Operation Storm

Operation Storm
Del av kroatiska självständighetskriget
Operation Storm
Ägde rum 4 augusti-9 augusti 1995 Plats Kroatien, Bosnien och Hercegovina Resultat Total kroatisk seger Avgörande bosnisk seger Slutet på serbiska republiken Krajina Slutet på västbosnien Slutet på kroatiska självständighetskriget
Stridande
Kroatien Bosnien och Hercegovina	Serbiska republiken Krajina Republika Srpska
Befälhavare/ledare
Zvonimir Červenko Atif Dudakovic	Mile Mrkšić
Styrka
175,000 man 365 stridsvagnar 500 artilleripjäser 50 raketavskjutningramper 50 flygplan och helikoptrar	40,000 man 150 stridsvagnar 350 artilleripjäser 20 raketavskjutningramper 10 helikoptrar
Förluster
174 dödade 1 430 sårade	700 soldater dödade 5 000 tillfångatagna 677-1 196 civila döda 90 000 - 250 000 flyktingar

Operation Storm (kroatiska: Operacija Oluja) var en militär operation genomförd av den kroatiska armén i augusti 1995 med målet att återerövra kroatisk mark som ockuperats av den jugoslaviska armén och den Serbiska republiken Krajina. De kroatiska styrkorna var vid denna tidpunkt numerärt och materiellt överlägsna och återerövrade efter sporadiska men också delvis intensiva strider nästan all förlorad mark i Kroatien. Operationen blev en vändpunkt i kriget som tillsammans med Natos bombningar av Republika Srpska fick serberna att skriva under fredsavtalet i Dayton.

Genom etnisk rensning fördrev den Kroatiska armén mellan 100,000 och 200,000 serber från Kroatien, det största enskilda fallet av etnisk rensning under kriget.

Den kroatiska regeringen sa att operationen var rättfärdigad på grunderna att en suverän stat har rätten att ha kontroll över sitt egna territorium, och insisterade på att alla serber som inte var inblandade i krigsförbrytelser kunde återvända.

Offensiven

Mellan 1993 och 1995 var det fortfarande sporadiska strider men dessa var mindre intensiva och inte lika fullskaliga som de som skedde 1991 och 1992. Av västvärlden hade Serbien setts som en angripare och Kroatien hade fått mycket stöd och sympati från väst och framförallt USA. Efter Srebrenicamassakern i Bosnien hade tonen mot Serbien skärpts ytterligare då rensningarna blev så uppenbara.^{[källa behövs]} USA och NATO hade sedan 1994 hjälpt träna och utrusta den Kroatiska armen för deras kommande offensiv. Tuđman hade varit väldigt klar med att Kroatien måste få tillbaka det territorium de förlorat 1991 men Serbiska republiken Krajinas ledning hade vägrat. USA och Nato hade sagt till Kroatien att de skulle stödja dem om de beslutade att anfalla Krajina och bryta den ömtåliga vapenvilan. USA:s dåvarande president Bill Clinton skrev i sina memoarer att serberna endast skulle kunna tvingas till förhandlingar om de led militära förluster.

Offensiven skulle framförallt komma mot ockuperade Krajina där allt hade börjat med det serbiska upproret som lett till krig 1991, Krajina var också det sista större området serberna hade i Kroatien. RSK var kraftigt underbemannade och hade bara ca 40 000 man att täcka fronten från de 175 000 kroatiska soldaterna som stod redo att på order gå till attack. Bosniska styrkor närmade sig också från Bihac fickan. Kroatiska och bosniska styrkor samarbetade mycket nära när de i slutet av juli intog byn Glamoc öst om Krajinas huvudstad Knin vilket betydde att staden var omringad från tre håll. Under juli och de dagarna i augusti innan Operation Storm byggde kroaterna upp massiva mängder militära medel för att så snabbt som möjligt kunna storma Krajina.

Klockan 05.00 på morgonen den 4 augusti började anfallet under kodnamnet Operation Storm. Under natten hade Natos flyg slagit ut mycket av serbernas kommunikationer och nästan allt luftvärn. De kroatiska anfallarna bröt sig snabbt igenom de serbiska försvararnas ställningar. Serbiska republiken Krajina kollapsade snart och endast fyra dagar senare så förklarade den kroatiska armén operationen avslutad. Omkring 200,000 serber flydde undan den avancerade kroatiska armén till det angränsande Republika Srpska.

Offensivens följder

Operationen slutade med en total seger för Kroatien. Kroaterna hade förlorat 174 döda 700 sårade medan serberna hade förlorat omkring 700 döda. Den kroatiska armén påstod även ha tagit omkring 5 000 serbiska soldater hade tagits tillfånga. Antalet civila offer varierar från omkring 500 till 1,196 döda och försvunna. Serberna hade förlorat all mark i Kroatien och eventuellt stora områden i västra Bosnien. Dessa förluster och att Nato hade börjat bomba serbiska positioner i Bosnien tvingade serberna till förhandlingar vilket senare ledde till Daytonavtalet och krigets slut.

Många internationella observatörer blev förvånade över att de serbiska försvararna inte bjudit hårdare motstånd än vad de gjorde. Den kroatiska arméledningen hade förväntat sig åtminstone tio dagar av strider. Men Republika Srpska Krajina visade sig vara mer oförberedda och oorganiserade än vad man hade förväntat sig. Vid slutet av operationen deserterade många serbiska soldater. De tog antingen sina vapen och tog sig över gränsen in i Bosnien för att gå med i Republika Srpskas styrkor eller tog på sig civila kläder för att försöka ta sig in i Bosnien med resten av den civila flyktingströmmen.^{[källa behövs]} Tusentals soldater gav sig också till den kroatiska armén, från den 4 augusti till den 8 augusti togs över 5 000 serbiska soldater tillfånga.

Kroatiska armén blev nästan genast efter offensiven anklagade för krigsbrott mot den serbiska befolkningen i de områden som erövrats, anklagelser som Kroatiens president Franjo Tuđman då bestämt avvisade. Enligt internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien avrättades 150 serbiska civila summariskt medan hundratals andra försvann. Krigsförbrytelserna inkluderade även plundring och mordbrand.

De tre kroatiska generalerna Ante Gotovina, Ivan Čermak och Mladen Markač åtalades för sin roll i operationen. De anklagades bland annat för att ha sanktionerat krigsbrott under offensiven. Alla tre kom att försättas på fri fot sedan rätten funnit dem oskyldiga på samtliga åtalspunkter.

Se även

• Erdutavtalet