Osmanska riket

Osmanska riket Osmanska: دولتِ عَليه عُثمانيه Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye ← ← ← 1299–1923 → Flagga Vapen Valspråk: دولت ابد مدت, Devlet-i Ebed-müddet, ”den eviga staten” Huvudstad Söğüt (1299–1326) Bursa (1326–1365) Edirne (1365–1453) Istanbul (1453–1922) Språk osmanska Statsskick monarki Sista sultan Mehmet VI Sista storvisir Ahmed Tevfik Pasha Bildades 1299 Upphörde 24 juli 1923  – upphörde genom Lausannefreden Areal 24 534 242 km² (1680) Folkmängd 35 350 000 (1856) Valuta akçe

Osmanska riket (osmanska: دولتِ عَليه عُثمانيه, Devlet-i Aliyye-i Osmaniyye) var en 600-årig stormakt som uppstod i Anatolien i slutet av 1200-talet och bestod till den 29 oktober 1923. När det var som störst omfattade det stora delar av Mellanöstern, sydöstra Europa och norra Afrika. Rikets stormaktstatus befästes genom dess erövring av Konstantinopel år 1453, en händelse som innebar det definitiva slutet på Bysantinska rikets tusenåriga historia.

Riket kallas ibland Ottomanska riket eller Ottomanska imperiet på grund av påverkan från de engelska och franska benämningarna^{[källa behövs]}, som baseras på grundaren Osmans namn på arabiska: ʿUthmān (عُثمَان). Förr kallades det oftast Turkiska riket (eller enbart Turkiet), men detta undviks numera, delvis beroende på att republiken Turkiet länge inte ville bli associerad med Osmanska riket, men främst för att markera att Osmanska riket omfattade mycket mer än dagens Turkiet.

Historia

De östromerska och osmanska rikena i slutet av 1300-talet

Riket grundlades i västra Anatolien i slutet av 1200-talet av en stam oghuziska turkar som skulle komma att bli imperiets aristokrati, osmanerna, och förse det med dess härskarätt, den osmanska dynastin. De osmanska turkarna erövrade, på Bysans och andra turkiska rikens bekostnad, stora delar av Anatolien och Balkan under 1300-talet. Den bysantinska huvudstaden Konstantinopel belägrades och intogs. Konstantinopels fall år 1453 betydde att det Osmanska rikets plats som stormakt säkrad. På 1500- och 1600-talen var riket som mest betydelsefullt och hade sin egentliga höjdpunkt under sultanen Süleyman den store, även om dess största territoriella utsträckning nåddes först år 1683 då det sträckte sig från Wiens utkanter i nordväst till Mekka i sydöst och från Kaukasus i nordöst till Algeriet i sydväst.

Slaget om Wien år 1683, där osmanerna i ett försök att inta den österrikiska huvudstaden besegrades av en polsk-tysk armé, satte gränsen för osmanernas expansion i Europa. På grund av en korrumperad administration och en föråldrad militär organisation tog framför allt England och Frankrike allt mer över handeln i Medelhavet. Detta bidrog till den successiva militära tillbakagång och det gradvisa ekonomiska och politiska förfall som drabbade Osmanska riket under 1700-talet. Stora landområden förlorades, dels till stormakter som Österrike-Ungern och Ryssland, dels till folk inom Osmanska riket som gjorde uppror och bildade självständiga stater (till exempel Grekland, Rumänien och Serbien). Besittningarna i norra Afrika övertogs i huvudsak av Storbritannien (Egypten) och Italien (Libyen).

Den ungturkiska revolutionen 1908 återinsatte det osmanska parlamentet, vilket hade upplösts av sultanen Abdul Hamid II 1878, och markerar början av den andra konstitutionella perioden i riket. Revolutionen var även en milstolpe i upplösningen av Ottomanska imperiet. Den möjliggjordes av ett osannolikt samarbete mellan reformsinnade pluralister, turkiska nationalister, västligt orienterade sekulära grupper, och alla som gav sultanen skulden för det kaotiska tillståndet i imperiet. Det efterföljande försöket att tränga undan monarkins institutioner och administration för att ersätta dem med konstitutionella institutioner och ett valsystem – dvs att ersätta den absoluta monarkin med en konstitutionell monarki, eller republik enligt vissa grupper – var dock inte lika enkelt eller så oblodigt som regimskiftet. Samtidigt fortsatte av imperiet att splittras under trycket av nationalistiska revolter.

Viktiga resultat av den ungturkiska revolutionen 1908 var:

• det gradvisa skapandet av en ny styrande elit
• avsättning av Sultan Abdul Hamid II till förmån för Mehmed V 1909
• öppnandet av en väg för konsolidering av den civilia och militära förvaltningen, kuppen 1913.
• Ungturkarna och en rad små organisationer kom 1913 att gå samma i Utskottet för enhet och framsteg (CUP).
• CUP blev det nya kraftcentrumet i den ottomanska politiken.
• armeniska revolutionära federationen, vars mål var en suverän armenisk stat, ersatte den elitgrupp av köpmän, hantverkare, präster m.fl före 1908 armeniska elit, som hade varit sammansatt av köpmän, hantverkare och präster vilkas mål hade varit att få fler rättigheter inom det Ottomanska riket
• en intellektuell och nationalistisk elit ersatte de muslimska albanerna som samverkat med den tidigare sultanen. De nationella albanerna ville förena alla albaner, som tillhörde tre olika religioner, under en fana, och krävde reformer till gagn för alla albaner och inte bara de muslimska
• vissa grupper, som judarna, t.ex. den judiska, kopierade ungturkarnas kupp och störtade den konservativa styrande eliten och ersatte den med ett nytt och reformvänligt högsta råd.
• lättnader för politiska och religiösa fångar, s.k. samvetsfångar. Exempelvis kunde 'Abdu'l-Bahá (1844 – 1921), son till bahá'í-trons grundare Bahá'u'lláh (1817 – 1892), resa till Frankrike, Storbritannien och USA efter att ha levt nästan hela sitt liv i fångenskap.

Efter första världskriget besegrades riket slutligen och tvingades att kapitulera. En turkisk nationalistisk revolution med Kemal Atatürk i spetsen motsatte sig det osmanska styret och Ententens (1:a världskrigets segrare Storbritannien, Frankrike, Ryssland) uppstyckning av riket. Efter ett krig mot Grekland och andra återerövrades en del av de områden som hade förlorats (däribland İzmir och västra Armenien) och republiken Turkiet utropades den 29 oktober 1923, med i stort sett de gränser som landet har än idag. Samvetsfångarna blev helt fria.

Styrelse

Riket styrdes av sultanen, en manlig medlem av den osmanska dynastin, vars titel och makt som envåldshärskare gick i arv inom dynastin, dock inte alltid från far till äldste son; det hände ofta att sultaner avsattes. Under sultanen i rikets styrelse fanns divanen, en regering bestående av vesirer, under ledning av storvesiren, som formellt fungerade som rådgivare och verkställare av sultanens order, men som vid flertalet tillfällen hade stor makt och inflytande över rikets affärer. De senare sultanerna antog också den religiösa titeln kalif, alla muslimers andliga överhuvud. Sultanen ansågs då vara den ende härskare som hade rätt att pålysa jihad. Osmanerna hade länge också kontroll över de heliga städerna Mekka, Medina och Jerusalem, vilket ytterligare stärkte rikets ställning som den ledande muslimska statsbildningen.

Det osmanska riket delades upp i provinser (vilâyet) med olika nivå av autonomi. De två centrala provinserna, Rumelien (större delen av Balkan) och Anatolien (endast västra delen av halvön med det namnet), stod under sultanens direkta kontroll; övriga var mer självständiga, med guvernörer som var skatteskyldiga och ansvariga inför sultanen, och vissa var officiellt autonoma. Provinserna var uppdelade i mindre sandjaker. Sandjakerna bestod av förläningar som tilldelades soldater och statsmän som utmärkt sig i rikets tjänst. Det fanns tre typer av förläningar, av vilka timaren, den minsta, var den vanligaste; högre ämbetsmän och officerare kunde tilldelas en större ziam (även zeamet) medan generaler och personer inom den osmanska regeringsmakten kunde förlänas en hass, som var ett stort område, ofta innefattande en större stad.

Rikets olika kulturella, etniska och religiösa grupper administrerades i milleter som själva fick ordna sina interna angelägenheter: den religiösa administrationen, skolor, familjerätt, med mera. Varje millet hade en ledare som ansvarade inför sultanen för sin grupp. De främsta av dessa grupper var muslimer, grekiskt-ortodoxt kristna, assyrier/syrianer, armenier och judar.

Militär

Under de första århundradena var det Osmanska rikets militära styrka överlägsen sina grannars. Elitsoldaterna, janitsjarerna, utgjorde kärnan av den osmanska armén och satte skräck i de kristna riddarna från bland annat Ungern genom sin kallblodiga skicklighet i strid som de fick genom att ägna hela sitt liv åt strid och träning. Men den osmanska medeltidstaktiken blev snart föråldrad och efter 1600-talet började riket förfalla. Dess administration korrumperades och rikets militärmakt blev underlägsen de europeiska stormakternas, såsom Österrike och Ryssland.

Dynastin

Den osmanska dynastin var från början av turkisk härkomst men genom politiska giftermål och anammandet av de erövrade folkens kulturer utvecklades osmanerna snart till en mångkulturell aristokrati. Dynastins herrar titulerades från 1383 sultaner och från 1517 även kalifer.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Osmanska riket.
  Bilder & media
• The Ottomans (engelska)
• Ottoman Web Site (engelska, turkiska)