Ophelia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För asteroiden, se 171 Ophelia. För ett släkte av ringmaskar, se Ophelia (djur).
Ophelia
Ophelias upptäcktsbild
Ophelias upptäcktsbild
Upptäckt
Upptäckt av: Richard J. Terrile / Voyager 2
Upptäcksår: 20 januari, 1986
Omloppsbanans egenskaper
Avstånd från planeten: 53 763,390 ± 0,847 km[1]
Excentricitet: 0,00992 ± 0,000107[1]
Omloppstid: 0,37640039 ± 0,00000357 d[1]
Inklination: 0,10362 ± 0,055° (till Uranus ekvator)[1]
Satellit till: Uranus
Fysiska egenskaper
Dimensioner: 54 × 38 × 38 km[2]
Radie: 23 ± 4 km[2]
Area: ~6600 km²
Volym: ~41 000 km³
Massa: ~5,1 × 1016 kg
Densitet: ~1,3 g/cm³
Ytgravitation: ~0,0070 m/s²
Flykthastighet: ~0,018 km/s
Rotationstid: Bunden rotation[2]
Axellutning: [2]
Albedo: 0,08 ± 0,01[3]
Temperatur: ~64 K
Skenbar magnitud: +23,26 [4]

Ophelia är en av Uranus månar. Den upptäcktes 1986 vid passagen av den amerikanska rymdsonden Voyager 2.

Ophelia är uppkallad efter Polonius dotter i William Shakespeares pjäs Hamlet.

Man vet knappt någonting annat om Ophelia än om dess omloppsbana[1], dess radie på 23 km[2] och den geometriska albedon på 0,08[3]. På bilder tagna av Voyager 2, så ser Cordelia ut att vara avlång till formen, den längre axeln pekar mot Uranus. Axelvärderna av Cordelias form är 0,7 ± 0,3.[2]

Cordelia agerar som en inre herdemåne till Uranus Epsilonring.[5]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Jacobson, R.A. (1998). ”The Orbits of the Inner Uranian Satellites From Hubble Space Telescope and Voyager2 Observations”. The Astronomical Journal "115": ss. 1195-1199. doi:10.1086/300263. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998AJ....115.1195J. 
  2. ^ [a b c d e f] Karkoschka, Erich (2001). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites”. Icarus "151": ss. 69–77. doi:10.1006/icar.2001.6597. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...69K. 
  3. ^ [a b] Karkoschka, Erich (2001). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope”. Icarus "151": ss. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. http://adsabs.harvard.edu/abs/2001Icar..151...51K. 
  4. ^ Britt Gynther och Stig Carlson (2006). Faktakalendern 2007. Semic. Sid. 79 
  5. ^ Esposito, L. W. (2002). ”Planetary rings”. Reports On Progress In Physics "65": ss. 1741–1783. http://www.iop.org/EJ/abstract/0034-4885/65/12/201.