Otho

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För ett släkte av skalbaggar, se Otho (djur).
Otho avbildad på en denar.
En byst som föreställer Otho.

Marcus Salvius Otho, som kejsare Imperator Marcus Otho Caesar Augustus, född 28 april 32 i Ferentium, död 16 april 69 i Brixellum söder om Cremona (självmord), var romersk kejsare från 15 januari 69 till sin död.[1] Han var en av de tre revolutionskejsarna. Otho var kejsare under året med de fyra kejsarna. De tre övriga var Galba, Vitellius, och Vespasianus.

Otho var förtrogen med och umgängesvän till kejsar Nero. Otho gifte sig med Poppaea Sabina, som senare blev Neros älskarinna.[2] Otho sändes som ståthållare till Lusitanien, där han blev kvar i 10 år.

Vägen till makten[redigera | redigera wikitext]

När Galba gjorde uppror mot Nero fick han omedelbart stöd av Otho i Lusitanien som sedan förväntade sig att bli kejsare efter Galba. Men istället för att adoptera Otho adopterade Galba den relativt okände Lucius Calpurnius Piso Frugi Licinianus den 10 januari 69. Galba vägrade att betala praetorianerna den summa pengar som var brukligt vid kejsaradoptioner och reaktionen på adoptionen bland romarna och senaten var likgiltig.[3] Således blev det lätt för Otho att vinna praetorianernas stöd och ta makten. Den 15 januari smugglades han till praetorianlägret där soldaterna utropade honom till kejsare. Galba valde att möta rebellerna istället för att barrikadera sig inne i kejsarpalatset och vid Forum Romanum möttes han och Piso av ryttare utsända av Otho där de dödades varefter deras huvuden bars runt i Rom spetsade på pålar.[4]

Otho som kejsare[redigera | redigera wikitext]

Senaten var redan från början misstänksam mot den nye kejsaren, både på grund av att Otho varit en nära vän till Nero och på det sätt han tagit makten. Otho var kraftfull som ledare. De flesta provinserna svor honom trohet och han lät rusta upp alla Nerostatyer i Rom. Othos största problem var att han hade svårigheter med att bygga en politisk maktbas och att rhenarméerna utropat en egen kejsare, Vitellius. Otho försökte i det längsta undvika inbördeskrig genom att ge Vitellius inflytande och erbjuda sig att gifta sig med hans dotter, men i mars 69 började Vitellius legioner förflytta sig mot Italien.[5]

Vitellius armé, som var dubbelt så stor som Othos (Otho väntade på förstärkningar från Donaulegionerna), började bygga en bro över Po vilket tvingade Otho att beordra sina trupper att möta dem trots sitt underläge. Den 14 april besegrades Othos styrkor i slaget vid Cremona. När nyheten om nederlaget nådde Otho stack han sig själv till döds i sitt sovrum.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Scarre, s. 59
  2. ^ Poppaea Sabina
  3. ^ Scarre, s. 59–60
  4. ^ Scarre, s. 60
  5. ^ Scarre, s. 60–61
  6. ^ Scarre, s. 61

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Scarre, Christopher (1995) (på engelska). Chronicle of the Roman emperors: the reign-by-reign record of the rulers of Imperial Rome. London: Thames & Hudson. Libris 4994905. ISBN 0-500-05077-5 
Föregångare:
Galba
Romersk kejsare
69
Efterträdare:
Vitellius