ensam chefredaktör, i annat fall tänkte han lämna tidningen. Fristående kulturmedarbetare, Sveriges författareförening och den lokala journalistklubben uttalade sin önskan att han skulle kvarstå; de sistnämnda underströk dock att Larssons position var viktig. Schismen utmynnade inte i någon ändring. Ett fyrtiotal journalister riktade inför kontraktsförlängningen 1972 en skrivelse mot Lagercrantz till styrelsen, medan majoriteten stödde honom.[21][22]

Tidningen kom efter tid med stark expansion att från 1970 tappa marknadsandelar till Svenska Dagbladet, vilket i den debatt som uppstod påstods bero på den vänstervridning tidningen upplevdes ha genomgått under Lagercrantz ledning.[23]

Från att inledningsvis ha haft ett gott förhållande till ägarfamiljen Bonnier så uppstod efterhand spänningar i förhållande till VD Erik Huss och Bonniers. Flera av familjen Bonniers företrädare uttryckte sitt missnöje över den kvalitetsförsämring som de ansåg att Dagens Nyheter genomgick, men andra beskyddade honom och redaktionen hade av tradition fria händer att skriva i stort sett vad den ville.[24][25][26][27]

Kulturpersonlighet[redigera | redigera wikitext]

Med sin centrala roll på Dagens Nyheter kom Olof Lagercrantz, speciellt efter han blivit chefredaktör 1960, att vara en av de mest inflytelserika kulturpersonligheterna i Sverige fram till dess han avgick med pension 1975.

Redan i sin roll som litteraturkritiker stod han för kulturradikalism genom att vara bejakande till att recensentens egna åsikter till ämnet tilläts återspeglas i recensionen. Han var också antiauktoritär vilket återspeglades i hans syn i den så kallade trolöshetsdebatten 1966 och sitt bestämda avståndstagande mot kyrkan. Han ville också göra kultursidan till ett öppet forum med plats för andra åsikter än ledarsidans, som "vänsterskribenter" som Göran Palm, Lars Forssell och Lars Gyllensten.[28]

Lagercrantz bröt vid sitt tillträde mot sin företrädare Tingstens bestämda antikommunism[29] och tog 1965 avstånd från beteckningen liberal.[30] I ett anförande i DN:s journalistklubbs tidning Myggan förklarade Lagercrantz att talet om en frisinnad linje var ”bara fraser” och ”skitsnack”, och markerade flera gånger att han inte hade några sympatier för sin tids liberalism.[31] När tidningen 1973 officiellt markerade sitt oberoende av politiska partier ströks ordet liberal från ledarsidans beskrivning av dess profil.[32]

Lagercrantz kämpade för fri sexualitet. Sara Lidman kallade hans tidning ”en av banbrytarna för pornografin i Sverige.”[33] I Från helvetet till paradiset avvisar han Dorothy Sayers uppfattning att en fördömd själ hos Dante borde ha avstått från att svika och kränka sin make med orden att så kan endast den säga som ”aldrig älskat.”[34] När Bo Giertz fördömde osedlig litteratur beskrivs det som ”hets” och jämförs med nazismen.[35]

Från mitten av 1960-talet var den fråga som hade störst genomslag Vietnamkriget. Lagercrantz hade ingen förståelse för Sydvietnams kamp mot den kommunistiska gerillan och Nordvietnam eller USA:s engagemang i kriget. Han ansåg att västvärldens bild av världshändelserna blev lidande av ”den västliga dominansen på nyhetsfronten.”[36] Han gjorde flera reportageresor till Sovjetunionen och Kina och gav regimerna en tämligen okritisk behandling respektive devot hyllning. Han reagerade mot den ”beklämmande enögda” beskrivningen av Sovjet och iklädde sig därför, med Ingemar Wizelius’ ord, ”försvarsadvokatens vanskliga roll.”[37]

Kritik mot personen Olof Lagercrantz[redigera | redigera wikitext]

Olof Lagercrantz var ständigt stridsberedd och drog sig inte för konflikter. Redan häftigheten i attacker mot respekterade personer som Astrid Lindgren, Dag Hammarskjöld och sin företrädare Herbert Tingsten väckte förargelse och indignation liksom hans hånfulla yttranden om institutioner som kyrkan, kungligheter och Svenska Akademin.[38] Även hans ståndpunkt mot liberalism och antikommunism och för sitt ställningstagande i Vietnamkonflikten väckte starka känslor.[29]

Lagercrantz fick motta mycket öppen offentlig kritik, till exempel

  • Sven Stolpe utgav 1980 en biografi Olof Lagercrantz som till största delen är en kritik mot Lagercrantz, med fokus på hans livsåskådning. Stolpe beskriver sin motståndare så här: "Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud." Det är ett citat lånat från Viktor Rydbergs biografi om Caligula.[39]
  • När Harry Martinson och Eyvind Johnson belönades med Nobelpriset i litteratur kritiserades det hårt, inte minst av Lagercrantz. Svenska Akademiens sekreterare Lars Gyllensten försökte bevisa att den behandling Martinson fick var orsaken till Martinsons självmord.[40] För att karakterisera Lagercrantz personlighet jämförde Gyllensten honom med en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.[41]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Skönlitterära arbeten[redigera | redigera wikitext]

  • Den döda fågeln, 1935 (dikter)
  • Den enda sommaren 1937 (dikter)
  • Trudi 1939 (roman)
  • Dikter från mossen, 1943 (dikter)
  • Dikter och dagbok 1955 (diktsamlingarna
    med stycken ur Fågelropet)
  • Linjer, 1962 (dikter)
  • Dikter 1935-1962 1964
  • En blödande ros 1991 (dikter i urval)

Självbiografier[redigera | redigera wikitext]

Essäer, artiklar med mera[redigera | redigera wikitext]

  • Möten med bibeln 1941
  • Om kärlek 1946
  • Fågelropet ur dimman 1947 (essäer)
  • Dagbok 1954
  • Ensamheter i öst och väst 1961 (reseskildringar)
  • Opinionslägen 1968 (urval av DN-artiklar)
  • Tröst för min älskling 1971
  • Enhörningen 1977
  • Om konsten att läsa och skriva 1985
  • Mina egna ord 1994 (urval av DN-artiklar)

Litteraturvetenskapliga arbeten[redigera | redigera wikitext]

  • Jungfrun och demonerna 1938 (en Karlfeldtstudie)
  • Studieplan i svensk lyrik 1950
  • Agnes von Krusenstierna, 1951, (reviderad 1980)
  • Stig Dagerman 1958
  • Svenska lyriker 1961
  • Från helvetet till paradiset 1964 (Dantestudie)
  • Den pågående skapelsen 1966 (Nelly Sachs)
  • Att finnas till (James Joyce) 1970
  • Tretton lyriker och Fågeltruppen 1973
  • Från Aeneas till Ahlin 1978
  • August Strindberg, 1979
  • Eftertankar om Strindberg 1980
  • Färd med mörkrets hjärta 1987
    (Joseph Conrad)
  • Att läsa Proust 1992
  • Jag bor i en annan värld men du bor
    ju i samma 1994 (Gunnar Ekelöf)
  • Dikten om livet på den andra sidan, 1996
    (Emanuel Swedenborg)

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901-2009 Swedish death index 1901-2009. Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231. ISBN 978-91-87676-59-8 (korr.) 
  2. ^ Jfr. Alf W Johansson i DN 1994-06-16: ”Med känslomässig och ideologisk öppenhet låter Lagercrantz den nya tidsandan blåsa igenom sig.”
  3. ^ Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0), utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 2005
  4. ^ http://medlem.spray.se/olofzachrisson/Html/pc02ac496.html Rutger Lagercrantz
  5. ^ Storå 1990, s. 211-228
  6. ^ Ruin 2001, s. 185
  7. ^ Barck 1973, s. 104
  8. ^ Vem är det Svensk biografisk handbok 1985, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1984 ISBN 91-1-843222-0 ISSN 0347-3341 s. 618
  9. ^ Vem är det Svensk biografisk handbok 1999, red. Elisabeth Gafvelin, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1998 ISBN 91-1-300536-7 ISSN 0347-3341 s. 620
  10. ^ Linder 1965, s. 487
  11. ^ Linder 1965, s. 486
  12. ^ Storå 1990, s. 398
  13. ^ Otterberg 2010, s. 23
  14. ^ Otterberg 2010, s. 143
  15. ^ Otterberg 2010, s. 31
  16. ^ Otterberg 2010, s. 145
  17. ^ Storå 1990, s. 290, 292, 295, 315
  18. ^ Kindh, Micheles. ”Essä Olof Lagercrantz”. Blaskan (1). ISSN 1653-0985. http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer1/Essaer/olof_lagercrantz.html. Läst 16 januari 2010. 
  19. ^ Hadenius 2002, s. 314-315
  20. ^ Brandell 1976, s. 17
  21. ^ Hadenius 2002, s. 321, 328f, 346-48, 374
  22. ^ Ortmark 1969, s. 359-62
  23. ^ Hadenius 2002, s. 350f, 389
  24. ^ Ortmark 1969, s. 359, 361f
  25. ^ Hadenius 2002, s. 333, 348, 457
  26. ^ Stolpe 1980, s. 114
  27. ^ Lagercrantz 1990, s. 243
  28. ^ Hadenius 2002, s. 329
  29. ^ [a b] Wizelius 1989, s. 122
  30. ^ DN 1965-01-24.
  31. ^ Stolpe 1980, s. 115
  32. ^ Hadenius 2002, s. 443
  33. ^ Stolpe 1980, s. 48
  34. ^ Lagercrantz 1964, s. 36f
  35. ^ Lagercrantz 1990, s. 151
  36. ^ Hadenius 2002, s. 332
  37. ^ Hadenius 2002, s. 329f
  38. ^ Wizelius 1989, s. 121-122
  39. ^ Halldin, Magnus. ”Sven Stolpe, 1905-1996”. Kulturnat.se. http://www.kulturnat.se/default.asp?ArticleID=199259&CategoryID=2996&mnuParID=4632&mnuSubID=0&Municipality=&FreeText=. Läst 16 januari 2010. 
  40. ^ Gyllensten 2000, s. 273-75
  41. ^ Gyllensten 2000, s. 42

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Asklund, Lis (1986), Uppbrott, Stockholm: Norstedts 
  • Barck, P.O. (1973), Mina oroliga år, Helsingfors: Söderström 
  • Brandell, Ulf (1976), Dagbok med DN, Stockholm: Trevi 
  • Gyllensten, Lars (2000), Minnen, bara minnen, Stockholm: Bonniers 
  • Hadenius, Stig (2002), Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten 1864-2000, Stockholm: DN, ISBN 91-7588-480-1 
  • Hultén, Gösta; Samuelsson, Jan (1983), Mediavänstern – En närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige, Stockholm: Bonniers 
  • Lagercrantz, Olof (1961), Ensamheter i Öst och väst, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Lagercrantz, Olof (1964), Från helvetet till paradiset. En bok om Dante och hans komedi., Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Lagercrantz, Olof (1980), Eftertankar om Strindberg, Stockholm: Författarförlaget 
  • Lagercrantz, Olof (1982), Min första krets, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Lagercrantz, Olof (1990), Ett år på sextiotalet, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
  • Linder, Erik Hjalmar (1965), Ny illustrerad litteraturhistoria I Fem decennier av nittonhudratalet, Stockholm: Natur och kultur 
  • Ortmark, Åke (1969), De okända makthavarna, Stockholm: Wahlström & Widstan 
  • Otterberg, Stina (2010), Klädd i sitt språk. Kritikern Olof Lagercrantz., Stina Otterberg och ellerströms förlag, ISBN 978 91 7247 237 2 
  • Ruin, Olof (2001), Vårt behov av Olof. En vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag, Stockholm: Wahlström & Widstan, ISBN 91-46-18187-3 
  • Stolpe, Sven (1980), Olof Lagercrantz, Stockholm: Askild & Kärnekull 
  • Storå, Siv (1990), Lyriker med förhinder. Studier i Olof Lagercrantz’ tidiga författarskap., Åbo: Åbo Akademis förlag 
  • Wizelius, Ingemar (1989), Stormarnas hus. En krönika om DN 1964-1989 Del 2, Stockholm: DN, ISBN 91 7588 955-2 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • En vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag, Stig (2001), Vårt behov av Olof, Stockholm: Wahlström & Widstrand, ISBN 91-46-18187-3 
  • ABF seminarium november 2005 (2005), Röster om Olof Lagercrantz, Stockholm: ABF och författarna, ISBN 91-87980-19-3 
  • Hagman, Urban (2011), Illusionisten Olof Lagercrantz, Stockholm: Bokförlaget Mormor, ISBN 978-91-85841-38-7 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]