Operation Storm

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operation Storm
Del av kroatiska självständighetskriget
Operation storm map.jpg
Operation Storm
Ägde rum 4 augusti-9 augusti 1995
Plats Kroatien, Bosnien och Hercegovina
Resultat Total kroatisk seger
Avgörande bosnisk seger
Slutet på serbiska republiken Krajina
Slutet på västbosnien
Slutet på kroatiska självständighetskriget
Stridande
 Kroatien
Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg Bosnien och Hercegovina
Flag of Serbian Krajina (1991).svg Serbiska republiken Krajina
Flag of Republika Srpska.svg Republika Srpska
Befälhavare/ledare
Kroatien Zvonimir Červenko
Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg Atif Dudakovic
Flag of Serbian Krajina (1991).svg Mile Mrkšić
Styrka
175,000 man
365 stridsvagnar
500 artilleripjäser
50 raketavskjutningramper
50 flygplan och helikoptrar
40,000 man
150 stridsvagnar
350 artilleripjäser
20 raketavskjutningramper
10 helikoptrar
Förluster
174 dödade
1 430 sårade
700 soldater dödade
5 000 tillfångatagna
677-1 196 civila döda
90 000 - 250 000 flyktingar

Operation Storm (kroatiska: Operacija Oluja) var en polisiär och militär operation genomförd av den kroatiska armén den 4-7 augusti 1995. Målet för den militära 84[1] timmar långa operationen var att återerövra de delar av Kroatien som under det kroatiska självständighetskriget hade ockuperats av lokala serbiska styrkor understödda av den jugoslaviska armén och som kommit att införlivas i den självutnämnda Serbiska republiken Krajina (RSK).

Vid tiden för den militära offensiven var de kroatiska styrkorna numerärt och materiellt överlägsna. Under den 84 timmar långa operationen som präglades av sporadiska men också delvis intensiva strider återerövrade de kroatiska regeringsstyrkorna omkring 10 400 km2 eller 18,4% av Kroatiens territorium. Operationen blev en vändpunkt i kriget och banade vägen för Erdutavtalet och fred i Kroatien.

Operation Storm skulle också få konsekvenser för grannlandet Bosnien och Hercegovina där styrkeförhållandena i och med den kroatiska offensiven kom att förändras. Operation Storm och Natos bombningar av Republika Srpska fick serberna att slutligen skriva under fredsavtalet i Dayton vilket skulle komma att leda till eldupphör och fred i Bosnien och Hercegovina.[2]

Operation Storm blev det sista militära slaget under det kroatiska självständighetskriget. Den militära offensiven kom att skapa en flyktingkatastrof då tusentals serber under några dagar kom att ta sin tillflykt till Serbien eller serbhållna områden i Bosnien och Hercegovina. Den kroatiska regeringen rättfärdigade operationen på grunderna av den FN-sanktionerade rätten för en suverän stat att ha kontroll över sitt eget territorium och insisterade på att alla serber som inte var inblandade i krigsförbrytelser kunde återvända.[3]

Offensiven[redigera | redigera wikitext]

Det kroatiska självständighetskriget bröt ut 1991 och var som intensivast 1991-1992. 1993-1995 förekom sporadiska strider mellan parterna men dessa var mindre intensiva och inte lika fullskaliga som de som förekom 1991 och 1992. Av västvärlden hade Serbien utpekats som den angripande parten emedan Kroatien hade vunnit internationellt stöd och sympati. Efter Srebrenicamassakern i Bosnien hade tonen mot Serbien skärpts ytterligare. USA och Nato hade sedan 1994 utbildat och utrustat den kroatiska armén inför den kommande offensiven. Kroatiens dåvarande president Tuđman hade varit tydlig med att Kroatien måste få tillbaka det territorium de förlorat 1991 vilket motsattes av ledningen i den Serbiska republiken Krajina. USA och Nato hade sagt till Kroatien att de skulle stödja dem om de beslutade att anfalla Krajina och bryta den ömtåliga vapenvilan. USA:s dåvarande president Bill Clinton skrev i sina memoarer att serberna endast skulle kunna tvingas till förhandlingar om de led militära förluster.[4]

Offensiven skulle framförallt riktas mot det ockuperade Krajina där allt hade börjat med det serbiska upproret som lett till krig 1991. Krajina var också det sista större området serberna hade i Kroatien. RSK var kraftigt underbemannade och hade bara ca 40 000 man att täcka fronten från de 175 000 kroatiska soldaterna som stod redo att på order gå till attack. Bosniska styrkor närmade sig också från Bihać-fickan. Kroatiska och bosniska styrkor samarbetade när de i slutet av juli intog byn Glamoč öster om Krajinas självutnämnda huvudstad Knin vilket betydde att staden var omringad från tre håll. Under juli och dagarna i augusti innan operation Storm byggde kroaterna upp massiva mängder militära medel för att så snabbt som möjligt kunna storma Krajina.

Klockan 05.00 på morgonen den 4 augusti började anfallet under kodnamnet operation Storm. Under natten hade Natos flyg slagit ut mycket av serbernas kommunikationer och nästan allt luftvärn. De kroatiska styrkorna bröt sig snabbt igenom de serbiska försvararnas ställningar. Serbiska republiken Krajina kollapsade snart och endast fyra dagar (eller 84 timmar) senare så förklarade den kroatiska armén operationen avslutad. Omkring 200 000 serber flydde undan den avancerade kroatiska armén till det angränsande Republika Srpska.

Offensivens följder[redigera | redigera wikitext]

Operationen slutade med en avgörande seger för Kroatien. Den kroatiska sidan förluster uppgick till 174 döda och 700 sårade medan den serbiska sidans förluster uppgick till omkring 700 döda. Den kroatiska armén påstod sig även ha tagit omkring 5 000 serbiska soldater tillfånga. Antalet civila offer varierar från omkring 500 till 1 196 döda och försvunna. Serberna hade i det närmaste förlorat all mark i Kroatien och eventuellt stora områden i västra Bosnien. Dessa förluster och att Nato hade börjat bomba serbiska positioner i Bosnien tvingade serberna till förhandlingar vilket senare ledde till Daytonavtalet och krigets slut.

Många internationella observatörer blev förvånade över att de serbiska försvararna inte bjudit hårdare motstånd än vad de gjorde. Den kroatiska arméledningen hade förväntat sig åtminstone tio dagar av strider. Men Republika Srpska Krajina visade sig vara mer oförberedda och oorganiserade än vad man hade förväntat sig. Vid slutet av operationen deserterade många serbiska soldater. De tog antingen sina vapen och tog sig över gränsen in i Bosnien för att gå med i Republika Srpskas styrkor eller tog på sig civila kläder för att försöka ta sig in i Bosnien med resten av den civila flyktingströmmen.[källa behövs] Tusentals soldater gav sig också till den kroatiska armén, från den 4 augusti till den 8 augusti togs över 5 000 serbiska soldater tillfånga.

Kroatiska armén blev nästan genast efter offensiven anklagade för krigsbrott mot den serbiska befolkningen i de områden som återtagits, anklagelser som Kroatiens president Franjo Tuđman då bestämt avvisade. Enligt internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien avrättades 150 serbiska civila summariskt medan hundratals andra försvann.[2] Krigsförbrytelserna inkluderade även plundring och mordbrand.[2]

De tre kroatiska generalerna Ante Gotovina, Ivan Čermak och Mladen Markač åtalades för sin roll i operationen. De anklagades bland annat för att ha sanktionerat krigsbrott under offensiven. Alla tre kom att försättas på fri fot sedan rätten funnit dem oskyldiga på samtliga åtalspunkter.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sabor.hr - Kroatiska parlamentets officiella webbplats (kroatiska)
  2. ^ [a b c] "War Crimes Panel Finds Croat Troops 'Cleansed' the Serbs", sida 2 nytimes.com 21 mars 1999
  3. ^ Tanner, Marcus, "Croatia: A Nation Forged In War," New Haven: Yale Nota Bene; p.298
  4. ^ Clinton, Bill, "My Life: The Presidential Years" Vintage Books USA
  5. ^ The Guardian (Gotovina och Markač frikända)