Olof Rudbeck den äldre

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olof Rudbeck d.ä., porträtt av Martin Mijtens d.ä. (1696)

Olof Rudbeck d.ä., döpt 12 december 1630[1], död 17 september 1702, var en svensk naturforskare, historiker med mera; professor i Uppsala, son till biskopen i Västerås Johannes Rudbeckius (d.ä.) och hans andra hustru Magdalena Hising, far till Olof Rudbeck d.y..

Olof Rudbeck gav Sverige världsrykte i anatomi.[källa behövs] Redan som 20-åring upptäckte han de fina kärl som innehåller lymfa och som senare fått namnet lymfkärl. Detta anses vara den första betydande vetenskapliga upptäckten i Sverige. Han anlade också en botanisk trädgård vid Svartbäcken i Uppsala, gav ut en katalog över dess växter, och fick ut studenterna från kammaren till naturen. Han var en föregångare till Carl von Linné.

Hans namn har dock även blivit förknippat med hans förhärligande och överdrivet fantasifulla skildring av Sveriges storhet i verket Atlantica som gjorde Sverige till gudarnas boning och alla större folkslags ursprung. Denna historierevisionism, som kallas göticism, var Rudbeck en av de främsta förkämparna för och han var en av dem som drev det längst.

Upptäckare av lymfsystemet[redigera | redigera wikitext]

Lymfkärlen hos människan.
Rudbecksbysten av Carl Eldh (1909) vid Gamla Anatomicum mot Munkgatan i Uppsala.[2]

Olof Rudbeck genomgick Västerås stads skola och gymnasium, innan han 1648 blev student i Uppsala. Där valde han medicin till sitt huvudämne, och åhörde Franks och Olaus Stenius föreläsningar. Han forskade om de finare detaljerna i kroppens strukturer och upptäckte bland annat lymfsystemet, ett viktigt framsteg för fysiologin. Han kallade lymfkärlen för vasa serosa. Det är möjligt att han tidigare hade läst Asellius skrift om samma ämne, "de lactibus", mjölkvenerna, 1627.

Ryktet om upptäckten spred sig till hovet, och vid drottning Kristinas besök i Uppsala i april 1652 utförde Rudbeck en dissektion där han demonstrerade lymfkärlen för drottningen och flera av rikets förnämsta män. Strax därpå besökte han henne i Stockholm och gav henne två planscher som han ritat och som visade lymfkärlen.

22 maj 1652 disputerade han för Olaus Stenius med avhandlingen De circulatione sanguinis, där han på grundval av egna experiment utvecklade den Harveyska då ännu föga kända teorin om blodomloppet. Vid början av sommaren 1653 utgav han Nova exercitatio anatomica exhibens ductus hepaticos aquosos et väsa glandulorum serosa, där han publicerade sina på dissektion av mer än 400 djurkroppar vilande, rön om lymfkärlssystemet.

Hans önskan att få fortsätta sina studier i Nederländerna fann öra på högre ort. Drottningen förärade honom 800 riksdaler, Axel Oxenstierna 200, varjämte den förra lovade honom en professur vid hemkomsten. I juni 1653 företog han resan och vistades därunder huvudsakligen i Leiden, där han hörde van Hoorne och Hemsterhuis[förtydliga].

Under vistelsen försvarade han sin upptäckt om lymfkärlen mot dansken Thomas Bartholin, som gjorde anspråk på att ha förekommit honom med upptäckten. Denna strid, i vilken Rudbeck deltog med två skrifter, fortgick länge, och löstes till slut till Rudbecks förmån.[3] Bland andra Albrecht von Haller, Kurt Sprengel, Israel Hwasser, Olof Hammarsten, Robert Tigerstedt och Edward Clason hävdade att Rudbeck och Bartholin gjorde upptäckten samtidigt eller att Rudbeck möjligen var något tidigare. De hävdade också att dessa resultat innebar betydande självständiga bidrag jämfört med föregående forskning.

Botaniska trädgården grundas[redigera | redigera wikitext]

Rudbecks rykte var redan så befäst, att han gavs flera förmånliga erbjudanden, men en lärostol i Uppsala hägrade som det högsta målet, och han återvände hem i juli 1654, rikt försedd med modeller och ritningar, men i synnerhet med frön och plantor. I Nederländerna hade nämligen det anatomiska studiet, hans första kärlek, fått en farlig medtävlare i botaniken, åt vilken han allt framgent ägnade sig med lidelsefull kärlek.

Närmaste frukten av hans resa blev anläggningen av en botanisk trädgård i Uppsala, ett önskemål för universitetet som Rudbeck redan före utlandsresan inlämnat förslag om till Axel Oxenstierna. I dennes efterträdare som universitetskansler, Magnus Gabriel De la Gardie, fann han ett kraftfullt stöd; denne gjorde honom till adjunkt i medicin 1655 och ombesörjde, att i nya staten samma år upptogs ett årligt anslag för trädgården. Genom stora personliga uppoffringar bragte Rudbeck denna snart i det skick, att han redan 1658 kunde utge sin första Catalogus plantarum; fyra år senare skänkte han frikostigt hela sin anläggning till universitetet.

Nya växtkataloger utkom sedan 1666 och 1685; i den sista var inte mindre än 1873 växtformer upptagna. För trädgården, som Rudbeck kallade "sin förstfödde son" och som han med stolthet förklarade inte stå efter någon annan än den i Paris, underkastade han sig även sedan dryga uppoffringar, tills Karl XI kraftfullt tog honom under armarna.

Anatomiska teatern[redigera | redigera wikitext]

Gustavianum med anatomiska teatern och dess kupol.

Samtidigt med sina föreläsningar i botanik försummade han till en början ingalunda undervisningen i anatomi, i synnerhet sedan han 1658 blivit extra ordinarie och 1660 ordinarie professor i medicin. För att lyfta denna uppförde han 1662–1663 Theatrum anatomicum, en tornlik kupolbyggnad ovanpå Gustavianum, själv var han både dess arkitekt och byggmästare; salen rymde 200 åskådare och ansågs vara den präktigaste på sin tid i hela Europa.

Rudbecks anatomiska intresse visade sig också däri, att han en tid var sysselsatt med ett större arbete, De nova animalium fabrica, som dock aldrig utkom, och att han förfärdigade ett konstrikt "sceleton", på vilket artärer och vener var inlagda. Detta intresse avsvalnade dock småningom; härtill bidrog nog prästerskapets upprepade angrepp på fysiken; än mer verkade kanske, att otaliga värv tog honom i anspråk och att Atlantica på 1670-talet började fängsla hans själ.

Andra gärningar och uppfinningar[redigera | redigera wikitext]

Naturhistoriens och medicinens studium hade dock i början tagit ett oerhört uppsving under hans ledning. Lärjungeantalet växte från 2 i företrädarnas tid till 15 år 1659 och ända till 87 år 1660. Och om även andra uppgifter sedan väl mycket inkräktade på hans lärarverksamhet, har hans inflytande på studiernas utveckling i följande tid ingalunda varit obetydligt.

För övrigt undervisade han i de mest skilda områden, såsom i kemi och fysik, vilka låg medicinen nära, i matematik, astronomi, byggnadskonst, fortifikation, artilleriväsen med pyroteknik (en hel arsenal fanns ju i hans museum) med mera. Han hade tekniska anlag och hade begagnat vistelsen i Nederländerna, tidens största industricentrum, för att utveckla dessa; med alla yrken, från gravörens och målarens till svarvarens och smedens, hade han gjort sig förtrogen.

Kännedomen om detta förde till, att Sveriges regering 1665 förordnade honom till "commissarius i landsculturen" med uppdrag att sprida kunskap om Sveriges naturalster, deras förädling och förmånligaste användande. För att lösa uppgiftens praktiska krav uppförde Rudbeck vid Uppsala kvarnfall ett manufakturhus, i vilket ett vattenhjul drev 20 olika maskiner, varibland en papperskvarn, en kopparhammare, en stampkvarn med mera. Här undervisades och utbildades flera ritare, instrumentmakare, lantmätare, bergsmän, ingenjörer, fortifikationsofficerare och så vidare, allt med offentligt understöd. Däremot gick man inte till mötes Rudbecks önskan om anslag för upprättande av ett tekniskt läroverk i Uppsala.

Själv var Rudbeck framstående tecknare, mekaniker, ingenjör och arkitekt och skulle under andra förhållanden säkerligen ha intagit ett rum bland Europas mest framstående mekaniska snillen. När skeppsgården i Stockholm brann upp på 1670-talet och flottans kompasser förstördes, förfärdigade han på kort tid de 50 dylika, som flottan måste ha före sitt utlöpande. 1668 fick han i uppdrag att undersöka och utpricka alla från Stockholm utgående farleder inåt Mälaren. Tjugo år senare lät han på kunglig befallning sin skicklige lärjunge kapten Ingebret Otto verkställa avmätningar och utföra kartor för anläggning av en kanal mellan Hjälmaren och Göteborg samt utarbetade själv nödiga kostnadsförslag (Göta kanal anlades senare med ett annat läge).

I Uppsala begagnade han sig av den pumpledning, som en Griesbach 1649 anlagt från S:t Eriks källa till Uppsala slott, för att 1662 skapa en ledning, som försåg botaniska trädgården och staden med vatten; nere vid ån anlade han en skeppsdocka för sina postjakter, med vilka han drev regelbunden sjöfart på huvudstaden. En modellsluss av trä byggdes i S:t Olofs dike nära Eklundshov. Hans museum inrymde en rik samling av modeller till hans märkliga uppfinningar, varibland en jakt med hjul och vingar, som gick emot vädret.

Som astronom ådagalade han betydande insikter genom den avhandling om 1664–1665 års komet, som han insände till Lubieniecky och som, jämte 8 av Rudbeck tecknade planscher, infördes i dennes "Theatrum cometicum", och även om de beräkningar, som förekommer flerstädes i Atlantica (se nedan).

Botaniska gärningar[redigera | redigera wikitext]

Om botaniken inlade Rudbeck odödlig förtjänst. Det är redan nämnt, att han skaffade universitetet dess botaniska trädgård; efter den stora Uppsalabranden (1702) utverkade han av kanslern medel till dess iståndsättande. Hans nit och insikter togs i anspråk även för andra liknande anläggningar: till exempel för den nya kungsträdgården (nuvarande botaniska trädgården) i Uppsala, som grundlades 1664 i samband med den reparation han verkställde på slottet, och i synnerhet för trädgårdarna på universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardies många stora gods.

Om en av dessa, den vid Jakobsdal (nuvarande Ulriksdal), utgav Rudbeck 1666 Delicice Vallis Jacobece sive Jacobs-Daal, vari han beskriver över 800 där odlade växtformer. Alltifrån 1658 till sin avgång från professuren (1691) föreläste Rudbeck offentligen olika delar av botaniken, "demonstrerade flitigt botaniska trädgårdens alster, gav där särskild undervisning åt de studerande om medicinalväxternas egenskaper samt uppmanade dem att till apoteket insamla dylika, som växte vilda inom fäderneslandet". Han företog även exkursioner och undervisade sina lärjungar i den svenska floran, fastän hans nit inte alltid motsvarades av deras läraktighet eller kunskapsbegär.

Med anledning av att professor J. Bursers berömda herbarium på 25 volymer 1658 tagits som krigsbyte på Själland och, genom Rudbecks bedrivande, 1666 skänkts till Uppsala universitet (där det ännu nästan fullständigt finnes kvar), beslöt Rudbeck att utge denna växtsamling. Men under sysslande därmed växte planen, och Rudbeck utvidgade den till att omfatta avbildningar av alla då kända växter, ett företag, lika storartat som tilltalande för hans fosterländska tänkesätt. Med biträde av sin son, Olof Rudbeck d.y., samt understödd av åtskilliga tecknare, bland dem sina båda döttrar, fortskred han i sitt verk, till vilket greve K. Oxenstierna, M. G. De la Gardie med flera lämnade understöd.

Växterna tecknades efter levande eller torkade original, i naturlig storlek och med sina färger. Så uppstod från omkring 1670 det stora planschverk, som under namnet Campi elysii (svenska Glysiswald) förvarats åt eftervärlden i original. Det påträffades av Linné-forskaren Johan Erik Evald Ährling 1878 i biblioteket på Löfsta. Det innefattas i 11 folianter (den första av de ursprungliga tolv har gått förlorad), avbildande, ofta mästerligt, nästan alltid noggrant, något över 6200 växtformer (Rudbecks avsikt hade varit att uppbringa antalet till 11000), många i flera detaljer. "Såväl genom mängden av växtformer som genom det naturtrogna och mästerliga i utförandet står detta verk vida över vad samtiden i detta avseende, även under lyckligare förhållanden, mäktade åstadkomma" (B. Swederus). Ungefär samtidigt med av tecknandet graverades dessa avbildningar i trä av J. P. Thelott och två bröder Holtzbom, och 1701 kunde Rudbeck utsända andra delen av sitt stora verk, vilken 1702 följdes av den första. Hela arbetet hade då dragit en kostnad av 40 000 daler kopparmynt, motsvarande ett belopp av tjugo gånger en professors lön på denna tid.

Men kort därefter samma år inträffade eldsvådan i Uppsala, då nästan hela upplagan av första delen samt över 7000 stockar med graverade figurer förstördes. Omkring 130 stockar undgick förstörelsen och kom i Linnés ägo. Vad som återstod av dessa, 90 st., såldes med hans samlingar till England, där den nye ägaren, J. E. Smith, 1789 utgav avtryck av dem under titel "Reliquiae rudbeckianae". De flesta av dessa tillhöra första delen. (Ett fotolitografiskt avtryck av denna ytterligt sällsynta del utgavs på föranstaltande av G. E. Klemming, 1863.) Av samtiden erkändes de utgivna delarna som särdeles framstående och till utförandet i trä mycket goda arbeten. Linné särskilt har med stora lovord vitsordat deras värde och Rudbecks förtjänster som botanist.

Atlantica[redigera | redigera wikitext]

Själv har Rudbeck genom det ofantliga rykte han vann som fornforskare delvis bringat de övriga sidorna av sin livsgärning i glömska. Han hyllades i sin egen samtid för de teorier som lades fram i Atlantica, men ur vetenskaplig synpunkt är verket idag främst intressant som ett tidstypiskt exempel på barocktidens universalistiska vetenskapsideal.

Atlantica

I grunden bildar Olof Rudbecks Atland eller Manheim dedan Japhetz afkomne slechter ut till hela werlden utgångne äro (Olavi Rudbeckii Atlantica sive Manheim...) det sista, mest storvulna uttrycket för den stormaktsera, som genomgick 1600-talets Sverige, och för den uppfattning av landets fornhistoria, som redan tar sig uttryck hos Johannes Magnus.

Rudbecks avsikt är, åtminstone skenbart, att visa att allt vad de gamla skriftställarna berättar om sagolandet Atlantis från vilket, enligt dem, världens hela andliga och lekamliga odling utgått, fullkomligt träffar in på Sverige, dess natur och folk, dess sägner och sagor, dess fornhistoria och uråldriga tillstånd. Antikens och Eddans myter, berättelserna om forntida folkslag, folkvandringstidens öden, gammal tidräkning – allt finner sin förklaring ur de fornskandinaviska förhållandena, enligt detta verk. Att Rudbeck vid utförandet av denna fantastiska "arkeologiska roman" ådagalagt kolossal bildning i alla möjliga ämnen, den fyndigaste sammanställning av namn och data, den livligaste inbillningskraft och de mest förvånande aningar om förhållanden, som först vår tid upptäckt och bevisat, är numera känt som ren historieförfalskning.

Enligt företalet i verkets första del fick Rudbeck uppslaget till Atlantica när han 1672 arbetade med en karta över Sverige på beställning av Verelius, ämnad för dennes upplaga av "Hervara saga". Redan den första handskriften, som 1673 meddelades Olof Verelius, Johannes Loccenius och De la Gardie, hälsades med bifall och understöd. 1677 började tryckningen, och i mars 1679 var första delen färdig, som också innehöll Andreas Nordenhielms latinska översättning av den svenska texten. Av denna del finns varianter med de felaktiga årtalen 1675 och 1679 i stället för 1681. Andra upplagan, endast på latin, började tryckas 1696; tredje upplagan, på svenska och latin, var sannolikt inte färdigtryckt vid Uppsalabranden 1702.

Båda dessa upplagor gick i det närmaste förlorade vid branden, och exemplar av dem är därför sällsynta. Samtidigt med första delen utkom ett stort atlasband till hela verket. Andra delen, som också utkom på både svenska och latin (den latinska översättningen sannolikt av Nordenhielm), började tryckas 1685 och utkom 1689. Denna del tillägnades Karl XI, som med bifall och understöd uppmuntrat författaren. Tredje delen trycktes 1698. Fjärde delen var under tryckning 1702 när den stora Uppsalabranden bröt ut och förstörde så gott som alla exemplar. Av åtta kända exemplar går tre till och med sidan 210; de övriga var ännu mindre fullständiga. En fotolitografisk upplaga av fjärde delen utgavs 1863. Den latinska översättningen av de båda sistnämnda delarna härrör från P. Salan, författarens systerson.

Redan första delen innehåller arbetets kärna, de följande bara utläggningar, genmälen, utförligare bevisningar rättelser. "I alla fall tröttar jätteboken mindre genom vidden i och för sig själv än genom det myckna, som i denna vidd röjer sig vara en följd av den tumultuariska brådskan vid både författandet och tryckningen" (Atterbom). Framställningen är, trots dessa fel, gladlynt, ofta kvick, naiv och ärlig.

Det har spekulerats i orsakerna till Atlanticas tillkomst. I många fall är felläsningarna mycket uppenbara och etymologierna långsökta; Rudbecks egna humor och satir är påtaglig verket igenom. Det har därför antagits att verket tillkommit för att roa en adlig publik, och att arbetet inte huvudsakligen är att betrakta som seriöst menad vetenskap.[4] När Atlantica skrevs var göticismen redan en spridd historietradition i Sverige.[5]

Arbetet mottogs av det samtida Sverige som ett mästerverk, av utlandet med förvåning, beundran och erkännande, såsom framgår av de "Testimonia" från lärda män Rudbeck själv i tre av delningar utgav och jämväl av andra intyg. Blott en och annan drog Atlanticas djärva satser i tvivelsmål; bland dessa vedersakare nämnas den lärde tysken Morhof och holsteinaren Möller. Inom landet bildade Rudbecks åsikter skola; till denna kunna räknas hans son, Johan Peringskiöld och hans son Johan Fredrik Peringskiöld, Biörner, Göransson och Gustaf Bonde.

Länge vågade man inte opponera sig mot de nya dogmerna. Olof Celsius d.ä. var dock inte hågad att godkänna den; men det var egentligen Olof von Dalin, som först vågade öppet träda upp och genom den vetenskapliga metod han använde i sin historia kasta de Rudbeckska satserna över ända. Det gjorde han bland annat genom att ironisera över hans teorier genom att lägga följande bevis i Olof Rudbecks mun:[6]

Själva Adams namn är ren svenska: Adam var ju skapad av jord, av stoft. Det är ju Av damm (damm = stoft). När man från Avdam tar bort V, så blir det Adam.
Eva är också ren svenska. När mannen vaknade [...] och fick se sin skönhet utan så mycket som en solfjäder, är det naturligt att han förundrade sig och sade: He! Vad? Och av de två orden blir ju strax: Heva?

Rudbeck försökte sig också på svensk verskonst. Hans dikter, huvudsakligen författade för vissa tillfällen, finns omtryckta i Hansellis samling, del 12 (1869). Han deltog mycket aktivt vid Harald Vallerius' arbete inför utgivningen av koralboken 1697 till 1695 års psalmbok. Bland annat lär han[7] ha sjungit igenom hela psalmboken för att pröva melodierna ingående innan de gick i tryck.

Universitetets rektor[redigera | redigera wikitext]

Det är dock inte blott som vetenskapsman och mångsysslare Rudbeck lagt sitt snille i dagen. Hans gåvor fann även ett fält inom universitetets styrelse och förvaltning. Med rastlöst nit, otrolig arbetsförmåga och hänsynslös kraft grep han där in överallt, fastän hans sangviniska sinne och starka självkänsla dessvärre inte alltid tog tillräcklig hänsyn till verkligheten. Hans namn är emellertid oupplösligt knutet till universitetets historia på 1660-talet, och han möter överallt under de följande 30 åren. Tack vare den aldrig rubbade gunst, som han tidigt förvärvade hos kanslern Magnus Gabriel De la Gardie, kom han att för en tid nästan enväldigt regera universitetet. Hans rektorat 1662 och de år, som närmast följde, präglades av en sjudande verksamhet, som i synnerhet tog sig form i stora byggnadsföretag.

Gustavianum undergick en genomgripande inre omgestaltning samtidigt med den nyssnämnda kupolens uppförande. På den plats, där de katolska ärkebiskoparnas medeltidsborg en gång varit belägen, på vilken Kristina ämnat uppföra ett universitetspalats (och där nuvarande universitetshuset ligger), uppförde han en stor exercitiebyggnad. Ursprungligen hade han tänkt uppföra ett fullständigt universitetshus där, till vilket han själv gjort en ritning, som finns avbildad i tredje delen av Atlantica. Över ån byggdes en hängbro (på samma plats som den nuvarande S:t Olofsbron). Det var också hans förtjänst att De la Gardie 1669 till universitetet donerade sin handskriftssamling, där den oskattbara handskriften av Wulfilas gotiska evangelieöversättning (Silverbibeln) och Snorre Sturlassons Edda är de mest kända föremålen.

Konflikter[redigera | redigera wikitext]

Detta storslagna våldsregemente, som syntes hota att bli permanent, sedan Sveriges regering 1663 utnämnt Rudbeck och två andra till universitetets kuratorer, skapade dock en djup klyfta mellan honom och de undanträngde kollegerna, och när så den genom de stora företagen (inte minst det av Rudbeck skapade kostsamma kommunitetet för fattiga studenter) överansträngda ekonomin hotade med ruin, brast stormen lös. Förgäves infann sig De la Gardie själv i Uppsala i juli 1670, han kunde inte rädda sin gunstling, och denne måste träda tillbaka, efter att dock först ha upprullat den lysande tävlan av allt vad han gjort för universitetet.

Därefter rådde i flera år ett verkligt krigstillstånd mellan Rudbeck och hans kolleger, som kom till ett våldsamt utbrott 1675 i den så kallade Curionska processen, i vilken Rudbeck dels för släktskapens skull (boktryckare Henrik Curio (1630–1691) var gift med hans kusin) dels emedan utgivandet av Atlantica, som trycktes på Curios tryckeri, tycktes bero av utgången, förde Curios talan med ytterlig våldsamhet, som rent av förbittrade livet för många. Processen utföll dock inte till hans förmån. Några år därefter, då Rudbecks starkaste antagonister gått ur tiden, närmade han sig till de övriga, ty de hotades nu alla av hårda efterräkningar, sedan enväldets män börjat anställa räfst med den aristokratiska tidens missbruk. I Uppsala leddes angreppet av en inkvisitionskommission, bestående av den stränge räntmästaren Jakob Arrhenius och den ilskne teologen H. Schutz. Med överlägsen talang slog dock Rudbeck alla angreppen tillbaka (1685). Lika oförfärat förde han strax därefter (1687) den fria forskningens talan, då prästerskapet, vars häftigaste representant i Uppsala just var samme Schutz, slog ned på de förmenta cartesianska tendenser, som framträtt vid universitetet.

Märkvärdigt nog ledde varken Rudbecks djupa tillgivenhet för den i onåd fallne De la Gardie eller hans modiga trots mot enväldets ombud i Uppsala till, att han förlorade Karl XI:s välvilja. Den rättrådige och djupt svenske konungen uppskattade till fullo det storvulna och originella i Rudbecks personlighet och satte högt hans snille och stolta tankar om Sveriges höga ålder, varför också Rudbeck åtnjöt hans frikostiga understöd för sina arbeten. Å sin sida tog konungen inte sällan hans förmåga i anspråk. Så gav han Rudbeck i uppdrag att utföra (1688–91) den påbyggnad av Gustavianum, som han kostade på för att skaffa utrymme och en väldig lokal för biblioteket, som han ökat genom donation av de rika De la Gardieska och Rålambska biblioteken.

De sista åren: musik och forskning[redigera | redigera wikitext]

De sista 11 åren av Rudbecks liv, sedan han 1691 fått överlämna professuren åt sonen Olof, förflöt jämförelsevis lugnt, och ägnades huvudsakligen åt fullföljandet av hans båda jätteverk Atlantica och Campi elysii. Arbetet med den förra hade fört honom in i de isländska sagorna och väckt hans intresse för runstenarna. Ett stort antal av de senare citeras i hans Atlantica, och de isländska sagorna är där flitigt begagnade. Själv utgav han några dylika, varjämte han, för att hedra vännen Verelius' minne, efter dennes död tryckte hans Index linguse veteris Schyto-Scandicsæ.

Stora förtjänster inom Uppsalas musikliv ska också tillskrivas Rudbeck. Han skapade ett akademiskt kapell, anskaffade nödiga instrument, lät även inköpa ett stort antal musikalier och musikteoretiska verk samt ombyggde domkyrkoorgeln. Själv hade han en stark basröst, med vilken han bidrog vid festligheter i Uppsala. Ännu vid 67 års ålder provsjöng han alla koraler för den nya psalmboken, till vilken han och (huvudsakligen) Harald Vallerius satte musiken. Rudbeck hade under vistelsen i Nederländerna 1653–54 tagit undervisning i sång, instrumentalmusik och komposition. Han komponerade bland annat en sorgesång till Axel Oxenstiernas begravning (bevarad i biblioteket på Edsberg) samt musik vid Karl XII:s kröning, vid M. G. De la Gardies begravning och vid jubelfesten 1693.

Stadsbranden 1702[redigera | redigera wikitext]

Branden som 16 maj 1702 lade nästan hela Uppsala stad i aska, blev ett hårt slag för Rudbeck. Enligt sägen skall han själv från taket på Gustavianum ha lett det släckningsarbete, som räddade biblioteket som bevarades där och Fjärdingen. Hans eget hus förtärdes av lågorna, och med detta träsnitten till Campus Elysii, nästan hela upplagan av detta verks första del och av Atlanticas båda senare delar, åtskilliga otryckta arbeten, hans stora samlingar av modeller, ritningar, fornsaker med mera. Dock kunde hela 6 200 växtavbildningar räddas undan branden. Se även branden i Olof Rudbecks bibliotek.

Hans sista bedrift efter denna förlust blev en plan till stadens återuppbyggande, vilken också blivit följd. Men hans kraft var tömd, och kort därefter slöt han sin ärorika, verksamma och rörliga levnad.

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Den historieskrivning som föregick och följde av Atlantica, brukar gå under namnet göticism, vilken kom att utöva ett stort inflytande på den svenska självbilden. Atlantica nämns även i inskriften på Rudbecks gravsten i Uppsala domkyrka: Imortalem Atlantica, mortalem hic cippus testatur, "Atlantica visade att han var odödlig, att han var dödlig visar denna sten".[8]

Hans av M. Mytens d.ä. målade bild finns i det nya universitetshuset i Uppsala. N. Keder lät gjuta en minnespenning över honom ; Carl Reinhold Berch lät gravera en dylik 1753, och en tredje slogs 1847 av Svenska akademien. 31 maj 1910 avtäcktes framför anatomiska institutionen i Uppsala en av Carl Eldh modellerad bröstbild i brons av Rudbeck, bekostad av professor E. Clason. En av Carl Snoilskys "Svenska bilder" är ägnad Rudbeck.

Med anledning av 300-årsminnet av hans död instiftade Uppsala universitet sin Rudbecksmedalj. Den utdelas "för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen och förlänas i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet".

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Rudbeck, Johannes (1918). Bibliotheca Rudbeckiana: beskrivande förteckning över tryckta arbeten, vilka författats eller utgivits av medlemmar av släkten Rudbeckius - Rudbeck samt handla om dem eller deras skrifter : en släkthistoria i elva led från 1600-1900-talen : bibliografi. Stockholm. Libris 9388 

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Nordisk Familjebok
  2. ^ Kvarteret Munken från Länsstyrelsen i Uppsala län
  3. ^ Se till exempel Kungliga bibliotekets presentation av Rudbeck, där frågan tas upp.
  4. ^ Gunnar Eriksson, artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon hft 150, s.651
  5. ^ Gunnar Eriksson, s.649
  6. ^ Nordens språk med rötter och fötter. Nordiska rådet. Läst 2010-03-03
  7. ^ Allmänt Musik-Lexikon (1916 Norlind, Tobias)
  8. ^ Simon Nordström, Uppsala, Anteckningar om staden och dess omgifning (1875), s. 12

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Alm, Mikael (2002). ”Universalgeniet Rudbeck”. Populär historia 2002:6,: sid. 34-38 : färgill.. 1102-0822. ISSN 1102-0822. http://www.popularhistoria.se/artiklar/universalgeniet-rudbeck/.  Libris 10230194
  • Andersson, P. Gunnar (1964). Svenska snillen: från Stiernhielm till Scheele. Stockholm: Natur och kultur. Libris 382564  s. 26-[65].
  • Annerstedt, Claes (1905). Olof Rudbeck den äldre: kort lefnadsteckning. Föreningen Heimdals folkskrifter, 99-1250994-3 ; 85. Stockholm: Norstedt. Libris 1555430 
  • Biografi i Svenska Familj-Journalen, Band X, årg. 1871
  • Ehrensvärd, Ulla (1987). ”Mångsysslaren: eller hur man blir slottsarkitekt”. Slottsarkitekter / [redaktör: Christina Engfors] (Stockholm : Arkitekturmuseet, 1987): sid. 8-21 : ill..  Libris 2374903
  • Eriksson, Gunnar (1984). ”Gestalter i svensk lärdomshistoria. 1”. Lychnos (Uppsala : Lärdomshistoriska samfundet, 1936-) 1984,: sid. 77-119. ISSN 0076-1648. ISSN 0076-1648 ISSN 0076-1648.  Libris 2567318
  • Eriksson, Gunnar (1993). ”Historia och naturalhistoria hos Olof Rudbeck.”. I idéhistoriens virvlar (Stockholm : B. Östlings bokförl. Symposion, 1991): sid. [29]-60.  Libris 2366314
  • Eriksson, Gunnar (1981). ”Olof Rudbeck och Atlantican.”. Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademiens årsbok 1981,: sid. 151-159. ISSN 0083-6796. ISSN 0083-6796 ISSN 0083-6796.  Libris 8537234
  • Grip, Elias (1919). Svenska märkesmän: en kortfattad levnadsteckning. Stockholm. Libris 11638497 
  • Hahr, August; Rudbeck Olof d. ä. (1930). Olof Rudbeck d. ä. som arkitekt. Uppsala: Almqvist & Wiksell. Libris 10278997 
  • Lindqvist, Sune (1930). Olof Rudbeck d.ä. som arkeolog.. Uppsala universitets årsskrift 1930. Program ; 7. [Uppsala]. Libris 2779758 
  • Rudbecksstudier: festskrift vid Uppsala universitets minnesfest till högtidlighållande av 300-årsminnet av Olof Rudbeck d.ä.:s födelse. Uppsala. 1930. Libris 1286034 
Föregångare:
Israel Bringius
Uppsala universitets rektor
Vt och Ht 1662
Efterträdare:
Christian Ravius
Föregångare:
Olaus Åkerman
Uppsala universitets rektor
Ht 1669
Efterträdare:
Petrus Ljung
Föregångare:
Johannes Gartman
Uppsala universitets rektor
Ht 1679
Efterträdare:
Olaus Verelius
Föregångare:
Förste ämbetsinnehavaren
Inspektor vid Västmanlands-Dala Nation i Uppsala
1663–1696
Efterträdare:
Jesper Svedberg