Olof Lagercrantz

Olof Lagercrantz
Född	Olof Gustaf Hugo Lagercrantz 10 mars 1911 Stockholm, Sverige
Död	23 juli 2002 (91 år) Drottningholm, Ekerö kommun, Stockholms län, Sverige
Yrke	Författare, kritiker, litteraturvetare, publicist, chefredaktör
Nationalitet	Sverige
Språk	Svenska
Genrer	Lyrik, författarbiografier, artikelsamlingar
Framstående verk	August Strindberg, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, Min första krets, Ett år på sextiotalet
Make/maka	Martina, född Ruin
Barn	Marika Lagercrantz David Lagercrantz
Släktingar	Lis Asklund, Arvid Lagercrantz, Lars Lönnroth, Johan Lönnroth

Olof Gustaf Hugo Lagercrantz, född 10 mars 1911 i Stockholm, död 23 juli 2002 i Drottningholm i Ekerö kommun i Stockholms län, var en svensk lyriker, litteraturvetare och publicist. Som chefredaktör för Dagens Nyheter åren 1960–1975 med huvudansvar för kulturen kom han att ha en nyckelroll i den radikalisering av det svenska kulturlivet som skedde under denna tid.

Biografi

Olof Lagercrantz var son till officeren och bankdirektören Carl Lagercrantz och grevinnan Agnes Hamilton, som härstammade i rakt nedstigande led från skalden Erik Gustaf Geijer och som var dotter till Hugo Hamilton. Uppväxttiden, som han tillbringade i Falköping, förmörkades av moderns depressionssjukdom och senare även av en systers självmord. Han gifte sig 31 december 1939 med Martina Ruin (född 1921 i Helsingfors), dotter till professor Hans Ruin och Karin Ruin, född Sievers. De fick fem barn, däribland skådespelerskan Marika Lagercrantz och författaren David Lagercrantz. Olof Lagercrantz var bror till författaren Lis Asklund och professorn i medicin Rutger Lagercrantz , halvbror till Arvid Lagercrantz samt morbror till Lars Lönnroth och Johan Lönnroth.

I Min första krets, som kallats "språkligt sett en av våra vackraste självbiografier", skildrar han en värld av tvångströjor och tomma konventioner, dominerad av hans fars abnorma stränghet och stelhet.

När vinterkriget utbröt deltog Lagercrantz i opinionsrörelsen för bistånd till Finland. Han skrev tillsammans med Karl-Gustaf Hildebrand skriften Finlands sak är vår som spriddes i 900 000 exemplar och fungerade som redaktör för frivilligkårens tidning Den frivillige. Han verkade även för Sveriges anslutning till kriget på finsk sida. Efter Moskvafreden 1940 kände han stark förtvivlan över vad han uppfattade som sitt eget lands svek och idealismen förbyttes i resignation.

Olof Lagercrantz kom under de följande åren att frilansa som bokrecensent och kulturkritiker på olika dagstidningar och kulturtidskrifter. Han drogs till arbetarlitteraturen och kände leda vid den aristokratiska miljö han vuxit upp med och närde upprorslust mot det borgerliga etablissemanget och allt som var traditionsbundet. Ironiskt nog blev det konservativa tidningar som Nya Dagligt Allehanda och Svenska Dagbladet som öppnade sin famn för honom. Han medverkade vid Svenska Dagbladet från 1940, först som fristående skribent och recensent samt från 1945-1951 som kulturredaktör. Vid denna tid hade han ännu drag av kulturkonservatism fast han ”bedrev… kulturellt sabotage” genom att lyfta fram modernistiska författare.

Lagercrantz blev filosofie doktor 1951 på en avhandling om författarinnan och släktingen Agnes von Krusenstjerna. Han var vid Bonniers Litterära Magasin 1942-1950, redaktionsmedlem i Samtid och Framtid 1944-1945, redaktör för Vintergatan 1945-1947, föreståndare för Stockholms borgarskaps föreläsningsverksamhet 1949-1951. Han var kulturchef på Dagens Nyheter 1951-1960 varefter han var en av två chefredaktörer 1960-1975, med huvudansvar för kulturen.

Lyriker, författare och litteraturvetare

I ungdomen svårt sjuk i lungsot debuterade Lagercrantz som lyriker med Den döda fågeln (1935). I sina första diktsamlingar gav han prov på en finstämd naturlyrik och vek, religiöst färgad känslobikt. I sin enda roman, Trudi behandlar han en kvinnas frambrytande sinnessjukdom. Motiv från barndomshemmets tragedier ingår också i Dikter från mossen (1943), med vilken författaren framträdde som "en mogen lyriker med ett innehåll som pockade på utlopp, hemlighetsfullt mättade, ångestfyllda upplevelser som ofta skapade skarpt sammansatta dikter, vilka emellertid gjutits i en kristallklar form". Innehållsligt framstår denna som modernistisk med sitt avvisande av moraliserande och värdeomdömen samt en våldsam pessimism. Lågmäld intensitet, klockren klang i stroferna och en fascinerande stämning i en del av hans motiv gav honom en egen position i trettiotalslyriken. Dagbok (1954), kompletterad i Dikter och dagbok (1955), är subjektivt hållna reflektioner med poetiska och journalistiska kvaliteter. Diktsamlingen Linjer (1962) bryter med den traditionalistiska formen och uttrycker hans desperata känsloläge.

I en studentuppsats hade Lagercrantz hävdat att pressens upptagenhet med smuts och elände stötte bort de flesta unga män med skrivarambitioner. I stället för journalistyrket hägrar nog ”en plats på en av landets eller varför inte på en av världens diktartroner.” Men de som slagits ut i konkurrensen fick lov att nöja sig med en bana som tidningsmän. Även om Dikter från mossen satte författaren på den åstundade diktartronen så tröt inspirationen efter det. Tidningsmannabanan tog överhanden och med Linjer satte han definitivt punkt för lyriken. Senare förklarade han att diktandet varit något av en flyktväg: ”Lyriken som det eviga livets bevarare och försvarare blev en frestelse medan samvetet manade mig att ta ställning i det politiska livet.”

Klarhet och enkelhet i språket är genomgående ideal både i bedömningen av andras författarskap och i den egna lyriken där detta blir allt mer avgörande tills det får honom att överge genren. Det utmärker också i hög grad hans sakprosa.

Utanför tidningsspalterna kom Lagercrantz att skapa flera monografier över stora författare, främst från 1900-talet men ibland även äldre. Hans doktorsavhandling/biografi om Agnes von Krusenstjerna (1951) kan ses som den första i raden; den byggde i hög grad på Lagercrantz egen bekantskap med henne, hans tillgång till hennes efterlämnade papper och minnen från en gemensam familjekrets. De senare böckerna om bl a Stig Dagerman, Dante, Gunnar Ekelöf ("Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma."), August Strindberg och Joseph Conrad pendlar mellan författarbiografi, motivanalyser och fria kritiska essäer, och med sitt öppna tilltal och förmåga att återskapa diktverkens tillkomst och atmosfär har de blivit mycket lästa och utövat stort inflytande på senare diskussion om dessa författare. Flera av dessa porträtt anses idag som klassiska. - Lagercrantz, som börjat som poet, gav efter ungdomen ut endast en diktsamling, Linjer (1962), men många har påpekat det impulsivt lyriska i hans stil som kritiker (mycket tydligt i Svenska lyriker, 1961) och till och med som politisk publicist, liksom hans ständiga intresse för bildspråk och förmåga att finna slående bilder.

Personlig utveckling

Lagercrantz beskriver sitt liv som ett långsamt uppvaknande där han kommer till insikt om oskrivna lagar och mönster som styr industriländernas hänsynslösa expansionsdrift. Världsbilden är mörk men inrymmer också en strimma av trotsigt hopp. Linjer utmynnade i konstaterandet att livets räknestycke inte stämmer utan paradis. Alltså måste vi ha rätt att föreställa oss ett sådant ”i verklighetens hårda värld av sten.”

Ett viktigt motiv för Lagercrantz var kritiken mot det materialistiska konsumtionssamhället. Det tog sig uttryck bland annat i motstånd mot TV-reklam: ”Hellre förintelse än denna instängda lycka med prislappar!” Samtidigt stod han främmande för de andliga livstolkningar som väglett mänskligheten, något som ledde till egenartade läsningar av exempelvis Dante, som han annars analyserade förtjänstfullt.

Lagercrantz kämpade för fri sexualitet. Sara Lidman kallade hans tidning ”en av banbrytarna för pornografin i Sverige.” I Från helvetet till paradiset avvisar han Dorothy Sayers uppfattning att en fördömd själ hos Dante borde ha avstått från att svika och kränka sin make med orden att så kan endast den säga som ”aldrig älskat.” När Bo Giertz fördömde osedlig litteratur beskrivs det som ”hets” och jämförs med nazismen.

Vägledande för Lagercrantz’ livsåskådning var inte minst hans starka aversion mot kristendomen. ”Genom själva sitt väsen ger denna gud sin sanktion åt grymheten, hatet och ofördragsamheten”, ansåg han. Därför kan man göra en samhällsnyttig insats endast om man gör uppror mot denna gud. Sven Stolpe menar att det är sin ungdoms tomma stämningskristendom som han senare hånar. Han tycker sig också finna orsaken till hans revolt: ”I hans raseri i sena år mot varje beskärning av sexualiteten anar man vad det i sista hand var som kom honom att överge kristendomen.”

I en tidig bok, Möten med Bibeln, uttrycker Lagercrantz en vördnadsfull inställning till kristendomen men visar inget större verklighetssinne eller insikt i den kristna tron: i avslutningsorden tillskriver han Jesus insikten att ”den som ser med kärlek ej möter annat än kärlek, skönhet och eviga perspektiv.”

I hans senare produktion framstår Bibeln som en brutal lagbok som hindrar människans driftsutlevelse. I själva verket tillkom Dikter från mossen i ett inspirationsrus betingat av ett radikalt avståndstagande från kristendomen. Han kom också fram till att den kristna moralen ”nästan genomgående är felaktig.”

Upproret mot kristendomen får säkert ses som besläktat med hans allmänna upprorsanda - han var "punk innan begreppet föddes", som Micheles Kindh uttrycker det. Han såg det etablerade samhället som förvridet och falskt och förkastade det. Han hyllade dem som genom sin fräckhet fick det att störta samman. "Strindbergs respektlöshet mot allt, vad vördat och etablerat var, väckte hos mig den djupaste anklang." Också de djupaste ideal i den västerländska civilisationen väckte hans vämjelse. "Strindbergs misstänksamhet mot troheten syns mig berättigad. De rikmän och stormän jag stött på, har samtliga prisat sina underlydande för trohet och lojalitet. Men i en ton som kommer en att höra rasslet av kedjor".

Sin trosbekännelse sammanfattar Lagercrantz i följande ord: ”Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.”

Publicist och kulturpersonlighet

Som kritiker och publicist var Lagercrantz mycket inflytelserik. Tillsammans med Herbert Tingsten utvecklade han DN:s kultursida till en vital position i svenskt kulturliv. Han var en tongivande kritiker med rykte om sig att kunna lansera nya stjärnor på parnassen med tändande, glansfulla recensioner men också att andra dagar kunna komma med svallande negativ kritik. Mer uttalat än många andra svenska kritiker vid denna tid hävdade Lagercrantz rätten att styras enbart av sin egen färska upplevelse av, och inlevelse i, en bok. För den som drabbades av en våldsamt negativ recension kunde det uppfattas som en viss brist på insikt om hur mycket DN faktiskt betydde och om den maktposition kritikern Lagercrantz hade.

Ledarskap på Dagens Nyheter

DN-skrapan i Stockholm. Olof Lagercrantz var i femton år en av DN:s chefredaktörer. Elva av dem presiderade han i denna byggnad.

Efter att ha varit kulturchef på Dagens Nyheter från 1951 så blev han 1960 utsedd som en av två chefredaktörer för tidningen med huvudansvar för kulturfrågor. Samarbetet med kollegan Sven-Erik Larsson var ansträngt; bland annat gjorde han ändringar i ledare bakom dennes rygg. Han kunde också skriva ledare med rakt motsatt budskap mot det som Larsson någon dag tidigare framfört på ledarplats. Flera av de närmaste medarbetarna besvärades av att han skrev politiska kommentarer, där han ansågs vara en dilettant.

Lagercrantz krävde 1968 att få bli ensam chefredaktör, i annat fall tänkte han lämna tidningen. Fristående kulturmedarbetare, Sveriges författareförening och den lokala journalistklubben uttalade sin önskan att han skulle kvarstå; de sistnämnda underströk dock att Larssons position var viktig. Schismen utmynnade inte i någon ändring. Ett fyrtiotal journalister riktade inför kontraktsförlängningen 1972 en skrivelse mot Lagercrantz till styrelsen, medan majoriteten stödde honom.

Spänningar i förhållande till VD Erik Huss, liksom till delar av ägarfamiljen Bonnier, förekom också. Flera av familjen Bonniers företrädare uttryckte sitt missnöje över den kvalitetsförsämring som de ansåg att DN genomgick under Lagercrantz ledning, men andra beskyddade honom och redaktionen hade av tradition fria händer att skriva i stort sett vad den ville. Det har också gjorts gällande att det var hans vänstervridning av DN som gjorde att den, efter en stark expansion, under denna tid tappade marknadsandelar till SvD.

Efter att Lagercrantz efterträtt Herbert Tingsten som chefredaktör kom han att ompröva flera av företrädarens mest markanta ståndpunkter. På flera ställen i sin anmälan av sista delen av Tingstens memoarer (1964) gick Lagercrantz till öppet angrepp på sin företrädare , vilket ledde till Tingsten bröt kontakterna med tidningen.

Lagercrantz olika angrepp och sårande kritik blev hans signum och också hans plåstrande, berömmande brev dagen efteråt.

Kontroversiella ställningstaganden

Lagercrantz kom att väcka starka känslor i den svenska offentligheten, bland annat under den så kallade trolöshetsdebatten. Han besjälades av en stark kulturradikalism och under hans tid på DN utvecklades tidningen till en vänsterradikal institution. Han förklarade att tidningen skulle vara mer öppen för olika åsikter än den varit under Tingstens tid och under denna paroll öppnades spalterna på vid gavel för unga radikaler på vänsterkanten. Någon motsvarande öppenhet för högern förekom inte och många etablerade liberala medarbetare fick ett svalt bemötande. Tidningens metamorfos gick inte obemärkt förbi; Lagercrantz noterar att kritiken för vinkling dominerade hela 1960-talet. Den påstådda vänstervridningen i medierna var en av tidens stora debattfrågor och DN var långt ifrån ensam på de anklagades bänk. Kulturkritikern Göran Lindahl reagerade på Lagercrantz’ ”McCarthyism” och skrev 1959 att ”Dagens Nyheters kulturpolitik har länge haft karaktären av personförföljelse” som användes för att genomdriva ”den mest totala konformism.”

Distans till liberalismen

Lagercrantz tog avstånd från beteckningen liberal. I ett anförande i DN:s journalistklubbs tidning Myggan förklarade Lagercrantz att talet om en frisinnad linje var ”bara fraser” och ”skitsnack”, och markerade flera gånger att han inte hade några sympatier för sin tids liberalism. När tidningen 1973 officiellt markerade sitt oberoende av politiska partier ströks ordet liberal från ledarsidans beskrivning av dess profil.

Socialiststaterna

Den fråga som hade störst genomslag var Vietnamkriget. Lagercrantz hade ingen förståelse för Sydvietnams kamp mot den kommunistiska gerillan och Nordvietnam eller USA:s engagemang i kriget. Han ansåg att vår bild av världshändelserna blev lidande av ”den västliga dominansen på nyhetsfronten.”

Han gjorde flera reportageresor till Sovjetunionen och Kina och gav regimerna en tämligen okritisk behandling respektive devot hyllning. Han reagerade mot den ”beklämmande enögda” beskrivningen av Sovjet och iklädde sig därför, med Ingemar Wizelius’ ord, ”försvarsadvokatens vanskliga roll.”

Väststaterna

USA skildrades däremot i dystra färger där de fattiga offren för ”det repressiva våldet” gör desperata upprorsförsök (anlagda bränder och terroristaktioner) och obarmhärtigt spärras in i hemska fängelser. Han var rädd för att man skulle ordna processer mot svarta med dödsdomar i avsikt att frammana en anda av beslutsamhet, ty ”Hitler stiger idag upp ur avgrunden och förgiftar människornas sinnen.” Flaggbrännande amerikanska ungdomar fick hans applåder.

Yttrandefrihet

När Aftonbladets söndagsbilaga publicerade en fingerad intervju med statsminister Thorbjörn Fälldin från ett mentalsjukhus - en i en serie av liknande satiriska intervjuer/porträtt skrivna av Rolf Börjlind - ledde det till intensiv debatt och en anmälan om förtal från statsministern, vilken dock avslogs vid rättegången. Bilagan upphörde i dåvarande utformning. Lagercrantz skrev kort efter AB:s publicering ett öppet brev där han åberopade pressfriheten, krävde Fälldins avgång och kritiserade attityden hos såväl media som opinion: "Inte ens när Hitlers sol stod i zenit var den svenska pressen så lam och eländig som nu. En majoritet applåderar när landets statsminister vill ha domstolshjälp för att kväva ett fritt ord."

Öppen kritik mot Lagercrantz

Lagercrantz fick motta mycket öppen kritik, till exempel

• Sven Stolpe utgav 1980 en biografi Olof Lagercrantz som till största delen är en kritik mot Lagercrantz, med fokus på hans livsåskådning. Stolpe beskriver sin motståndare så här: "Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud." Det är ett citat lånat från Viktor Rydbergs biografi om Caligula.
• När Harry Martinson och Eyvind Johnson belönades med Nobelpriset i litteratur kritiserades de hårt, inte minst av Lagercrantz. Svenska akademiens sekreterare Lars Gyllensten försökte bevisa att den behandling Martinson fick var orsaken till Martinsons självmord. För att karakterisera hans personlighet jämförde Gyllensten honom med en kelsjuk, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.

I en intervju på 1990-talet jämförde Lagercrantz Strindbergs relation till sin tids konservativa etablissemang och medier med en man som vandrar i häftig motvind och spänner sig för att inte vräkas omkull: om man tänker bort vinden ser man bara en man med obegripligt lutande gång, och kan komma att dra slutsatsen att mannen måste vara galen. Lagercrantz drog själv parallellen till sin egen publicistik på DN och de tillfällen då han intagit starkt avvikande ståndpunkter i den offentliga debatten.

Bibliografi

Skönlitterära arbeten Den döda fågeln, 1935 (dikter) Den enda sommaren 1937 (dikter) Trudi 1939 (roman) Dikter från mossen, 1943 (dikter) Dikter och dagbok 1955 (diktsamlingarna med stycken ur Fågelropet) Linjer, 1962 (dikter) Dikter 1935-1962 1964 En blödande ros 1991 (dikter i urval) Självbiografier Min första krets 1982 Ett år på sextiotalet 1990 Essäer, artiklar med mera Möten med bibeln 1941 Om kärlek 1946 Fågelropet ur dimman 1947 (essäer) Dagbok 1954 Ensamheter i öst och väst 1961 (reseskildringar) Opinionslägen 1968 (urval av DN-artiklar) Tröst för min älskling 1971

Enhörningen 1977 Om konsten att läsa och skriva 1985 Mina egna ord 1994 (urval av DN-artiklar) Litteraturvetenskapliga arbeten Jungfrun och demonerna 1938 (en Karlfeldtstudie) Studieplan i svensk lyrik 1950 Agnes von Krusenstierna, 1951, (reviderad 1980) Stig Dagerman 1958 Svenska lyriker 1961 Från helvetet till paradiset 1964 (Dantestudie) Den pågående skapelsen 1966 (Nelly Sachs) Att finnas till (James Joyce) 1970 Tretton lyriker och Fågeltruppen 1973 Från Aeneas till Ahlin 1978 August Strindberg, 1979 Eftertankar om Strindberg 1980 Färd med mörkrets hjärta 1987 (Joseph Conrad) Att läsa Proust 1992 Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma 1994 (Gunnar Ekelöf) Dikten om livet på den andra sidan, 1996 (Emanuel Swedenborg)

Priser och utmärkelser

Bellmanpriset 1957 Nordiska rådets litteraturpris 1965 för Från helvetet till paradiset Aniara-priset 1986 Karlfeldt-priset 1988

Pilotpriset 1989 Lotten von Kraemers pris 1995 Av Skaraborgsakademin 2001 utsedd till årets hedersskaraborgare med motiveringen att han hade en av 1900-talets skarpaste pennor.

Referenser

Tryckta källor

• Asklund, Lis (1986), Uppbrott, Stockholm: Norstedts 
• Barck, P.O. (1973), Mina oroliga år, Helsingfors: Söderström 
• Brandell, Ulf (1976), Dagbok med DN, Stockholm: Trevi 
• Gyllensten, Lars (2000), Minnen, bara minnen, Stockholm: Bonniers 
• Hadenius, Stig (2002), Dagens Nyheters historia. Tidningen och makten 1864-2000, Stockholm: DN 
• Hultén, Gösta; Samuelsson, Jan (1983), Mediavänstern – En närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige, Stockholm: Bonniers 
• Lagercrantz, Olof (1961), Ensamheter i Öst och väst, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
• Lagercrantz, Olof (1964), Från helvetet till paradiset. En bok om Dante och hans komedi., Stockholm: Wahlström & Widstrand 
• Lagercrantz, Olof (1980), Eftertankar om Strindberg, Stockholm: Författarförlaget 
• Lagercrantz, Olof (1982), Min första krets, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
• Lagercrantz, Olof (1990), Ett år på sextiotalet, Stockholm: Wahlström & Widstrand 
• Linder, Erik Hjalmar (1965), Ny illustrerad litteraturhistoria I Fem decennier av nittonhudratalet, Stockholm: Natur och kultur 
• Ortmark, Åke (1969), De okända makthavarna, Stockholm: Wahlström & Widstan 
• Ruin, Olof (2001), Vårt behov av Olof. En vänbok till Olof Lagercrantz 90-årsdag, Stockholm: Wahlström & Widstan 
• Stolpe, Sven (1980), Olof Lagercrantz, Stockholm: Askild & Kärnekull 
• Storå, Siv (1990), Lyriker med förhinder. Studier i Olof Lagercrantz’ tidiga författarskap., Åbo: Åbo Akademis förlag 

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Olof Lagercrantz

  Citat
• Olof Lagercrantz i Libris
• Caj Lundgren: En betydande kulturpersonlighet har gått ur tiden SvD 23 juli 2002