Orsamål

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Orsamål
Ossmol
Talas i Sverige
Region Dalarna
Antal talare cirka 500
Status utdöende
Klassificering indoeuropeiskt

 germanskt
  nordiskt
    Dalmål
      Ovansiljan

         orsamål
Officiell status
Språkmyndighet Dalmålsakademin
Till Dalmålsakademin
Målet talas i Orsa kommun Dalarna

Orsamål är en dialekt av dalskan, ett språk som tillhör de egentliga dalmålen. Orsmålet talas inom Orsa socken i Övre Dalarna.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Dalmål är ett nordiskt språk som troligtvis existerat sedan svenskan skilde sig från norskan. Dalmålet delas i tre språkområden; Västerdalarna, Ovansiljan och Nedansiljan. Ovansiljan i sin tur delas in i sju mål, eller dialekter; älvdalsmål, orsamål, våmhusmål, venjansmål, moramål, Sollerömål och oremål. Till moramålet brukar räknas solmål, venjansmål och våmhusmål, även om det senare i mångt minner om älvdalsmålet. Oremålet ligger närmare mormålet än orsamålet, trots att Ore ligger bortom Orsa, men det beror antagligen på att en del av Ores fäbodsmarker ligger nära morabyars.

Orsamålet talas bara inom Orsa socken och har troligtvis inte talats i finnmarken (som sedan 1860-talet tillhör Gävleborgs län). Den målsplittring som man kan höra i Mora, där en by kan vara delad i flera klara dialektområden vars gränser består i släktled efter släktled, förekommer inte i Orsa.

Från riksradions införande på 1940-talet och framåt har orsamålet försvagats, både till innehåll och utbredning. Numera kan de flesta invånare i Orsa varken tala eller ens förstå språket. Även många som talar det gör ofta grammatiska fel och blandar in svenska lånord. I sin rena form är orsamålet ett melodiskt språk med klart uttal och en stor kraft i sina uttrycksformer.

Dalmålsakademin arbetar idag aktivt med att bevara orsamålet för framtiden.

Fonetik[redigera | redigera wikitext]

Orsmålet har flera fonetiska särdrag, bland annat:

  • Självljuden skiljer sig från andra ovansiljansmål på så vis, att ä-ljudet (långt a i fornnordiska) i många fall är ett å-ljud i Orsa. Exempel: Mormålets jän (här) heter eller jånä i Orsa och gäjnum (genom) heter gåjnum.
  • De svenska ”tjocka” (retroflexa) ljuden saknas. Exempelvis gart (gjort) uttalas gar-t, med r och t helt åtskilda, på samma sätt som i finlandssvenska. Wörd (ord) sägs likaså med rullande r följt av ett ”vanligt, tunt” d-ljud. Orsamålets namn på sig självt skrivs ofta ossmol, vilket beror på att ett r framför s nästan alltid är stumt.
  • Bokstaven r blir stum framför en del andra medljud, varvid föregående självljud blir kort. Ett exempel är framför s, som i Ossa (Orsa) eller wässt (värst). Även framför n, som i tjånn (tjärn) eller jånn (järn).
  • Det svenska bakre sj-ljudet saknas. Ordet station heter stasjon, vilket uttalas stas-jón, med rent s-ljud följt av rent i- eller j-ljud. Sjå (se) uttalas s-jå, med åtskilda s- och j-ljud.
  • På samma sätt uttalas lj som de två åtskilda ljuden l och j, exempelvis l-j i ljoga (ljuga) och ljå (lie).
  • W och v är två olika ljud. W behåller sitt forngermanska o-liknande uttal, en labiodental approximant (= läpp-tands halvljud), medan v är ett labiodentalt tonande gnidljud precis som i svenska. Att lägga märka till är dock att w-ljudet i vissa ord blir v-ljud i somliga byar.
  • Både tonande och tonlös alveolopalatal affrikata förekommer. De är varken palatala (främre gomljud) eller fullt postalveolara (tandvallens baksida). Den tonande skrivs dj. För den tonlösa finns flera alternativa stavningssätt – tj, ts och det riktigare mellantinget tc – och uttalet varierar något mellan olika byar, där sydligt orsamål kan ligga nära ts. (Svenska alveolopalatala gnidljud är j som i heja och kj som i kjol. Afrikat innebär att gnidljudet föregås av ett spärrljud – i detta fall d eller t – som det ”smält ihop” med).

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Tingord och egenskapsord[redigera | redigera wikitext]

Orsamålets substantiv och adjektiv har, liksom fornnordiskans och fornsvenskans, två numerus, tre genus och fyra kasus. Numerus: ental (S), flertal (P), Genus: hankön (M), honkön (F), detkön (N), Kasus: grundform (N), föremålsform (A), tillform (D), ägandeform (G). Vi skiljer också mellan obestämd (O) och bestämd (B) form. Exempel:

Regelbundet honkön (F):

Kulla: OSN je slajk kulla (= en sådan flicka), OSA jenå slajka kullu, OSD jenå slajka kullu, OSG je slajk kullur, BSN isso kulla (= denna flicka), BSA issa kullo, BSD issun kullun, BSG kullunur, OPN nögör slajkör kullur, OPA kullur, OPD kullum, BPN kullor, BPA kullor, BPD kullumå, BPG kullumår.

Regelbundet hankön (M):

Kall (= karl): OSN jen kall, OSA jenn kall, OSD jenum kalle, BSN kalln, BSA kalln, BSD kallem, OPN kallör, OPA kalla, OPD kallum, BPN kallär, BPA kalla, BPD kallumå, BPG kallumår.

Bukk (= bock): OSN bukk, OSA bukk, OSD buttce, BSN buttcön, BSA bukkån, BSD bukkåm, OPN bukkör, OPA bukka, OPD bukkum, BPN bukkär, BPA bukka, BPD bukkumå, BPG bukkumår.

Gubbä (= gubbe): OSN gubbä el. gubbe, OSA gubba, OSD gubba, BSN gubben el. gubbön, BSA gubbån, BSD gubbem, OPN gubbör, OPA gubba, OPD gubbum, BPN gubbär, BPA gubba, BPD gubbumå, BPG gubbumår.

Ovanstående är på ”Ånsjumol” (hansjömål). På Digerberget finner man andra uttalsvarianter, såsom ”gubbuma” eller ”gubbömå” i stället för ”gubbumå”.

Verb[redigera | redigera wikitext]

I följande exempel skils numerus med snedstreck enligt: ental/flertal första person/flertal andra person/flertal tredje person; eller enklare uttryckt: ik-du-ån-o-ed/wi/ni/dem.

Tidsformerna kommer i följande ordning: grundform (infinitiv), nutid (presens), dåtid (imperfektum), förfluten form (supinum), uppmaningsform (imperativ), görandeform (presens particip), gjordform (perfekt particip). I vissa fall tas bara de första formerna med.

Djerå (= att göra), djer/djerum/djere/djerå, djard/djardum/djardä/djardå, gart, djerä/djere, djerund, gard

Fo (= att få), fo/fom/fo, fikk/fingum/fingä/fingå el. fing, fenndji, foä/foe

Tålå (= att tala), tälär/tålum/tålä/tålå, täläd/tälädum/täläd, tålåd, tälä/tale

Ordföljd[redigera | redigera wikitext]

I vissa fall gör dalskan avsteg från den skandinaviska regeln om omvänd ordföljd. Detta är bland annat skälet till en ”felaktighet” i den svenska folkvisan O tysta ensamhet. Dess fjärde vers, i en uppteckning från Älvdalen, lyder:

Det är den tyngsta sorg / som jorden månde bära / att jag skall mista bort / min allra hjärtans kära / Det är den största sorg / som solen övergår / att jag skall älska den / som jag kan aldrig få.

Ordföljden på slutet är gemensam för älvdals-, mora- och orsamålet.

Flerfaldig negation[redigera | redigera wikitext]

På orsamål kan man lägga ihop flera inten till ett ännu starkare nej:

Du font saj åv assint a ingum, som tolkas ”Du får inte tala om det för någon”, betyder ordagrant: Du får inte säga av (till) alls intet åt ingen.

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Det riktiga orsamålet, när det inte urvattnas av talare som saknar ordförrådet, har en stor rikedom av uttryck som beskriver praktiska och konkreta ting och vardagsförhållanden i bondesamhället. De flesta ord är på något sätt gemensamma med andra dalmål, även om variationerna är stora.

Efter gammalt gick en språkgräns runt Ovansiljan, så att så fort man gick över gränsen till Rättvik, Leksand eller Hälsingland, växlade man över till svenska för att göra sig förstådd.

Det finns ett svenskt ordstäv som ganska träffande beskriver den språkliga situationen före masskulturens genombrott:

”Jag tror du talar engelska”, sade kungen till dalkarlen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kategorin orsamål på wiktionary

Utbredning idag[redigera | redigera wikitext]

Det finns inga uppgifter om orsamålets utbredning idag, vare sig inom eller utom Orsa. Det har heller ingen officiell status.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

En stor ordbok över orsamålet: Orsaord. En orsamålsordbok. Av Karin Ohlsén och Eva Olander. 484 sidor. Med illustrationer av Ernst Grandell. Utgiven av Orsa-Skattunge Hembygdsförening. (2010) ISBN 978-91-633-6933-9

  • Ernst Grandell, Gosär åv Ensta : Orsamålsdikter (1973), Förlag och tryckeri AB Bröderna Ohlsén, Orsa, 51 sidor.
  • Jemt Hans Jonsson, Bibelwörd o oss-mol : Bibeltexter på orsa-mål (1966), AB Bröderna Ohlséns tryckeri, Orsa, 95 sidor.
  • Per Lindvall (utgivare), Ossfok sö sjungged ö glämäd. Orsabor som sjöng och berättade. Visor och berättelser (1979), Förlag AB Bröderna Ohlséns bokhandel, Orsa, 367 sidor, ISBN 91-7260-245-7.
  • E wa jenn göng. Det var en gång. Berättelser från seklets början (oktober 1980), Ossmolslag, 93 sidor
  • Bitte Nohrin Jernberg, Dö Tomtkalln wart sinnt (2003), Förlag Juts Böcker, Älvdalen, ISBN 91-973811-7-9.
  • Genom åren har ett antal artiklar på och om orsmål publicerats i Orsa skoltidning.
  • Jonsson, Jemt Hans, Måj embigd – Min hembygd. Dikter på Orsamål (u.å.), Ohlséns, Orsa.
  • Linnerborn, Karin. Sönä wart-e. Ossmolsdiktär åv Jensar Kare (1984), Ohlséns, Orsa.
  • Olsson, Rut ”Puck”, Momos Måssä (översättning från älvdalska av Anny Nyberg m.fl.) (1988).
  • Olsson, Rut ”Puck”, Mer um Måssån (översättning från älvdalska av Anna Björkqvist) (1993).
  • Boëthius, Johannes, Orsamålet i Dalarna. Ljudlära (1918) (Svenska landsmål och svenskt folkliv 4:4).
  • Levander, Lars, Dalmålet. Beskrivning och historia. 1–2 (1925–1928) Uppsala.
  • Ordbok över folkmålen i övre Dalarna, hittills utkommet t.o.m. häfte 37 (sticka-styppla) (1961–). (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, num.: Skrifter utg. av Språk- och folkminnesinstitutet genom Dialektavdelningen D:1.) Stockholm, Göteborg & Uppsala, num.: Uppsala.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Dalmålsakademin