Osmanska militären

Från Wikipedia

Artikeln eller avsnittet innehåller ifrågasatta faktauppgifter. Se diskussionssidan, eller historiken, för mer information. Rätta gärna felaktigheter.

Den osmanska militären var under 1300- till 1500-talet den starkaste militärmakten i världen.^{[källa behövs]} Under denna tid var armén för det mesta turkisk, om man bortser från janitsjarerna.^{[källa behövs]} Det är viktigt att skilja på osmansk och turkisk militär: osmanerna kunde inkludera allt ifrån odugliga slavkrigare från Mellanöstern samt fångar från Österuopa. Oftast kallades dessa krigare för basibozuk-trupper, den lägst rankade miliärgruppen. Dock kunde slavar uppnå en hög status via devsirme-systemet. En rekryt som visade sig vara militärt kompetent kunde avancera till vesir. Dock framstod de fortfarande som slavar hur hög status de än nådde; sultanen hade alltid sin egen rätt att avsätta och även avrätta dem.

Under 1300- till 1500-talet fanns fem truppslag i den osmanska armén: janitsjarerna, azaberna, sipahierna, samt akinci och artilleri. Det var inte förrän början av 1520-talet som Osmanska riket uppbådade enorma arméer; tidigare lyckades sultanen inte samla ihop mer än 30 000 man som högst till strid (det var då oftast bara de osmanska turkarna samt janitsjarerna som fanns tillgängliga), men i samband med erövringen av Mellanöstern samt ännu fler slavar från Östeuropa ökade antalet i armén med över 100 procent överlag.^{[källa behövs]} Nya militärgrupper, som exempelvis arabiska mameluker och osmanli tokati, uppkom inte förrän på 1520-talet.

[redigera] Infanteri

Azaberna utgjorde det huvudsakliga infanteriet i den osmanska armén, och bestod under 200 år endast av turkiska soldater.^{[källa behövs]} Under 1300- till 1500-talet utsattes de för extremt hård träning samt uppfostran ända från barndomen till vuxen ålder, vilket var 18 år.^{[källa behövs]} Under strid bar de vanligen tunga rustningar med sköld och en kraftig hillebard med en vikt på ungeför 20 kg.^{[källa behövs]} Skölden bar oftast avbildningar på månskäran samt röd bakgrund, för att symbolisera krigarens turkiska blod. Detta turkiska kännetecken förändrades dock under början av 1500-talet, eftersom enorma mängder av krigare från Mellanöstern utbildades till azaber under denna period.^{[källa behövs]} Dock utsattes dessa inte för lika hård träning.^{[källa behövs]}

Janitsjarerna (Yeniçeri, vilket betyder "ny trupp" på turkiska) var elitsoldaterna i Osmanska rikets armé. Janitsjarerna bildades under Orhans regering (1326-60) i stället för en av denne bildad äldre infanteristyrka. De utgjorde kärnan i armén och satte skräck i de kristna riddarna från bland annat Ungern genom sin kallblodiga skicklighet i strid som de fick genom att ägna hela sitt liv åt strid och träning. För att truppen skulle bli ett blint verktyg i sultanens hand och inte med några band vara fäst vid samhället, rekryterades det länge endast kristna barn, för att uppfostras för krigaryrket och islam. Även turkar tränades till janistjarer, eftersom de tillgodogav bättre prestanda.^{[källa behövs]}

Basibozuk-trupperna tillhörde den lägst rankade militärgruppen i imperiet. Dessa anföll vanligen i stora antal, men användes inte på allvar förrän början på 1500-talet, då slavhandeln var väldigt hög i riket. Arabiska, afrikanska, armenska slavar och kriminella tillhörde bland annat denna kår. Många dödsdömda fångar tilläts att dö på slagfältet istället för rätten. Baschibozuk-trupper förekom i stora antal under exempelvis belägringen av Malta.

Osmanli tokati tillhörde en ytterligare låg rank i militärkåren. Dessa var oftast slavar som skickades ut i strid med sina bara händer, men ibland även med dolkar och dylikt.^{[källa behövs]}

[redigera] Kavalleri

Sipahierna utgjorde under hela imperiets gång kärnan bland de turkiska elittrupperna. Endast män av turkisk bakgrund tilläts utbildning till sipahi enligt osmansk regel. De var kända för sin styrka och höga moral. Under strid bar de oftast tunga rustningar, en tung spikklubba av järn med vikt på 25 kilo samt bilbåge och ett lätthanterligt svärd. Ledaren för dessa kavallerister bar oftast turban inkorporerad med hopfältade kedjor istället för stridshjälm, eftersom det gav starkt skydd samt bekvämlighet.

Akinci-kavalleriet (turkisk plural: Akıncılar) tillhörde ett av rikets första militärslag av äldre turkisk härkomst. De var kända för sin oerhörda skicklighet med bågen, men kunde även strida stabilt under närstrid med hjälp av sadelns unika konstruktion. I och med krigsutvecklingen började kavalleriet använda sig utav skjutvapen i form av pistoler och gevär efter en tid.

Arabiska mameluker användes i stora antal efter erövringen av Mellanöstern vid början av 1500-talet. De tillhörde dock den lägre rangen i militärkåren, eftersom de var slavar.

[redigera] Källor

• History channel: Ottoman military