Oswald Mosley

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sir Oswald Mosley

Sir Oswald Ernald Mosley, 6th Baronet of Ancoats, född 16 november 1896 i Mayfair, London, död 3 december 1980 i Orsay utanför Paris, var en brittisk fascistisk politiker och militär. Mosley var först parlamentsledamot för konservativa partiet, sedan för Labour och blev sedan fascist och grundade British Union of Fascists (BUF). Han var också sjätte baronet av en titel som instiftades 1720.

Släkt och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Mosleys släkt var anglo-irländare men hans släktgren var förmögna jordägare i Staffordshire. Han föddes i London men växte upp på familjens gods nära Burton-upon-Trent respektive Newcastle-under-Lyme i Staffordshire. När hans föräldrar separerade uppfostrades han av sin mor och sin farfar, Sir Oswald Mosley, 4:e baronet. Inom familjen och bland nära vänner kallades han alltid 'Tom'.

Oswald Mosley studerade vid Winchester College och Royal Military Academy Sandhurst. Under första världskriget stred han med 16th Lancers på västfronten. Han förflyttades sedan till Royal Flying Corps som spanare, men en olycka gjorde honom permanent halt. Han återvände till skyttegravarna innan skadan hade hunnit läka fullständigt och i Slaget vid Loos svimmade han på sin post på grund av smärtan. Han sattes på skrivbordsarbeten under resten av kriget.

Invald i parlamentet[redigera | redigera wikitext]

När kriget tog slut beslöt Mosley att engagera sig i politiken som parlamentsledamot för det konservativa partiet, fastän han bara var 21 år gammal och inte hade utvecklat sin politiska åskådning fullt ut. Till stor del på grund av hans släktbakgrund kom han på förslag i flera valkretsar, och en ledig valkrets nära familjens ägor tycktes mest lovande. Han utsågs dock oväntat till kandidat i Harrow i London först. I valet 1918 mötte han inget allvarligt motstånd och invaldes med lätthet. Han blev då den yngste ledamoten av underhuset som infann sig på sin plats (det fanns en ledamot från Sinn Féin som var yngre, men detta partis ledamöter bojkottade parlamentet). Snart gjorde han sig bemärkt som talare och politisk spelare, låt vara en som kännetecknades av ytterst gott självförtroende. Han gjorde en poäng av att tala i underhuset utan stöd av anteckningar.

1920 gifte han sig med Lady Cynthia Curzon (kallad 'Cimmie'), andra dotter till George Nathaniel Curzon, vicekung av Indien och Lord Curzons första fru, amerikanska företagsarvtagerskan Mary född Leiter. Lord Curzon behövde bli övertalad om att Mosley var en lämplig make, eftersom han misstänkte att Mosley i första hand ville komma upp sig och få tillgång till sin hustrus arv. Bröllopet var en uppmärksammad händelse som bevistades av många europeiska kungligheter.

Partibyte[redigera | redigera wikitext]

Vid denna tid vände sig Mosley mot det konservativa partiets politik gentemot Irland och användandet av "Black and Tans" för att undertrycka den irländska befolkningen. Så småningom bytte han sida i underhuset och satt som oberoende ledamot på oppositionssidan. Han hade fått trogna anhängare i sin valkrets och lyckades bli återvald mot den konservative motkandidaten i valen 1922 och 1923. 1924 hade han närmat sig Labour, som då just hade bildat regering, att han anslöt sig i mars. Han anslöt sig samtidigt även till Independent Labour Party (ILP) och ställde sig till vänster i partiet.

När regeringen föll i oktober blev Mosley tvungen att välja en ny valkrets, eftersom Harrow inte skulle återvälja honom som kandidat för Labour. Han valde därför att kandidera mot Neville Chamberlain i dennes valkrets Birmingham Ladywood. Mosley förde en energisk valrörelse och förlorade mycket knappt med bara 77 rösters skillnad. Han tillbringade då en period utanför parlamentet, som han använde till att utveckla en ny ekonomisk politik åt ILP, som småningom blev känd som "Birminghamförslagen" ('Birmingham proposals'). Dessa förslag förblev grunden för Mosleys ekonomiska politik till slutet av hans politiska karriär. 1926 blev ett Labour-mandat i Smethwick ledigt och Mosley återvände till parlamentet.

Ministerpost[redigera | redigera wikitext]

Mosley gjorde en sådan ett djärvt försök att stiga inom Labourpartiet. Han stod nära Ramsay MacDonald och hoppades få en viktig regeringspost, men när Labour bildade regering efter valet 1929 fick han bara posten som Chancellor of the Duchy of Lancaster (i praktiken en sorts minister utan portfölj), utanför kabinettet.

Han gavs ansvar för att lösa arbetslöshetsproblemet, men fann då att hans radikala förslag blockerades av antingen hans överordnade James Henry Thomas eller av kabinettet. Mosley var alltid otålig och förde senare fram sitt hela program i 'Mosley Memorandum', som förkastades av kabinettet. Han avgick då i maj 1930. Han försökte få med sig Labourpartiets kongress på sin politik i oktober, men förlorade då igen.

New Party[redigera | redigera wikitext]

Då han övertygats om att Labour inte längre var lämpligt, lämnade Mosley partiet och grundade snart New Party. Det nya partiets första försök i några fyllnadsval ledde bara till röstsplittring och att den konservativa kandidaten blev vald. New Party fick efterhand en allt mer fascistisk inriktning, men Mosley kunde inte etablera sitt parti i tid till valet 1931. Alla partiets kandidater, inklusive Mosley själv, förlorade i sina valkretsar.

Fascism[redigera | redigera wikitext]

British Union of Fascists flagga.
Plakett till minne av Slaget vid Cable Street 1936

Efter misslyckandet i valet 1931 åkte Mosley runt för att studera de 'nya rörelserna' hos Mussolini och andra fascister, och återvände övertygad om att det var den rätta vägen framåt för honom och Storbritannien. Han beslöt att ena de existerande brittiska fasciströrelserna och bildade British Union of Fascists (BUF) 1932. BUF var antikommunistiskt och protektionistiskt. Det hade så många medlemmar som 50 000 och bland dess tidigaste anhängare fanns tidningen Daily Mail. Bland Mosleys anhängare fanns författaren Henry Williamson och militärteoretikern John Frederick Charles Fuller.

Mosley hade fått problem med att New Partys möten utsattes för störningar och bildade en kår av paramilitära ordningsmän i svarta uniform, som blev kallade ”svartskjortor” (blackshirts). Partiet var ofta inblandat i våldsamma sammanstötningar, i synnerhet med kommunistiska och judiska grupper och särskilt i London. På ett stort massmöte vid Olympia 7 juni 1934 utbröt ett stort slagsmål när svartskjortorna körde iväg häcklare.

Det orsakade dålig publicitet för partiet. Detta och de långa knivarnas natt i Tyskland ledde till att BUF förlorade det mesta av sitt stöd. Partiet kunde inte delta i valet 1935. Mosley fortsatte att organisera parader som vaktades av svartskjortorna, och regeringen blev tillräckligt oroad för att införa ett förbud mot politiska uniformer 1936.

I oktober 1936 försökte Mosley och BUF ordna en parad genom ett område med en stor andel judiska boende, och våldsamheter utbröt mellan demonstranter, både från området och organiserade från andra håll i landet, som försökte blockera paraden och polisen som försökte tvinga igenom den. Denna händelser har sedan kallats Slaget vid Cable Street. Till slut förbjöd polischefen Sir Philip Game paraden och BUF gav upp.

Cimmie Mosley dog av bukhinneinflammation 1933 och Mosley kunde då gifta sig med sin älskarinna Diana Guinness, född Mitford. De gifte sig i hemlighet 1936 hemma hos nazistledaren Joseph Goebbels. Adolf Hitler var en av gästerna. Mosley, som hade lagt ut stora summor av sin egen förmögenhet på BUF, ville ge det en fast finansiell grund och förhandlade genom Diana med Hitler om tillstånd att sända kommersiell radio till Storbritannien från Tyskland.

I valet till London County Council 1937 kandiderade BUF i tre av sina fästen i östra London, där de fick upp till en fjärdedel av rösterna. Mosley avskedade de flesta av sina anställda, av vilka en del lämnade partiet tillsammans med William Joyce. När situationen i Europa närmade sig krig började BUF nominera kandidater och lanserade kampanjer på temat 'Mind Britain's Business'. Efter krigsutbrottet ledde Mosley en rörelse för en förhandlinslösning. Han fick först viss sympati för detta men efter invasionen av Norge vändes det till fientlighet och Mosley var nära att bli överfallen.

Internering[redigera | redigera wikitext]

Den 23 maj 1940 blev Mosley och de flesta andra aktiva fascisterna i Storbritannien internerad och BUF blev senare förbjudet. Diana Mosley internerades också kort efter att deras son Max föddes, och de bodde tillsammans under större delen av kriget i ett hus inom Holloway prison. Mosley använde fängelsetiden till att läsa mycket om gamla civilisationer. Paret släpptes 1943 när Mosley led av åderinflammation och tillbringade resten av kriget i husarrest.

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Efter kriget blev Mosley kontaktad av sina tidigare anhängare och övertalad att återkomma till det politiska livet. Han bildade Union Movement som förespråkade en enda nationalstat för världsdelen Europa. Detta har senare använts som argument av motståndare till Storbritanniens medlemskap i EU som bevis för att ett enat Europa först förespråkades av fascister, men akademiska studier av fascismen ser det allmänt som en utveckling av några av strömningarna i europeisk fascism före kriget och inte som kopplat till bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Unionsrörelsens möten blev ofta störda liksom Mosleys möten före kriget, ofta av samma motståndare. På grund av detta beslöt Mosley 1951 att lämna England och flytta till Irland. Senare flyttade han till Paris.

Mosley återvände ett kort tag till Storbritannien för att delta i valet 1959 i valkretsen North Kensington, kort efter rasupploppen i Notting Hill 1958. För första gången började oro över invandring göra sig bemärkt och Mosley använde detta i valrörelsen. När Mosley upptäckte att hans röstetal var mindre än han förväntat sig vidtog han juridiska åtgärder och hävdade att valet hade varit uppgjort. Han misslyckades i detta. Han återvände en sista gång för att kandidera i valet 1966, innan han skrev sin självbiografi My Life (1968) och drog sig tillbaka. 1977 nominerades han till posten som Lord Rector för Glasgows universitet. Han fick över 100 röster men kom sist.

Mosley fick tre barn med Cimmie, däribland Nicholas Mosley som har skrivit en biografi om sin far. Med Diana Mitford fick han två söner, däribland Max Mosley som är ordförande för Fédération Internationale de l'Automobile. Mosley var känd för att ha många kärleksaffärer.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]