Otto Hahn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Otto Hahn Nobelpristagare i kemi
Hahn, 1938
Hahn, 1938
Född 8 mars 1879
Frankfurt am Main, Kejsardömet Tyskland
Död 28 juli 1968 (89 år)
Göttingen, Västtyskland
Nationalitet Tyskland Tysk
Forskningsområde Kärnkemi, radiokemi
Institutioner University College London
McGill University
Universitetet i Berlin
Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi
Max Planck-Sällskapet
Alma mater Universitetet i Marburg
Rådgivare Theodor Zincke
Nämnvärda studenter Roland Lindner, Walter Seelmann-Eggebert, Fritz Strassmann, Karl-Erik Zimen, Hans Joachim Born, Hans Götte, Siegfried Flügge
Känd för Upptäckten av flera radioaktiva ämnen (1905-1921)
Radioaktiva rekylen (1909)
Fajans-Paneth-Hahn Lag
Protaktinium (1917)
Nukleär isomerism (1921)
Tillämpad radiokemi (1936)
Fission av atomkärnor (1938)
Nämnvärda priser Emil Fischer Medal (1919)
Cannizzaro Prize (1939)
Copernicus Prize (1941)
Nobelpriset i kemi (1944)
Max Planck-medaljen (1949)
Pour le Mérite (1952)
Faraday Medal (1956)
Hederslegionen (1959)
Enrico Fermi-priset (1966)
Namnteckning Otto Hahn signature.svg

Otto Hahn, född 8 mars 1879 i Frankfurt am Main i Kejsardömet Tyskland, död 28 juli 1968 i Göttingen i Västtyskland, var en tysk kemist, som pionjär inom atomklyvningen ansedd som "Kärnkemins fader"[1][2], och år 1944 följdriktigt Nobelpristagare i kemi för "...upptäckten av fission av tunga atomkärnor" [3]. Hahn, en man med stor integritet som under andra världskriget satte sig emot förföljelsen av judarna i sitt eget hemland och senare donerade pengar för att förbättra tyskarnas relation med Israel, propagerade efter kriget flitigt emot användningen av sin upptäckt som ett vapen[4].

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Unga år[redigera | redigera wikitext]

Hahn växte upp som yngste son till Heinrich Hahn, en välbärgad glasmästare, och Charlotte Hahn, född Giese. Tillsammans med sina bröder Karl, Heiner och Julius levde Otto i en skyddad miljö hemma i Frankfurt. Familjen levde gott, mycket tack vare den "bygg-boom" tyskarna upplevde efter Preussens annektering av staden 1866 och den därpå följande utvidgningen av det Tyska riket som gav glasmästare Hahn möjlighet att själv expandera sin rörelse[5]. Trots att sonen Otto inte visade något intresse för kemi i skolan; "..kemilektionerna var så tråkiga att jag ständigt var rädd för att somna mitt i dem..", så tilltog ändå hans intresse gradvis för ämnet[5] och snart genomförde han enkla experiment hemma i familjens tvättstuga[6]. Hans far ville att Otto, likt hans egna intressen, skulle studera arkitektur, men sonen gick sin egen väg och menade att hans ambition var att bli kemist inom industrin[7].

Efter examen på Klinger Oberrealschule i Frankfurt 1897 började Hahn studera kemi och mineralogi vid universitetet i Marburg; detta med fysik och filosofi vid sidan om.[5] Hahn gick med i Studentföreningen för naturvetenskap och medicin, ett studentbrödraskap och en föregångare till dagens Nibelungenbroderskap. Han tillbringade sedan sin tredje och fjärde termin som student under Adolf von Baeyer vid universitetet i München innan Hahn 1901 i Marburg disputerade med avhandlingen Über Bromderivate des Isoeugenols (Om bromderivat av isoeugenol), med betyget "Magna cum laude" (ungefär "med stort beröm").[5] Efter ett års motvillig militärtjänst för den nyutnämnde doktor Hahn återvände han sedan till universitetet i Marburg, där han i två år arbetade som assistent åt sin doktorsavhandlingshandledare, professor Theodor Zincke. Här lärde han sig att arbeta systematiskt och med stor noggrannhet, något han skulle få stor nytta av senare under sin karriär. Hahn hade dock vid tiden ännu ingen önskan om att bli forskare; han skulle arbeta inom industrin, men då detta krävde att han kunde utländska språk råddes han av Zincke att resa till England där han lyckats ordna ett jobb åt sin assistent.[5]

Karriär[redigera | redigera wikitext]

Tidiga upptäckter[redigera | redigera wikitext]

Otto Hahn och Lise Meitner 1913.

För att förbättra sin engelska och skaffa sig nya erfarenheter tackade han år 1904 ja till tjänsten vid University College London under ledning av Sir William Ramsay[8] - då redan känd för att ha upptäckt ädelgaserna och nyligen belönad med Nobelpriset. Hahn fick arbeta med radioaktivitet, på den tiden en väldigt nytt område, och såklart överraskande för Hahn då han ju var utbildad "organisk kemist". Men ämnet var Ramsays nya intresse som nu spillde över på den nyanställde Hahn som fick i uppgift att utvinna radium ur vitt bariumsalt vilket också lyckades via en komplicerad förångning. Hahn kunde dessutom konstatera att också andra radioaktiva ämnen måste ha bildats under processen; ett av dem kallade han "radiotorium"[8], vilket då ansågs vara ett nytt radioaktivt grundämne. (I själva verket var det en ännu oupptäckt isotop av det redan kända grundämnet torium. Termen "isotop" skulle myntas först år 1913, av den brittiska kemisten Frederick Soddy). Det fortsatta arbetet med Ramsay och de redan lyckade experimenten skulle snart visa sig staka ut den unge kemistens bana i livet då den förstnämnde snart hade sin åsikt klar om sin adept: "Du ska fortsätt att arbeta med radioaktivitet!"[5]. På inrådan av Ramsay, som menade att Montréal var platsen att lära sig mer om radioaktivitet, besökte Hahn i september 1905 Kanada där han undersökte alfastrålar av radiotorium och radioaktinium tillsammans med Ernest Rutherford. Denne undervisade vid universitet i Montréal och var vid tiden den mest berömda kärnfysikern i världen [5][9]. Hahn fick här lära sig hur man konstruerar elektroskop för mätning av alfa- och betastrålning med väldigt enkla medel, t ex med tomma mat- eller tobaksburkar. Mer komplicerat blev det när de båda brukade metoden för scintillation, som gjorde det möjligt att se alfapartiklar i tur och ordning lysa upp som små prickar av ljus, vilket fick eleven Hahn mycket entusiastisk. Under arbetet på universitetet upptäckte Hahn samtidigt två dittills okända radioaktiva ämnen: först radioaktinium och senare torium C, vilket fick Rutherford att mena att "Hahn har en speciell näsa för att upptäcka nya ämnen".[5].

Hahn återvände i oktober 1906 till Tyskland där han började samarbeta med Emil Fischer vid universitetet i Berlin.[5] Fischer ställde en före detta snickeriverkstad till Hahns förfogande att använda som sitt eget laboratorium. Där, inom loppet av några månader år 1907, med hjälp av extremt primitiv apparat, upptäckte Hahn mesotorium I, mesotorium II och modersubstansen till radium: jonium[10]. Under de följande åren fick mesotorium I (egentligen Radium-228) stor betydelse eftersom isotopen, precis som radium-226 (upptäckt av Pierre och Marie Curie), var idealisk för användning inom medicinsk strålbehandling, men bara hälften så dyr i tillverkningskostnad som R-226. För upptäckten av mesotorium I nominerades Hahn först flera år senare, år 1914, till Nobelpriset i kemi[11]. Något pris blev det dock inte.

I juni 1907 var Hahn kvalificerad nog för att få undervisa vid universitetet i Berlin och i september samma år gjorde han så bekantskap med den unga österrikiska fysikern Lise Meitner. Genast började ett trettioårigt samarbete och livslång nära vänskap mellan de två forskarna. De båda utförde snart undersökningar kring magnetiska spektra och av beta-strålar och dess absorptionsförmåga[8]. Efter att fysikern Harriet Brooks hade observerat en "radioaktiv rekyl" 1904, men tolkat det fel, lyckades Hahn vintern 1908-09 att härröra rekylen till alfapartikelns utstrålning och tolka den på rätt sätt. Detta var

"... ett djupt betydande fynd inom fysiken med långtgående konsekvenser",

som fysikern Walther Gerlach senare uttryckte det. Också detta område, hur man bäst kunde utnyttja "den radioaktiva rekylen" för att få fram nya radioaktiva produkter, blev nu något partnerskapet Hahn-Meitner tog sig an[8].

Professor i armén[redigera | redigera wikitext]

År 1910 utnämndes Hahn till professor och 1912 blev han chef för Radioaktivitetinstitutionen för det nybildade Kaiser Wilhelm-institutet för kemi i Berlin-Dahlem[12]. Hahn skulle senare bli direktör för institutet från 1928 till 1946. I juni 1911, på en konferens i Stettin (dagens Szczecin, Polen) träffade han på konststudenten Edith Junghans; och knappt två år senare, 22 mars 1913, gifte sig paret i samma stad - där hon också var född. Deras enda barn, Hanno (född 1922), skulle så småningom bli en framstående konsthistoriker och arkitekturforskare men dog redan 1960 i en bilolycka[5].

Under första världskriget var Hahn inkallad till armén där han, tillsammans med James Franck och Gustav Hertz under ledning av Fritz Haber, blev satt i en särskild enhet för kemisk krigföring. Här utvecklade, testade och producerade man, något som blev en fruktansvärd erfarenhet för Hahn, giftgas för militära ändamål.[5] I december 1916 överfördes Hahn till "Hans Majestäts högkvarter" i Berlin där han kunde återuppta sin radiokemiska forskning. Åren 1917-1918 lyckades Hahn och Lise Meitner isolera "en långlivad aktivitet", som de kallade "proto-aktinium". Redan 1913 hade emellertid Kazimierz Fajans och Göhring isolerat "en kortlivad aktivitet" från uran X2 (senare känd som 234 Pa ) och kallat ämnet "brevium". De två händelserna var olika isotoper av samma oupptäckta "grundämne nr 91". Det tog ända till 1949 innan International Union of Pure and Applied Chemistry bekräftade detta nya ämne, under det något förkortade namnet protaktinium, och därmed Hahn och Meitner som dess upptäckare[13].

I februari 1921 publicerade Otto Hahn den första rapporten om sin upptäckt av "uran z" (senare känd som 234 Pa)[14] - det första exemplet på kärnisomeri (då man på kemisk väg avlägsnar en neutron eller proton från en atomkärna). Detta var

"... en upptäckt som man inte förstod på den tiden men som senare blev av stor betydelse för kärnfysiken."​​,

som Walther Gerlach senare bedömde prestationen. Det dröjde till 1936 innan en annan forskare lyckades ge en teoretisk förklaring av fenomenet kärnteknisk isomeri. För denna upptäckt, vars fulla betydelse erkändes av mycket få, blev Hahn år 1923 åter föreslagen till Nobelpriset i kemi; denna gång genom bland andra Max Planck[15]. Något pris blev det dock inte denna gången heller. Istället blev Hahn år 1924, på inrådan av Albert Einstein med flera, full medlem av Preussiska vetenskapsakademien.

Lagar för radiokemi[redigera | redigera wikitext]

Hahns fickalmanacka.

I början av 1920-talet skapade Otto Hahn ett nytt arbetsområde. Med hjälp av "emanationsmetoden" (en metod att fastställa egenskaper hos ett ämne med hjälp av radium), som han hade utvecklat, och "emanationsförmågan" (egenskaper hos ämnet, t ex hur mycket av gasen radon som utrålas), grundlade han det som blev känt som Tillämpad radiokemi - "för forskning av allmänna kemiska och fysikalisk-kemiska frågor". En bok, Applied Radiochemistry, som innehöll föreläsningar av Hahn som gästprofessor vid Cornell University i Ithaca i New York, gavs ut 1936[16]. 30 år senare, år 1966, skrev Glenn T. Seaborg, då ordförande för USA:s Atomenergikommission, följande om Hahns bok:

"Som ung doktorand vid University of California i Berkeley i mitten av 1930-talet och i samband med vårt arbete med Plutonium några år senare använde jag hans bok "Applied Radiochemistry" som min Bibel. Boken baserades på en serie av föreläsningar som professor Hahn hade givit vid Cornell år 1933; den förde fram "lagar" för samfällning av små mängder radioaktivt material när olösliga ämnen fälls ut från vattenlösningar. Jag minns läsning och omläsning av varje ord i dessa "lagar om samfällning" många gånger i ett försök att vinna ut alla möjliga bitar av vägledning för vårt arbete, och i min iver läste jag mer ut av dem än vad Mästaren själv hade tänkt. Jag tvivlar på att jag har läst ett avsnitt i någon annan bok mer noggrant eller oftare än i Hahns "Applied Radiochemistry". I själva verket läste jag hela volymen upprepade gånger och jag minns att min största besvikelse var dess längd. Den var för kort." [17]

Upptäckt av kärnklyvning[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

När neutronen i början av 1930-talet slutgiltigt bevisats i sin existens av britten James Chadwick, tog det inte länge innan man förstod nyttan av en partikel som inte hade någon elektronisk laddning. Italienaren Enrico Fermi började att bestråla alla möjliga grundämnen med neutroner och fick på så vis fram flera radioaktiva isotoper. Han spekulerade nu kring möjligheten att med hjälp av denna partikel kunna skapa tyngre grundämnen än det tyngsta man då kände till; uran med atomnumret 92.[18]

År 1934 verkade han också ha lyckats då han med hjälp av sina neutroner experimenterat fram vad han trodde var "transuraner" (ämnen med högre atomnummer än uran) och menade att han nu påvisat ett nytt grundämne, nr 93[19]. Detta togs också för att vara sanningen under några år, trots att den tyska kemisten Ida Noddack var kritisk och pekade på brister i Fermis validering (bekräftelse) av sitt försök[20]. Med sin artikel "On element 93" (Om grundämne 93) några månader efter italienarens försök föreslog hon istället den vågade slutsatsen med ett paradigmskifte, och hon spekulerade:

"...det är möjligt att kärnan slås sönder till flera stora fragment, som såklart skulle vara isotoper av kända ämnen, men inte besläktade med det bestrålade ämnet.."[21]

Men ingen fysiker eller kemist tog Noddacks spekulation på fullt allvar eller testade den, inte ens Noddack själv som inte heller lagt fram några kemiska bevis. Tanken att tunga atomkärnor skulle kunna brytas ned till lättare grundämnen, och inte bara till grannar i det Periodiska systemet, ansågs som helt motsatt den rådande vetenskapliga synen för tiden[22].

Återförenad duo[redigera | redigera wikitext]

Lise Meitner, som inte jobbat tillsammans med Hahn på 12 år, blev så fascinerad av Fermis forskning att hon beslöt att övertala sin gamla laboratoriepartner att återuppta deras samarbete - och nu forska vidare på Neutronbestrålning och Transuraner. Hahn samtyckte och snart var duon återförenad[18]. Mellan åren 1934 och 1938 påvisade så Hahn, Meitner och den förstnämndes elev och assistent, Fritz Strassmann, ett stort antal radioaktiva transmutationsprodukter som de alla ansåg vara "transurana"[23]. Trots en del misstolkningar blev trion de första forskarna att mäta halveringstiden på uran-239 och kemiskt fastställa att det var en isotop av uran. Gruppen var dock oförmögen att ta arbetet till sin logiska slutsats och att identifiera sönderfallsprodukten av U-239: neptunium. Denna slutsats drogs först senare av Edwin McMillan och Philip H. Abelson, år 1940.

Hahn och Strassmanns uppsättning av experimentlabb under kärnklyvningsförsöken, rekonstruerat på Tyska museet i München.
Frimärke i Tyskland, 1979.

I juli 1938, med hjälp och stöd av Hahn, tvingades Lise Meitner via Amsterdam att fly till Stockholm. Detta då hon med sin judiska härkomst och ett österrikiskt pass - som dittills skyddat henne - nu var utsatt för stor fara efter Hitlers annektering av Österrike genom den s.k. Anschluss[24]. Hahn fortsatte att arbeta med Strassmann och i slutet av 1938 under sina försök med neutronbestrålning av uran fann de bevis för isotoper av en alkalisk jordartsmetall i sina prover. Metallen upptäcktes med hjälp av en organisk bariumsalt som konstruerats av Wilhelm Traube - en judisk kemist som senare greps och mördades trots Hahns ansträngningar att rädda honom.

Förbryllande resultat[redigera | redigera wikitext]

När duon upptäckte en andra grupp alkalisk jordartsmetall blev det problematiskt. Detta då metallen inte logiskt passade med de andra ämnena man dittills hittat. Hahn misstänkte inledningsvis att ämnet var konstgjort radium, producerat genom avspjälkning av två alfapartiklar (heliumjoner) från urankärnan. Men vid tiden var vetenskapen samstämmig i att denna process osannolikt skulle kunna lyckas och idén att omvandla uran till barium (genom att ta bort runt 100 nukleoner) sågs som befängd vilket fick Hahn att tveka om vad han egentligen fått fram i sitt experiment.[25] Den 10 november, under ett besök i Köpenhamn, diskuterade Hahn sina resultat med Niels Bohr och Lise Meitner i hopp om att finna på en förklaring.[26]

Ytterligare förbättringar av tekniken Hahn och Strassman använde sig av ledde till sist fram till ett avgörande experiment 16-17 december 1938, senare omtalad som "Radium-barium-mesothorium-fraktioneringen", som producerade ett förbryllande resultat. De tre isotoper man fått fram vid bestrålning med neutroner av uran betedde sig inte som radium (en i det Periodiska systemet nära granne till uran och därför ett "normalt" resultat), utan som barium. Hahn kunde själv inte riktigt förstå vad som hänt då han egentligen inte trodde på något som "konstgjort radium".[5] Detta eftersom när radiumisotoper tillsattes till barium kunde de sedan också separeras från detsamma; men när han arbetade med neutronbestrålat uran fungerade inte denna uppdelning. Lise Meitner fick hjälpa till med lösningen.

Den 19 december skrev Hahn det brev som senare kom att bli berömt:

"Strassman kommer tillbaka nu så jag kan till sist gå hem. Faktiskt så är det något med radiumisotoperna som är så konstigt att vi inte vill berätta för någon annan än dig för tillfället ... våra RA(-dium)-isotoper reagerar inte som ra(-dium) utan som ba(-rium) ... Så vill du vara snäll och tänka över om det kan vara någon variant av barium som är mycket tyngre än normalt ..."[27]

Meitner kommer på lösningen[redigera | redigera wikitext]

Meitner och hennes systerson, den unge fysikern Otto Robert Frisch, tillbringade julhelgen 1938 hos Eva von Bahr-Bergius i Kungälv i Sverige. De diskussioner de därvid förde ledde Meitner fram till en hypotes om kärnfission - en klyvning av urankärnan. Hennes beräkningar avseende massa och energi för de i försöket ingående partiklarna stärkte antagandet och strax före årets slut avsände hon ett brev till Hahn i vilket hon förde fram sin slutsats.[25]

Kärnklyvning.

Efter mycket grubblande och nya tester var Hahn i januari 1939 tillräckligt övertygad om att Meitners hypotes var korrekt och att det faktiskt skedde ett bildande av nya, betydligt lättare grundämnen under experimentet - och inga tyngre som hade varit det väntade. Han ville därför revidera sina tidigare påståenden om "grannar till uran" och nu instämma i den Meitnerska slutsatsen, att det han fått fram, genom kärnklyvning av uran, var grundämnena barium, lantan och cerium. I sin andra publikation om kärnklyvning (i Naturwissenschaften, 10 februari 1939) förutspådde Hahn och Strassmann existensen och frigörandet av ytterligare neutroner under klyvningsprocessen, som bara veckor senare, genom studier av Frédéric Joliot och hans team, också bevisades som en kedjereaktion av klyvningen.[28]

Det var kedjereaktionen under experimentet, som frigjorde nya neutroner och samtidigt skapade en stor mängd energi, som forskare världen runt ganska snart förstod innehöll en enorm, dittills outnyttjad potentiell kraft. Nyttjad på "rätt" sätt kunde den bli en stor tillgång för mänskligheten; nyttjad på "fel" sätt vore den ett ytterst kraftfullt vapen[29]. Atomålderns tid hade kommit.

Upptäckten offentliggörs[redigera | redigera wikitext]

Som den blygsamme kemist han var, ville inte Hahn prata om "en revolutionerande upptäckt inom fysiken"[30], men Meitners nu förfinade energiberäkningar för de ingående partiklarna stärkte än mer hypotesen om "kärnklyvning" - en term som myntades av Frisch[18] och som senare blev internationellt känd. Under de närmaste månaderna publicerade Meitner och Frisch två artiklar vilka sammanfattade de teoretiska beräkningar som slutgiltigt bekräftade denna hypotes[31], dock utan att ge någon som helst referens till Meitner - något som hon vid tidpunkten ändå förstod: Hahn kunde inte under det rådande klimatet i Nazityskland ha ett officiellt samarbete med en judinna.[32] Senare skrev Meitner:

"Upptäckten av kärnklyvning av Otto Hahn och Fritz Strassmann har öppnat upp en ny era i mänsklighetens historia. Det förefaller mig att det som gör vetenskapen bakom denna upptäckt så anmärkningsvärd är att det skedde endast på rent kemisk väg." [33]

Hahns assistent Fritz Strassmann förtydligande själv flera år senare:

"Professor Meitner uppgav att framgången kan tillskrivas kemin. Jag måste göra en liten korrigering. Kemin endast isolerade de enskilda ämnena, den kunde inte identifiera dem. Det krävdes professor Hahns metod att göra detta. Det är där hans bedrift ligger" [33].

Emot naziregimen, internerad på Farm Hall[redigera | redigera wikitext]

Hahns anteckningsbok från 1938.

Under kriget arbetade Otto Hahn - åter tillsammans med Fritz Strassmann och andra forskare - på reaktioner av uranklyvning. Vid krigets slut år 1945 hade han upprättat en lista med 25 grundämnen och ca 100 isotoper vars existens han hade påvisat. Tack vare sitt beslutsamma ingripande kunde också Hahn, som alltid hade varit motståndare till den nazistiska diktaturen, stödja ett stort antal medlemmar vid sitt institut, vars liv var i fara eller led av förföljelse, och hindra dem från att skickas till fronten eller utvisas. I detta hade han god hjälp av sin hustru Edith, som under flera år samlat in mat till judarna som gömde sig i Berlin. Så tidigt som 1933 hade Hahn vägrat att bli medlem i det styrande Nazistpartiet vilket fått till följd att han fråntagits de ledande posterna vid två universitet[5]. Han försökte också få andra forskare med på en gemensam protest mot avskedandet av judiska kollegor och personer med judiskt påbrå[34], särskilt Lise Meitner, Fritz Haber och James Franck, och avgick sedan från universitetet i Berlin när avskedandena trots allt ägde rum.

I slutet av andra världskriget, år 1945, misstänktes Hahn av De allierade för att arbeta på Nazitysklands kärnkraftsprogram för att utveckla en kärnreaktor eller en atombomb. Men hans enda länk till påståendena var upptäckten av kärnklyvning, han var aldrig med på programmet[35]. Hahn visade snart att detta vara sant då han gav sig själv till invaderande brittiska trupper och begärde att tas till de brittiska myndigheterna. Hahn och nio andra tyska forskare internerades i Farm Hall, Godmanchester, nära Cambridge i England från den 3 juli 1945 till 3 januari 1946[5]. Medan de var där fick de kännedom om släppandet av de amerikanska atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki den 6 augusti och 9 augusti 1945. Hahn, som redan 1939 hade övervägt att ta sitt liv då han förstått att hans upptäckt om kärnklyvning skulle kunna användas som ett vapen[36], blev förtvivlad då han kände att han i och med sin upptäckt nu hade en del i död och lidande för hundratusentals japaner[5]. Tidigt i januari 1946 fick forskargruppen tillåtelse att återvända till Tyskland. Väl där fick Hahn försvara sig mot de uppgifter som gjorde gällande att han, tillsammans med de andra internerade forskarna på Farm Hall, hade lämnat sådan fakta om kärnklyvning till USA att de senare kunnat göra en atombomb[5].

Nobelpris - till sist[redigera | redigera wikitext]

Meitner förbisedd[redigera | redigera wikitext]

Den 15 november 1945 tillkännagav Kungliga Svenska Vetenskapsakademien att Hahn hade tilldelats 1944 års Nobelpris i kemi "för hans upptäckt av fission av tunga atomkärnor".[37][38] Ett stort antal fysiker och historiker, som dokumenterat upptäckten av kärnklyvning, menade dock att Meitner rimligen borde ha fått dela Nobelpriset med Hahn. Man ansåg att Meitners hypotes var briljant och så djärv, att Hahn utan Meitners analys, vid denna tidpunkt, svårligen skulle ha nått fram till den[39]. Även om hon inte var på plats för de slutliga experimenten, var det Meitner som hade startat projektet, samlat teamet, arbetat på det i nästan fyra år och slutligen tolkat resultaten[32]. Bara månader efter offentliggörandet förnekade Hahn fortfarande att Meitner alls hade varit en viktig del av upptäckten. Ingen ifrågasatte att Hahn förtjänade priset, men många, inte minst inom den fysikaliska grenen av vetenskapen, visste att Meitner förtjänade det också hon[32].

Hahn frisläppt, mottar priset[redigera | redigera wikitext]

Hahn satt dock fortfarande fängslad på Farm Hall då tillkännagivandet gjordes, och därför var hans vistelseort en hemlighet och det var omöjligt för Nobelkommittén att skicka honom ett lyckönskningstelegram. Istället fick han veta om sin utmärkelse genom tidningen Daily Telegraph[40]. Han kunde dock inte delta i Nobelfestligheterna den 10 december då hans fångvaktare inte tillät honom att lämna Farm Hall.

"Det finns inget tvivel om att Hahn fullt förtjänar Nobelpriset i kemi"

skrev Lise Meitner till sin vän Eva von Bahr-Bergius i november 1945 [41]. Meitners före detta assistent Carl Friedrich von Weizsäcker lade senare till:

"Han gjorde sig verkligen förtjänt av Nobelpriset. Han skulle ha förtjänat det även om han inte hade gjort denna upptäckt. Men alla insåg att delningen av atomkärnan förtjänade ett Nobelpris"[41].

Hahn, som redan 1943 som utländsk ledamot hade valts in av den svenska Kungliga Vetenskapsakademien, deltog i Nobelfestligheterna året efter han tilldelats priset. Den 10 december 1946 tilldelades han till sist av konung Gustaf V Nobelprisets medalj och diplom[42].

Grundar nytt sällskap, verkar för fred[redigera | redigera wikitext]

Från 1948 till 1960 fungerade Otto Hahn som ordförande i det av honom själv grundade Max Planck-sällskapet för främjandet av vetenskap, som genom hans outtröttliga arbete och hans världsomspännande respekterade personlighet lyckades återfå det goda rykte Kaiser Wilhelm Society en gång hade haft. Omedelbart efter andra världskriget verkade Hahn för avskaffandet av atombomber och pekade på Hiroshima och Nagasaki som avskräckande exempel på användandet av kärnenergi för militära ändamål. Han såg tillämpningen av hans egna vetenskapliga upptäckter för militära framsteg som ett missbruk, ett brott. Följaktligen grundade han Mainaudeklarationen från 1955, där ett stort antal nobelpristagare uppmärksammade farorna med kärnvapen och varnade nationer i världen för användning av "våld som en sista utväg".[43]

Hahn var också och en av författarna till Göttingenmanifestet från 1957, i vilket han tillsammans med 17 ledande tyska atomforskare protesterade mot en föreslagen kärnvapenbeväpning av den nya västtyska krigsmakten (Bundeswehr)[44]. I januari 1958 undertecknade han ett överklagande till FN för ett "omedelbart ingående av ett internationellt avtal för att stoppa kärnvapenprov", och i oktober skrev han under han det internationella avtalet för att kalla till ett möte för att utarbeta en ny "världskonstitution". Ända fram till sin död tröttnade han aldrig på att varna för farorna med kapprustningen mellan stormakterna USA och Sovjet och av en radioaktiv kontamination (nedsmutsning) av vår planet.

Från 1957 var Hahn flera gånger nominerad till Nobels fredspris av ett antal organisationer, däribland den största franska fackföreningen Confédération Générale du Travail (CGT). Linus Pauling, Nobelpristagare 1962, beskrev Otto Hahn som "...en inspiration för mig."[45]

Utmärkelser och priser[redigera | redigera wikitext]

Hahn som frimärke i DDR 1979.

Förutom Nobelpriset erhöll Hahn åtskilliga statliga och akademiska utmärkelser från hela världen under sin levnad. Han invaldes som medlem eller hedersmedlem i 45 akademier och vetenskapliga sällskap (bland dem Royal Society i London och akademierna i Allahabad (Indien), Bangalore (Indien), Boston (USA), Bukarest, Köpenhamn, Helsingfors, Lissabon, Madrid, Rom, Stockholm, Wien) och fick 37 av de högsta nationella och internationella ordnar och medaljer (bland dem den gyllene Paracelsusmedaljen från schweiziska Chemical Society och Faradaymedaljen från brittiska Chemical Society). År 1959 gjorde president Charles de Gaulle i Frankrike honom till en Officier Légion d'Honneur. I Tyskland blev han utnämnd till riddare av orden Pour le mérite für Wissenschaft und Künste och erhöll Große Verdienstkreuz mit Stern und Schulterband och Großkreuz des Verdienstordens der Bundesrepublik Deutschland. År 1961 tilldelade påven Johannes XXIII honom guldmedalj i den påvliga akademin. Hahn blev också hedersmedborgare i städerna i Frankfurt am Main, Göttingen och Berlin; han tackade dock "nej" till bland andra Magdeburg och Moskva.

År 1966 tilldelade USA:s president Lyndon B. Johnson och USA Atomic Energy Commission Hahn (tillsammans med Lise Meitner och Fritz Strassmann) Enrico Fermi-priset. Detta var enda gången priset delats ut till icke-amerikaner.

I slutet av 1999 publicerade det tyska nyhetsmagasinet Focus en undersökning av 500 ledande naturvetare, ingenjörer och läkare om de viktigaste forskarna under 1900-talet. I undersökningen röstades den experimentella kemisten Otto Hahn - efter teoretiska fysiker Albert Einstein och Max Planck - fram som nummer tre på listan (med 81 poäng) och därmed som den viktigaste empiriska forskaren av sin tid.[46]

Hahns död[redigera | redigera wikitext]

Dagen efter Otto Hahns död 28 juli 1968, hemma i Göttingen vid en ålder av 89 år, publicerade Max Planck-sällskapet följande dödsannons i alla större tidningar:

"Den 28 juli, inne på sitt 90:e år, har vår hedersordförande Otto Hahn gått bort. Hans namn kommer att skrivas i mänsklighetens historia som grundaren av atomåldern. I honom har Tyskland och världen förlorat en lärd man som var lika framstående i sin integritet som sin personliga ödmjukhet. Max Planck-sällskapet sörjer sin grundare, som fortsatte att upprätthålla Kaiser Wilhelm-sällskapets traditioner och uppgifter efter kriget, och sörjer också en bra och mycket älskad människa som kommer att leva kvar i minnet av alla som hade chansen att träffa honom. Hans verk kommer att fortsätta. Vi minns honom med stor tacksamhet och beundran."

Trots Hahns officiella hållning kring upptäckten av kärnklyvning, där han förringat den roll Lise Meitner hade haft i det hela, förblev de båda vänner livet ut. Meitner informerades aldrig om Hahns död då hon själv hade dålig hälsa, och hon dog bara månader efter sin arbetspartner.[32]

Hahn ligger begravd på kyrkogården i Göttingen.

Sagt om Hahn[redigera | redigera wikitext]

William Ramsay hade bara gott att säga om sin assistent.
  • "Hahn är en pålitlig karl och har utfört sitt arbete på ett beundransvärt sätt. Jag är säker på att du skulle uppskatta att ha honom arbetande hos er." (Sir William Ramsay, London, till Ernest Rutherford, Montreal, 1905).[47]
  • "Din Upptäckt har orsakat en stor sensation i hela den vetenskapliga världen, och varje laboratorium som har de nödvändiga medlen arbetar nu med följderna av din upptäckt." (Prof. Dr Rudolf Ladenburg, Princeton University, 22 februari, 1939).[47]
  • "En man av världen. Han har varit den mest hjälpsamma av alla professorer och hans sinne för humor och sunt förnuft har räddat dagen vid många tillfällen. Han är definitivt vänligt inställd till England och Amerika." (Major Terence H. Rittner, Farmhall nära Cambridge, under Hahns fångenskap sommaren 1945).
  • "En av de elegantaste och finaste människor jag någonsin träffat."(Max Born, Bad Pyrmont, 1955)
  • "Antalet personer som hade kunnat stå vid sidan om Otto Hahn är liten. Hans beteende var helt naturligt för honom, men för kommande generationer kommer han att stå som modell, oavsett om man beundrar attityden hos Otto Hahn i hans humana och vetenskapliga ansvarskänsla eller hans personliga mod." (Prof. Dr Fritz Strassmann , Mainz, 1968).[47]
  • "Otto Hahns prestationer är kända överallt och kommer att ha en särskild plats i vetenskapens historia. Han är ihågkommen också för hela hans karaktär, hans generositet, hans tro på en korrekt användning av vetenskapliga upptäckter och för hans medmänsklighet." (The Royal Society, London, 1970).[47]
  • "Jag tänkte ofta att han skulle ha förtjänat ett andra Nobelpris - Nobels fredspris" (Prof. Dr Elizabeth Rona, Miami, 1978).[47]
  • "Då han aldrig kunde glömma förföljelsen av judar under Tredje riket, tog han också den första chansen att etablera goda relationer till den nya staten Israel. Det var hans sista stora resa, som gjorde ett outplånligt intryck på honom."( Prof. Dr Wolfgang Gentner, Heidelberg, 1979)
  • "Upptäckten av Otto Hahn att urankärnan skulle kunna delas upp markerar, å ena sidan, kulmen på en av de mest fascinerande perioderna i fysikens historia och, å andra sidan, förebådar ankomsten av en ny epok inom människans förståelse och behärskning av naturen." (Prof. Dr William R. Shea, Montréal, 1983).
  • "Ända sedan min tidiga ungdom har jag beundrat Otto Hahn som forskare och människa. Anledningen till Hahns fredsarbete var helt enkelt att han visste mer än andra om kärnvapen, och kände det därför som sin plikt att tala om denna fråga som var så viktig för mänskligheten. Han kunde tydliggöra det och han var tvungen att använda sin kunskap om det. Och det är anledningen till att Otto Hahn, med kärnvapen i åtanke, kort före sin död skrev "Nödvändigheten av fred i världen"." (Sir Karl Popper, Kenley nära London, 1993).[47]
  • "I efterkrigstidens Tyskland blev Otto Hahn den mest vördade äldre statsmannen av det som en gång varit Europas stoltaste vetenskapliga etablissemang. Han fick många utmärkelser, bland annat Nobelpriset i kemi för sin upptäckt av kärnklyvning, men han accepterade alltid dylika utmärkelser med en karakteristisk ödmjukhet. Om han besökte en reaktor eller ett kärnkraftverk, skulle han bara blygsamt skaka på huvudet och mena att: "Allt har varit andras arbete". I en snart kommande publicering av hans memoarer på 300 sidor, raskar han över sina historiska bedrifter på färre än fem sidor. Förra veckan, vid en ålder av 89 år, dog "Kärnklyvningens fader" lugnt och still i sitt älskade Göttingen" (TIME Magazine, New York, 9 aug 1968)[47]

Arvet efter Hahn[redigera | redigera wikitext]

Atomkraften[redigera | redigera wikitext]

Minnesmärke på platsen där Hahns föräldrahem en gång stod.

Av Otto Hahns alla prestationer är det utan tvekan Upptäckten av kärnklyvning, tillsammans med Lise Meitner och Fritz Strassman, som är den allra viktigaste då den fick långtgående följder som påverkar vårt samhälle än idag. När teamet till sist, genom bestrålning med långsamma neutroner, kunde dela en atomkärna av uran - och i processen starta en kedjereaktion med frigörande av energi och nya neutroner - lade man grunden till den nya tid som kom att kallas Atomåldern. Den vetenskapliga världen hade sedan länge förstått vilken outnyttjad kraft en upptäckt av så stor dignitet innehöll.[49] Nu hade den kraften släppts lös.

Forskningen kring klyvning av atomkärnor spreds snabbt världen över. När man sedan lärde sig hur man kunde kontrollera den ytterst energistarka kedjereaktionen vid neutronbestrålning av t.ex. uran eller plutonium hade människan skapat en ny energikälla - atomkraften. Denna kraft kom snart att bli både förödande och fantastisk. Utifrån recepetet "kärnklyvning" hade man i Manhattanprojektet bara några år senare byggt de första atombomberna som efter fällningarna över Hiroshima och Nagasaki 1945 ändade andra världskriget[50].

Forskningen kring kärnklyvning resulterade snart också i en annan, för vardagslivet mer betydelsefull och inte fullt så destruktiv som en bomb (om än långt ifrån ofarlig), uppfinning. Detta när man med hjälp av upptäckten lärde sig värma vatten som i sin tur förångades och leddes in i en turbin som började snurra - och kunde då alstra elektrisk ström. Kärnkraftverket var fött, de första kom i drift på 1950-talet[51]. Tekniken står än idag (2013) för en stor del av världens samlade elförsörjning[52].

Förutom till bomber och kraftverk är atomkraften också energikällan till många fartyg och ubåtar[53]. Denna energikälla skulle även fungera på fordon på land, då endast några få gram av t.ex. torium teoretiskt sett skulle kunna driva en bil 48 000 mil, men dess framtid är mycket osäker på grund av riskerna vid hanteringen av radioaktiva ämnen och utfallet vid en eventuell krock.[54]

Namnet lever vidare[redigera | redigera wikitext]

Minnesmynt över Hahn, från Västtyskland.
Hahns grav i Göttingen.

Vid flera olika tidpunkter har förslag på att man skulle namnge ett grundämne till Hahns ära framkommit. Dock har detta aldrig blivit av; närmast har det varit med de relativt nyupptäckta ämnena hassium och dubnium.

År 1964 namngavs det enda europeiska, och en av världens fyra atomdrivna civila fartyg, fraktfartyget NS Otto Hahn, till hans ära[55]. År 1959 invigdes Otto Hahn Institut i Mainz och Hahn-Meitner-institutet för kärnforskning (HMI) i Berlin[56]. Otto Hahn-biblioteket i staden där han levde under sina sista år, Göttingen, är också det en påminnelse om Hahns berömdhet.

Ett stort antal städer och stadsdelar i tysktalande länder har skolor namngivna efter Hahn och otaliga gator, torg och broar i hela Europa bär hans namn. Flera stater har hedrat Otto Hahn genom att ge ut mynt, medaljer och frimärken (bland dem Tyskland, Österrike, Rumänien, Moldavien, Angola, Kuba, Dominikanska republiken, Madagaskar, St Vincent och Grenadinerna, Tchad, Ghana, Somalia och Guinea-Bissau). I åtskilliga städer och stadsdelar finns också byster, monument, plaketter och minnesmärken avtäckta till Hahns ära; däribland i Albstadt-Tailfingen, Berlin (Öst och Väst), Boston (USA), Frankfurt am Main, Göttingen, Gundersheim, Mainz, Marburg, München, Rehovoth (Israel), San Vigilio (Italien), Springe och i Wien (i foajén för Internationella atomenergiorganet, IAEA).

1974, som en uppskattning av det bidrag Otto Hahn donerat för att befrämja tysk-israeliska relationer, fick en flygel vid Weizmann Institute of Science i Rehovot i Israel, namnet "Otto Hahn Wing". Sedan flera år bär också ett café och restaurang i centrum av Rotterdam namnet "Otto Hahn Café", likosm ett vetenskapligt forskningscentrum vid Saint Louis University i Baguio, (Filippinerna) vars namn är "Otto Hahn Building"[57]. En ö i Antarktis (nära Mount Discovery) är också namngiven efter den tyske kemisten, liksom två Intercitytåg på den tyska federala järnvägen år 1971 som löper mellan Hamburg och Basel. En särskild ära tilldelades Hahn i Nederländerna 1997: efter en azalea som redan bar hans namn, Rhododendron luteum var Otto Hahn, namngav holländska odlare nu en ny ros-sort till "Otto Hahn".

Även i rymden har Hahn fått sitt namn förevigat. Detta då det på månen finns en krater benämnd efter honom, likväl en asteroid, kallad nr 19126 "Ottohahn".

Priser och utmärkelser till ära[redigera | redigera wikitext]

Otto Hahn Prize (utdelad av Physikalischen Gesellschaft) från 1954[58], Otto Hahn-medaljen av Max Planck-sällskapet och Otto Hahns fredsmedalj i guld utdelad av FN-förbundet i Tyskland från 1988[59], är alla utmärkelser som grundar sig på Hahns storhet både som forskare och hans bedrifter och ståndpunkter i andra sammanhang.

Publikationer (i urval)[redigera | redigera wikitext]

  • 1918. Die Muttersubstanz des Actiniums, ein neues radioaktives Element von langer Lebensdauer (tillsammans med Lise Meitner), Leipzig: S. Hirzel.
  • 1936. Applied Radiochemistry, Ithaca, New York: Cornell University Press.
  • 1944. Künstliche Atomumwandlungen und die Spaltung schwerer Kerne, Uppsala: Almqvist & Wiksell.
  • 1948. Die Kettenreaktion des Urans und ihre Bedeutung, Düsselfdorf: Deutscher Ingenieur-Verlag.
  • 1948. Künstliche neue Elemente, vom Unwägbaren zum Wägbaren : Mit einer Einführung in die Geschichte der Kernspaltung, Weinheim-Berlin: Verlag Chemie.
  • 1950. New Atoms - Progress and some memories, (Redigerad av W. Gaade) New York-Amsterdam-London-Bryssel: Elsevier Inc.
  • 1954. Festschrift für Otto Hahn zum 8. März 1954, Göttingen: Max Planck-sällskapet.
  • 1962. Vom Radiothor zur Uranspaltung. Eine wissenschaftliche Selbstbiographie, Braunschweig: Vieweg & Sohn.
  • 1966. A Scientific Autobiography, (Introduktion av Glenn T. Seaborg, översatt och redigerad av Willy Ley) New York: Charles Scribner's Sons. Engelsk upplaga: London (1967): McGibbon and Kee.
  • 1970. My Life: the autobiography of a scientist, (Förord av Sir James Chadwick, översatt av Ernst Kaiser och Eithne Wilkins) London: Macdonald & Co. Amerikansk upplaga: New York (1970): Herder and Herder.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Berninger, Ernst H. (1970). Otto Hahn 1879–1968. (English). Bonn: Inter Nationes 
  • Beyerchen, Alan D. (1977). Scientists under Hitler. New Haven and London: Yale University Press 
  • Clarke, Ronald C. (1980). The Greatest Power on Earth. London: Sidgwick & Jackson 
  • Anthony Feldman, Peter Ford, 1979: Otto Hahn - in: Scientists and Inventors. Aldus Books, London.
  • Laura Fermi, 1962. The Story of Atomic Energy. Random House, New York.
  • Hans D. Graetzer, David L. Anderson, 1971. The Discovery of Nuclear Fission. A documentary history. Van Nostrand-Reinhold, New York.
  • Alwyn McKay, 1984. The Making of the Atomic Age. Oxford University Press.
  • Klaus Hoffmann, 2001. Otto Hahn - Achievement and Responsibility. Springer, New York-Berlin-Barcelona-Hong Kong-London-Milan-Paris-Singapore-Tokyo.
  • Horst Kant, 2002. Otto Hahn and the Declarations of Mainau and Göttingen. Max-Planck-Institut für Wissenschaftsgeschichte, Berlin.
  • Lise Meitner, 2005. Recollections of Otto Hahn. S. Hirzel, Stuttgart.
  • David Nachmansohn, 1979. German-Jewish Pioneers in Science 1900–1933. Highlights in Atomic Physics, Chemistry and Biochemistry. Springer Inc., New York etc.
  • R. W. Reid, 1969. Tongues of Conscience. Constable & Co., London.
  • J.A. Revill, Sir Charles Frank, eds., 1993. Operation Epsilon. The Farmhall Transcripts. IOP Publishing, Bristol-Philadelphia.
  • Richard Rhodes, 1988. The Making of the Atomic Bomb. Simon and Schuster, New York.
  • Glenn T. Seaborg, 1972. Nuclear Milestones. U.S. Atomic Energy Commission, Division of Technical Information, San Francisco.
  • William R. Shea, ed., 1983. Otto Hahn and the Rise of Nuclear Physics. Reidel, Dordrecht-Boston-Lancaster.
  • Robert Spence, 1970. Otto Hahn - Biographical Memoirs of Fellows of the Royal Society, Vol. 16, London.
  • Jim Whiting, 2004. Otto Hahn and the Discovery of Nuclear Fission. Mitchell Lane, Hockessin.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är helt eller delvis en översättning av Wikipedias tysk- och engelskspråkiga versioner

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Otto Hahn, humantouchofchemistry.com, läst 2013-01-10
  2. ^ "Otto Hahn", famousscientists.org, läst 2013-,01-10.
  3. ^ Presentationstal av nobelpristagare Hahn, nobelprize.org, läst 20120612
  4. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 219-250
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] ""The Man Whose Name We Chose for Our Grammar School - Founder of the Atomic Age", ohg-marktredwitz.de (Hemsida för Otto Hahn-Gymnasium), läst 20130114
  6. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 16
  7. ^ The Oxford Children's Book of Famous People, "Otto Hahn German Chemist", s. 143. (1996)
  8. ^ [a b c d] Biografi över Hahn, nobelprize.org, läst 20130112
  9. ^ Joseph A. Angelo, Nuclear Technology (Greenwood Publishing Group), s.117
  10. ^ "Mesothorium", wordnik.com, läst 20130112
  11. ^ Otto Hahn, humantouchofchemistry.com, läst 2013-01-10
  12. ^ Artikel om Otto Hahn, visitberlin.de, läst 20130112
  13. ^ "Protaktinium", studera.com, läst 20130114
  14. ^ Hahn, Otto (1921). "Über ein neues radioaktives Zerfallsprodukt im Uran". Die Naturwissenschaften 9 (5): 84. Bibcode 1921NW......9...84H. doi:10.1007/BF01491321
  15. ^ Rife, Patricia (2007). Lise Meitner and the dawn of the nuclear age, s. 96, Boston: Birkhäuser.
  16. ^ Applied Radiochmistry på googlebooks.com
  17. ^ Glenn T. Seaborg, 1972. Nuclear Milestones. San Francisco
  18. ^ [a b c] Meitner, Lise (1962) "RIGHT AND WRONG ROADS TO THE DISCOVERY OF NUCLEAR ENERGY", iaea.org, läst 2013 01 16
  19. ^ Fermi, Enrico. Possible Production of Elements of Atomic Number Higher than 9, Macmillan & Company, 1934 - 2 sidor
  20. ^ Noddak, Ida. "On Element 93", Zeitschrift fur Angewandte Chemie, Volume 47, s. 653 (September, 1934)
  21. ^ "Kvinnorna bakom upptäckterna", alltomvetenskap.se, läst 20130112
  22. ^ "10 Overshadowed Scientists and Inventors", geekosystem.com, läst 20130112
  23. ^ Otto Hahn (1958). "Discovery of fission". Scientific American.
  24. ^ Ruth Lewin Sime "Lise Meitner’s Escape from Germany", American Journal of Physics Volym 58, Nummber 3, 263-267 (1990)
  25. ^ [a b] Angelo, Joseph A. Nuclear Technology (Greenwood Publishing Group), s.118
  26. ^ Ruth Lewin Sime "Lise Meitner’s Escape from Germany", American Journal of Physics Volym 58, Nummer 3, 263-267 (1990).
  27. ^ Farmelo, Graham (redigerad av)"It must be beautiful - Great equations of modern science", London, New York: Granta Books.
  28. ^ "Who's who in cern: Lew KOWARSKI, http://library.web.cern.ch, läst 2013 01 16
  29. ^ "Otto Hahn, priset i kemi 1944", nobelmuseum.se, läst 20130114
  30. ^ Otto Hahn (1958). "Discovery of fission". Scientific American.
  31. ^ Lise Meitner and O. R. Frisch Disintegration of Uranium by Neutrons: a New Type of Nuclear Reaction, Nature, Volym 143, Nummer 3615, 239-240 (11 February 1939). Tidningen är daterad till 16 januari 1939. Meitner är identifierad som varande på det Fysiska Institutet på Vetenskapsakademin i Stockholm. Frisch är identifierad som varande på Institutet för teoretisk fysik på Köpenhamns Universitet.
  32. ^ [a b c d] "Lise Meitner Nobel prize denied", saintssistersandsluts.com, läst 2013 01 16
  33. ^ [a b] Lise Meitner, 2005. Recollections of Otto Hahn. S. Hirzel. Stuttgart.
  34. ^ Stern, Fritz. Einstein's German world, New Jersey: Princeton University Press, sid. 53-54, 5e upplagan, 2001
  35. ^ "Otto Hahn", nndb.com, läst 20130114
  36. ^ Goldberg, Stanley & Thomas Powers. "Declassifies files reopen "Nazi Bomb" debate", Bulletin of the Atomic Scientists, volym 48, nr 7, s. 34, sept 1992
  37. ^ Bernstein 2001, sid 281
  38. ^ "The Nobel Prize in Chemistry 1944". Nobel Foundation. Läst 2007-12-17
  39. ^ Ruth Lewin Sime Lise Meitner: A Life in Physics (University of California, 1997).
  40. ^ Bernstein 2001, sid 283, 323
  41. ^ [a b] Lise Meitner - Recollections of Otto Hahn. Stuttgart 2005
  42. ^ "The Nobel Prize in Chemistry 1944: Presentation Speech". Nobel Foundation. Läst 2008-01-03.
  43. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 221
  44. ^ Hoffmann, Klaus (2001) Otto Hahn: Achievement and Responsibility, s. 227-235
  45. ^ Otto Hahn: Astrology and Birth Chart, astrotheme.com, läst 2013-01-10
  46. ^ FOCUS, Nr 52, 1999, sid 103-108
  47. ^ [a b c d e f g] [1], quotestar.com, läst 20130111
  48. ^ "Otto Hahn", ohg-marktredwitz.de, läst 20130113
  49. ^ "Nuclear Fission, 1938–1942", aip.org, läst 2013 01 16
  50. ^ "Manhattan project", nuclearfiles.org, läst 2013 01 16
  51. ^ "Vilken var världens första reaktor?", nyteknik.se, läst 2013 11 16
  52. ^ "Vilka energikällor använder vi globalt?", el.se, läst 2013 01 16
  53. ^ "Nuclear-Powered Ships", world-nuclear.org, läst 2013 01 16
  54. ^ Motavalli, Jim (1 sep 2011) "Nuclear cars: They're not science fiction anymore", mnn.com, läst 2013 01 16
  55. ^ "Germany Launches Otto Hahn 1964", britishpathe.com, läst 20130113
  56. ^ "The history of the Hahn Meitner Institute", helmholtz-berlin.de, läst 20130113
  57. ^ "POI Baguio city", geodeg.com, läst 20130113
  58. ^ "Otto Hahn Radiochemiker, geb. 8.3.1879 Frankfurt/Main, gest. 28.7.1968 Göttingen", helmholtz-berlin.de, läst 20130113
  59. ^ "Verleihung der Otto-Hahn-Friedensmedaille", dgvn-berlin.de , läst 20130113

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Bernstein, Jeremy (2001). Hitler's Uranium Club: The Secret recordings at Farm Hall (2a uppl.). New York, NY: Springer-Verlag. ISBN 0-387-95089-3
  • Hahn, Otto (1970). My Life. Översatt av Ernst Kaiser och Eithne Wilkins. London: Macdonald & Co.
  • Hoffmann, Klaus (2001). Otto Hahn: Achievement and Responsibility. Springer-Verlag. ISBN 0-387-95057-5
  • Meitner, Lise (2005). Recollections of Otto Hahn. Stuttgart: S. Hirzel.
  • Rhodes, Richard (1990). Det sista vapnet. Hur atombomben kom till. Hammarström och Åberg.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]