Otto Hahn

Otto Hahn
Hahn 1944
Född	8 mars 1879 Frankfurt am Main
Död	28 juli 1968 (89 år) Göttingen, Västtyskland
Nationalitet	Tysk
Forskningsområde	Kärnkemi, radiokemi
Institutioner	University College London McGill University Universitetet i Berlin Kaiser Wilhelm-institutet för Kemi Max Planck-Sällskapet
Alma mater	Universitetet i Marburg
Akademisk handledare	Theodor Zincke
Nämnvärda studenter	Roland Lindner, Walter Seelmann-Eggebert, Fritz Strassmann, Karl Erik Zimen, Hans Joachim Born, Hans Götte, Siegfried Flügge
Känd för	Upptäckten av radioaktiva grundämnen (1905-1921) Radioaktiva rekylen (1909) Fajans-Paneth-Hahn Lag Protaktinium (1917) Nukleär isomerism (1921) Tillämpad Radiokemi (1936) Fission av atomkärnor (1938)
Nämnvärda priser	Emil Fischer Medal (1919) Cannizzaro Prize (1939) Copernicus Prize (1941) Nobelpriset i kemi (1944) Max Planck-medaljen (1949) Pour le Mérite (1952) Faraday Medal (1956) Hederslegionen (1959) Enrico Fermi Award (1966)

Otto Hahn, född 8 mars 1879 i Frankfurt am Main i Kejsardömet Tyskland, död 28 juli 1968 i Göttingen i Västtyskland, var en tysk kemist och som pionjär inom atomklyvningen ansedd som "Kärnkemins fader", och år 1944 följdriktigt Nobelpristagare i kemi för "...upptäckten av fission av tunga atomkärnor". Hahn, som under andra världskriget satte sig emot förföljelsen av judarna i sitt eget hemland och senare donerade pengar för att förbättra tyskarnas relation med Israel, propagerade efter kriget flitigt emot användningen av hans upptäckt som ett vapen.

Biografi

Unga år

Minnesmärke på platsen där Hahns föräldrahem en gång stod

Hahn växte upp som yngste son till Heinrich Hahn, en välbärgad glasmästare, och Charlotte Hahn, född Giese. Tillsammans med sina bröder Karl, Heiner och Julius levde Otto i en skyddad miljö. Vid 15 års ålder började han visa intresse för kemi och genomförde snart enkla experiment hemma i familjens tvättstuga. Hans far ville att Otto, likt hans egna intressen, skulle studera arkitektur men övertalades av sin son som menade på att hans ambition var att bli kemist inom industrin.

Efter examen på Klinger Oberrealschule i Frankfurt 1897 började Hahn studera kemi och mineralogi vid universitetet i Marburg; detta med fysik och filosofi vid sidan om. Hahn gick med i Studentföreningen för naturvetenskap och medicin, ett studentbrödraskap och en föregångare till dagens Nibelungenbroderskap. Han tillbringade sedan sin tredje och fjärde termin som student under Adolf von Baeyer vid universitetet i München innan Hahn 1901 i Marburg disputerade med avhandlingen Über Bromderivate des Isoeugenols (Om bromderivat av isoeugenol), ett ämne i klassiskt organisk kemi. Efter ett års militärtjänst återvände Hahn till universitetet i Marburg, där han i två år arbetade som assistent åt sin doktorsavhandlingshandledare, professor Theodor Zincke.

Karriär

Tidiga upptäckter

Hahns avsikt hade hela tiden varit att arbeta i industrin. Med detta i åtanke men också för att förbättra sin engelska tog han år 1904 en tjänst vid University College London under Sir William Ramsay - känd för att ha upptäckt ädelgaserna. Här fick Hahn bedriva forskning inom radiokemin, på den tiden en väldigt nytt område. År 1905, under sitt arbete med salter av Radium, upptäckte han ett ämne som han kallade "Radiothorium" (Torium 228), vilket då ansågs vara ett nytt radioaktivt grundämne. (I själva verket var det en ännu oupptäckt isotop av det redan kända grundämnet Torium. Termen "isotop" skulle myntas först år 1913, av den brittiska kemisten Frederick Soddy). Under slutet av 1905 och början av 1906 besökte Hahn Kanada där han undersökte alfa-strålar av Radiotorium och Radioaktinium tillsammans med Ernest Rutherford som vid tiden undervisade vid universitet i Montréal.

Otto Hahn och Lise Meitner 1913.

År 1906 återvände Hahn till Tyskland där han började samarbeta med Emil Fischer vid universitetet i Berlin. Fischer ställde en före detta snickeriverkstad till Hahns förfogande att använda som sitt eget laboratorium. Där, inom loppet av några månader, med hjälp av extremt primitiv apparat, upptäckte Hahn Mesotorium I, Mesotorium II och modersubstansen av Radium - Jonium. Under de följande åren fick Mesotorium I (Radium-228) stor betydelse eftersom isotopen, precis som Radium-226 (upptäckt av Pierre och Marie Curie), var idealiskt för användning inom medicinsk strålbehandling, med bara hälften så mycket i tillverkningskostnad som R-226. För upptäckten av Mesotorium nominerades Hahn först senare, år 1914, till Nobelpriset i kemi. Något pris blev det dock inte.

I juni 1907 var Hahn kvalificerad nog för att undervisa vid universitetet i Berlin och i september samma år gjorde han så bekantskap med den unga österrikiska fysikern Lise Meitner. Genast började ett trettioårigt samarbete och livslång nära vänskap mellan de två forskarna. Efter att fysikern Harriet Brooks hade observerat en "radioaktiv rekyl" 1904, men tolkat det fel, lyckades Otto Hahn vintern 1908-1909 att härröra den radioaktiva rekylen till alfa-partikelns strålning och tolka den på rätt sätt. Detta var "... ett djupt betydande fynd inom fysik med långtgående konsekvenser", som fysikern Walther Gerlach senare uttryckte det.

Professor i armén

År 1910 utnämndes Hahn till professor och 1912 blev han chef för Radioaktivitetinstitutionen för det nybildade Kaiser Wilhelm-institutet för kemi i Berlin-Dahlem. Hahn skulle senare bli direktör för institutet från 1928 till 1946. I juni 1911, på en konferens i Stettin (dagens Szczecin, Polen) träffade han på konststudenten Edith Junghans; och knappt två år senare, 22 mars 1913, gifte sig paret i samma stad - där hon också var född. Deras enda barn, Hanno (född 1922), skulle så småningom bli en framstående konsthistoriker och arkitekturforskare men dog redan 1960 i en bilolycka.

Under första världskriget var Hahn inkallad till armén där han, tillsammans med James Franck och Gustav Hertz under ledning av Fritz Haber, blev satt i en särskild enhet för kemisk krigföring. Här utvecklade, testade och producerade man giftgas för militära ändamål. I december 1916 överfördes Hahn till "Hans Majestäts högkvarter" i Berlin där han kunde återuppta sin radiokemiska forskning. Åren 1917-1918 lyckades Hahn och Lise Meitner isolera "en långlivad aktivitet", som de kallade "proto-aktinium". Redan 1913 hade emellertid Kazimierz Fajans och Göhring isolerat "en kortlivad aktivitet" från uran X2 (senare känd som 234 Pa ) och kallat ämnet "Brevium". De två händelserna var olika isotoper av samma oupptäckta "grundämne nr 91". Det tog ända till 1949 innan International Union of Pure and Applied Chemistry bekräftade detta nya ämne som Protaktinium och därmed Hahn och Meitner som dess upptäckare.

I februari 1921 publicerade Otto Hahn den första rapporten om sin upptäckt av "Uran Z" (senare känd som 234 Pa) - det första exemplet på kärn-isomeri. Detta var "... en upptäckt som man inte förstod på den tiden men som senare blev av stor betydelse för kärnfysiken."​​, som Walther Gerlach senare bedömde prestationen. Det dröjde till 1936 innan en annan forskare lyckades ge en teoretisk förklaring av fenomenet kärnteknisk isomeri. För denna upptäckt, vars fulla betydelse erkändes av mycket få, blev Hahn år 1923 åter föreslagen till Nobelpriset i kemi; denna gång genom, bland andra, Max Planck. År 1924, på inrådan av bland andra Albert Einstein, blev Hahn full medlem av Preussiska vetenskapsakademien.

Lagar för radiokemi

I början av 1920-talet skapade Otto Hahn ett nytt arbetsområde. Med hjälp av "emanationsmetoden", som han nyligen hade utvecklat, och "emanationsförmågan", grundlade han det som blev känt som tillämpad radiokemi "för forskning av allmänna kemiska och fysikalisk-kemiska frågor". År 1933 boken Applied Radiochemistry, som innehåller föreläsningar av Hahn som gästprofessor vid Cornell University i Ithaca i New York 1933. 33 år senare, år 1966, skrev Glenn T. Seaborg, då ordförande för USA:s Atomenergikommission, följande om Hahns bok:

"Som ung doktorand vid University of California i Berkeley i mitten av 1930-talet och i samband med vårt arbete med Plutonium några år senare använde jag hans bok Applied Radiochemistry som min Bibel. Boken baserades på en serie av föreläsningar som professor Hahn hade givit vid Cornell år 1933; den förde fram "lagar" för samfällning av små mängder radioaktivt material när olösliga ämnen fälls ut från vattenlösningar. Jag minns läsning och omläsning av varje ord i dessa "lagar om samfällning" många gånger i ett försök att vinna ut alla möjliga bitar av vägledning för vårt arbete, och i min iver läste jag mer ut av dem än vad Mästaren själv hade tänkt. Jag tvivlar på att jag har läst ett avsnitt i någon annan bok mer noggrant eller oftare än i Hahns "Applied Radiochemistry". I själva verket läste jag hela volymen upprepade gånger och jag minns att min största besvikelse var dess längd. Det var för kort..."

Upptäckt av kärnklyvning

Tillsammans med Lise Meitner och hans elev och assistent Fritz Strassmann fortsatte Otto Hahn den forskning som påbörjats av Enrico Fermi år 1934 när de bombarderade uran med neutroner. Fram till 1938 trodde man att grundämnen med atomnummer högre än 92 (s.k. transuraner) uppstår när uranatomer bombarderas med neutroner. Den tyska kemisten Ida Noddack föreslg dock ett undantag. Hon förutsåg ett paradigmskifte i en artikel publicerad år 1934, där hon spekulerade: "Det är tänkbart att tunga atomkärnor som bombarderas med neutroner kan brytas ned i flera ganska stora fragment, precis som isotoper av kända grundämnen.." Men ingen fysiker eller kemist tog Noddacks spekulation på allvar eller testade den, inte ens Noddack själv. Tanken att tunga atomkärnor kan brytas ned till lättare grundämnen ansågs som helt felaktig.

Mellan åren 1934 och 1938 fann Hahn, Meitner och Strassmann ett stort antal radioaktiva transmutationsprodukter som de alla som ansåg vara transurana. Trots en del misstolkningar blev de de första forskarna att mäta halveringstid på U-239 och kemiskt fastställa att det var en isotop av Uran. Gruppen var dock oförmögen att ta arbetet till sin logiska slutsats och att identifiera sönderfallsprodukten av U-239 - nämligen Neptunium. Denna slutsats drogs först senare av Edwin McMillan och Philip H. Abelson år 1940.

Hahn och Streissmanns uppsättning av experimentlabb under kärnklyvningsförsöken, rekonstruerat på Tyska museét i München

I juli 1938, med hjälp och stöd av Hahn, flydde Lise Meitner till Stockholm då hon med sin judiska härkomst var utsatt för stor fara efter Hitlers annektering av Österrike genom den sk Anschluss. Hahn fortsatte själv att arbeta med Strassmann och i slutet av 1938 fann de bevis för isotoper av en alkalisk jordartsmetall i sina prover. Metallen upptäcktes med hjälp av en organisk bariumsalt som konstruerats av Wilhelm Traube, en judisk kemist som senare greps och mördades trots Hahn ansträngningar att rädda honom. När de upptäckte en andra grupp alkalisk jordartsmetall blev det problematiskt; detta då metallen inte logiskt passade med de andra ämnena man dittills hittat. Hahn misstänkte inledningsvis att ämnet var Radium, producerat genom delning av två alfa-partiklar från urankärnan. Men vid tiden var vetenskapen samstämmig i att denna process osannolikt skulle kunna lyckas och idén att omvandla Uran till Barium (genom att ta bort runt 100 nukleoner) sågs som befängd.

Den 10 november, under ett besök i Köpenhamn, diskuterade Hahn sina resultat med Niels Bohr och Lise Meitner. Ytterligare förbättringar av tekniken, vilket ledde till det avgörande experimentet den 16-17 december 1938 (den senare vida omtalade "Radium-Barium-Mesothorium-fraktioneringen") som producerade ett förbryllande resultat: de tre isotoperna man fått fram betedde sig inte som Radium, utan som Barium. Hahn kunde själv inte riktigt förstå resultatet och brevväxlade med Meitner i Sverige för att få fram en förklaring.

Efter mycket grubblande och nya tester var Hahn i januari 1939 tillräckligt övertygad om att det faktiskt skedde ett bildande av nya grundämnen under hans experiment och att han därför ville revidera sina tidigare påståenden om "grannar till Uran" och nu dra slutsatsen att det han fått fram, genom kärnklyvning av Uran, var grundämnena Barium, Lantan och Cerium. Som den blygsamme kemist han var, ville inte Hahn prata om "en revolutionerande upptäckt inom fysiken", men Lise Meitner och hennes systerson, den unge fysikern Otto Robert Frisch kom, i Sverige, fram till samma slutsats som Hahn och kunde sedan räkna ut den grundläggande matematiken för "kärnklyvning" - den term som myntades av Frisch och som blev senare internationellt känd. Under de närmaste månaderna, publicerade Meitner och Frisch två artiklar för att diskutera och experimentellt bekräfta denna hypotes. Senare skrev Meitner:

"Upptäckten av kärnklyvning av Otto Hahn och Fritz Strassmann öppnat upp en ny era i mänsklighetens historia. Det förefaller mig att det som gör vetenskapen bakom denna upptäckt så anmärkningsvärd är att det skedde endast på rent kemisk väg."

Hahns kollega Fritz Strassmann förtydligande själv flera år senare:

"Professor Meitner uppgav att framgången kan tillskrivas kemi. Jag måste göra en liten korrigering. Kemin endast isolerade de enskilda ämnena, det den kunde inte identifiera dem. Det tog professor Hahns metod att göra detta. Det är där hans bedrift ligger".

I sin andra publikation om kärnklyvning (Naturwissenschaften, 10 februari 1939) förutspådde Hahn och Strassmann existensen och befrielsen av ytterligare neutroner under klyvningsprocessen, som senare, i mars 1939, genom studier av Frédéric Joliot och hans team bevisades som en kedjereaktion av klyvningen.

Handlingskraft under kriget

Under kriget arbetade Otto Hahn - åter tillsammans med Fritz Strassmann och andra forskare - på reaktioner av Uranklyvning. Vid krigets slut år 1945 hade han upprättat en lista med 25 grundämnen och ca 100 isotoper vars existens han hade påvisat. Tack vare sitt beslutsamma ingripande kunde Hahn, som alltid hade varit motståndare till den nazistiska diktaturen, stödja ett stort antal medlemmar vid sitt institut, vars liv var i fara eller led av förföljelse, och hindra dem från att skickas till fronten eller utvisas. I detta hade han god hjälp av sin hustru Edith, som under flera år hade samlat in mat för judarna som gömde sig i Berlin. Så tidigt som 1934 hade Hahn avgått från universitetet i Berlin för att protestera mot avskedandet av judiska kollegor och personer med judiskt påbrå, särskilt Lise Meitner, Fritz Haber och James Franck.

Hahns anteckningsbok från 1938

I slutet av andra världskriget, år 1945, misstänktes Hahn av De allierade för att arbeta på Nazitysklands kärnkraftsprogram för att utveckla en kärnreaktor eller en atombomb. Men hans enda länk till påståendena var upptäckten av kärnklyvning, han var aldrig med på programmet. Hahn visade snart att detta vara sant då han själv gav sig till invaderande brittiska trupper och begärde att tas till brittiska myndigheterna. Hahn och nio andra tyska forskare internerades i Farm Hall, Godmanchester, nära Cambridge i England från den 3 juli 1945 till 3 januari 1946. Medan de var där fick de kännedom om släppandet av de amerikanska atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki den 6 augusti och 9 augusti 1945. Hahn var förtvivlad, då han kände att eftersom han hade upptäckt kärnklyvningen hade han en del i död och lidande för hundratusentals japaner. Tidigt i januari 1946 fick forskargruppen tillåtelse att återvända till Tyskland.

Nobelpris - till sist

Den 15 november 1945 tillkännagav Kungliga Svenska Vetenskapsakademien att Hahn hade tilldelats 1944 års Nobelpris i kemi "för hans upptäckt av fission av tunga atomkärnor". Några historiker som dokumenterat historien av upptäckten av kärnklyvning menar att Meitner borde ha delat Nobelpriset med Hahn. Hahn satt dock fortfarande fängslad på Farm Hall då tillkännagivandet gjordes, och därför var hans vistelseort en hemlighet och det var omöjligt för Nobelkommittén att skicka honom ett lyckönskningstelegram. Istället fick han veta om sin utmärkelse genom tidningen Daily Telegraph. Han kunde dock inte delta i Nobelfestligheterna den 10 december då hans fångvaktare inte tillät honom att lämna Farm Hall. "Det finns inget tvivel om att Hahn fullt förtjänar Nobelpriset i kemi" skrev Lise Meitner till sin vän Eva von Bahr-Bergius i november 1945. Meitners före detta assistent Carl Friedrich von Weizsäcker lade senare till: "Han gjorde sig verkligen förtjänt av Nobelpriset. Han skulle ha förtjänat det även om han inte hade gjort denna upptäckt. Men alla insåg att delningen av atomkärnan förtjänade ett Nobelpris".

Hahn, som redan 1943 som utländsk ledamot hade valts in av den svenska Kungliga Vetenskapsakademien, deltog i Nobelfestligheterna året efter han tilldelats priset. Den 10 december 1946 belades han till sist av konung Gustaf V med Nobelprisets medalj och diplom.

Grundar nytt sällskap, verkar för fred

Från 1948 till 1960 fungerade Otto Hahn som ordförande i det av honom själv grundade Max Planck-sällskapet för främjandet av vetenskap, som genom hans outtröttliga aktivitet och hans världsomspännande respekterade personlighet lyckades återfå det goda rykte Kaiser Wilhelm Society en gång hade haft. Omedelbart efter andra världskriget verkade Hahn för avskaffandet av atombomber och pekade på Hiroshima och Nagasaki som avskräckande exempel på användandet av kärnenergi för militära ändamål. Han såg tillämpningen av hans egna vetenskapliga upptäckter för militära framsteg som ett missbruk, ett brott. Följaktligen grundade han Mainaudeklarationen från 1955, där ett stort antal nobelpristagare uppmärksammade farorna med kärnvapen och varnade nationer i världen för användning av "våld som en sista utväg".

Hahn var också och en av författarna till Göttingenmanifestet från 1957, i vilket, han tillsammans med 17 ledande tyska atomforskare, protesterade mot en föreslagen nukleär beväpning av den nya västtyska krigsmakten (Bundeswehr). I januari 1958 undertecknade Otto Hahn i ett överklagande till FN för ett "omedelbart ingående av ett internationellt avtal för att stoppa kärnvapenprov", och i oktober undertecknade han det internationella avtalet för att kalla till ett möte för att utarbeta en "världskonstitution". Ända fram till sin död tröttade han aldrig för att varna för farorna med kapprustningen mellan stormakterna USA och Sovjet och av en radioaktiv kontamination av vår planet. Från 1957 var Hahn flera gånger nominerad till Nobels fredspris av ett antal organisationer, däribland den största franska fackföreningen Confédération Générale du Travail. Linus Pauling, Nobelpristagare 1962, beskrev Otto Hahn som "...en inspiration för mig."

Utmärkelser och priser

Hahn som frimärke i DDR 1979

Förutom Nobelpriset erhöll Hahn åtskilliga statliga och akademiska utmärkelser från hela världen under sin levnad. Han invaldes som medlem eller hedersmedlem i 45 akademier och vetenskapliga sällskap (bland dem Royal Society i London och akademierna i Allahabad (Indien), Bangalore (Indien), Boston (USA), Bukarest, Köpenhamn, Helsingfors, Lissabon, Madrid, Rom, Stockholm, Wien) och fick 37 av de högsta nationella och internationella ordnar och medaljer (bland dem den gyllene Paracelsusmedaljen från schweiziska Chemical Society och Faradaymedaljen från brittiska Chemical Society). År 1959 gjorde president Charles de Gaulle i Frankrike honom till en Officier Légion d'Honneur. I Tyskland blev han utnämnd till riddare av orden Pour le mérite für Wissenschaft und Künste och erhöll Große Verdienstkreuz mit Stern und Schulterband och Großkreuz des Verdienstordens der Bundesrepublik Deutschland. År 1961 tilldelade påven Johannes XXIII honom guldmedalj i den påvliga akademin. Hahn blev också hedersmedborgare i städerna i Frankfurt am Main och Göttingen (han hade tackat nej till bland annat Magdeburg) och Berlin.

År 1966 tilldelade USA:s president Lyndon B. Johnson och USA Atomic Energy Commission Hahn (tillsammans med Lise Meitner och Fritz Strassmann) Enrico Fermi-priset. Detta var enda gången priset delats ut till icke-amerikaner.

Dagen efter hans död publicerade Max Planck-sällskapet följande dödsannons i alla större tidningar:

"Den 28 juli, i en ålder av 90 år, har vår hedersordförande Otto Hahn gått bort. Hans namn kommer att skrivas i mänsklighetens historia som grundaren av atomåldern. I honom har Tyskland och världen förlorat en lärd man som var lika framstående i hans integritet och personliga ödmjukhet. Max Planck-sällskapet sörjer sin grundare, som fortsatte att upprätthålla Kaiser Wilhelm'sällskapets traditioner och uppgifter efter kriget, och sörjer också en bra och mycket älskad människa som kommer att leva kvar i minnet av alla som hade chansen att träffa honom. Hans verk kommer att fortsätta. Vi minns honom med stor tacksamhet och beundran."

Sagt om Hahn

• "Han är en trevlig karl, anspråkslös, helt pålitlig och kunnig - och jag har kommit att gilla honom väldigt mycket. Jag kan starkt rekommendera honom som en av de bästa arbetarna jag vet." (Prof. Dr Sir William Ramsay, London, till Prof. Dr Emil Fischer, Berlin, 1905).
• "Hahn har en speciell näsa för att upptäcka nya inslag." (Prof. Dr Ernest Rutherford , Montréal, 1906).
• "Din Upptäckt har orsakat en stor sensation i hela den vetenskapliga världen, och varje laboratorium som har de nödvändiga medlen arbetar nu med följderna av din upptäckt." (Prof. Dr Rudolf Ladenburg, Princeton, 22 februari, 1939).
• "En man av världen. Han har varit den mest hjälpsamma av alla professorer och hans sinne för humor och sunt förnuft har räddat dagen vid många tillfällen. Han är definitivt vänligt inställd till England och Amerika." (Major Terence H. Rittner, Farmhall nära Cambridge, under Hahns fångenskap sommaren 1945).
• "En av de elegantaste och finaste människor jag någonsin träffat."(Max Born, Bad Pyrmont, 1955)
• "Antalet personer som hade kunnat stå vid sidan om Otto Hahn är liten. Hans beteende var helt naturligt för honom, men för kommande generationer kommer han att stå som modell, oavsett om man beundrar attityden hos Otto Hahn i hans humana och vetenskapliga ansvarskänsla eller hans personliga mod." (Prof. Dr Fritz Strassmann , Mainz, 1968).
• "Otto Hahns prestationer är kända överallt och kommer att haen särskild plats i vetenskapens historia. Han är ihågkommen också för hela hans karaktär, hans generositet, hans tro på en korrekt användning av vetenskapliga upptäckter och för hans medmänsklighet." (The Royal Society, London, 1970).
• "Jag tänkte ofta, att han skulle ha förtjänat en andra Nobelpris - Nobels fredspris" (Prof. Dr Elizabeth Rona, Miami, 1978).
• "Då han aldrig kunde glömma förföljelsen av judar under Tredje riket, tog han också den första chansen att etablera goda relationer till den nya staten Israel. Det var hans sista stora resa, som gjorde ett outplånligt intryck på honom."( Wolfgang Gentner , Heidelberg, 1979)
• "Upptäckten av Otto Hahn att urankärnan skulle kunna delas upp markerar, å ena sidan, kulmen på en av de mest fascinerande perioderna i fysikens historia och, å andra sidan, förebådar ankomsten av en ny epok inom människans förståelse och behärskning av naturen." (Prof. Dr William R. Shea, Montréal, 1983).
• "Ända sedan min tidiga ungdom har jag beundrat Otto Hahn som forskare och människa. Anledningen till Hahns fredsarbete var helt enkelt att han visste mer än andra om kärnvapen, och kände det därför som sin plikt att tala om denna fråga som var så viktig för mänskligheten. Han kunde tydliggöra det och han var tvungen att använda sin kunskap om det. Och det är anledningen till att Otto Hahn, med kärnvapen i åtanke, kort före sin död skrev "Nödvändigheten av fred i världen"." (Prof. Dr Sir Karl R. Popper, Kenley nära London, 1993).

Arvet efter Hahn

Minnesmynt av Hahn, från Tyskland 1999

Vid olika tidpunkter har många förslag givits att man skulle namnge ett grundämne till Hahns ära. Dock har detta aldrig blivit av; närmast har det varit med de relativt nyupptäckta Hassium och Dubnium.

År 1964 namngavs den enda europeiska, och en av världens fyra atomdrivna civila fartyg, fraktfartyget NS Otto Hahn, till hans ära. År 1959 invigdes Otto Hahn Institute i Mainz och Hahn Meitner-institutet för kärnforskning(HMI) i Berlin. Det finns kratrar på Mars och Månen namngivna efter Hahn, och asteroid nr 19126 "Ottohahn" namnges efter Hahn. Otto Hahn Prize, av både den tyska kemiska och fysikaliska sällskapen, Otto Hahn-medaljen vid Max Planck-sällskapet och Otto Hahn Freds-medalj i guld utdelad av FN-förbundet i Tyskland, är utmärkelser som grundar sig på Hahns storhet och bedrifter.

Ett stort antal städer och stadsdelar i de tysktalande länderna har namngivna gymnasieskolor i alla typer efter honom; och otaliga gator, torg och broar i hela Europa bär hans namn. Flera stater har hedrat Otto Hahn genom att ge ut mynt, medaljer och frimärken (bland dem Tyskland, Österrike, Rumänien, Moldavien, Angola, Kuba, Samväldet Dominica, Madagaskar, Saint Vincent och Grenadinerna, Tchad, Ghana, Somalia, Guinea och Bissau). En ö i Antarktis (nära Mt. Discovery) namngavs också efter honom, liksom två Intercitytåg av den tyska federala järnvägen år 1971, som löper mellan Hamburg och Basel SBB, och Otto Hahn-biblioteket i Göttingen.

Hahns grav i Göttingen

År 1974, som uppskattning av det särskilda bidrag som givits av Otto Hahn till tysk-israeliska relationer, fick en flygel vid Weizmann Institute of Science i Rehovot i Israel, namnet "Otto Hahn Wing". Också ett vetenskapligt forskningscentrum i S:t Louis University i Baguio (Filippinerna) namngavs till "Otto Hahn Building". I flera städer och stadsdelar finns byster, monument, plaketter och minnesmärken avtäckta till Hahns ära; däribland i Albstadt-Tailfingen, Berlin (Öst och Väst), Boston (USA), Frankfurt am Main, Göttingen, Gundersheim, Mainz, Marburg, München, Rehovoth (Israel), San Vigilio (Lake Garda, Italien), Springe och Wien (i foajén för Internationella atomenergiorganet, IAEA). En särskild ära tilldelades Hahn i Nederländerna i 1997 : efter en azalea som redan bar hans namn ( Rhododendron luteum var Otto Hahn) namngav holländska odlare en ny sort av ros - "Otto Hahn". Sedan flera år bär också ett café och restaurang i centrum av Rotterdam namnet "Otto Hahn Café".

I slutet av 1999 publicerade det tyska nyhetsmagasinet Focus en undersökning av 500 ledande naturvetare, ingenjörer och läkare om de viktigaste forskarna under 1900-talet. I undersökningen röstades den experimentella kemisten Otto Hahn - efter teoretiska fysiker Albert Einstein och Max Planck - fram som nummer tre på listan (med 81 poäng) och därmed som den viktigaste empiriska forskare av sin tid.

Publikationer

• 1918. Die Muttersubstanz des Actiniums, ein neues radioaktives Element von langer Lebensdauer (tillsammans med Lise Meitner)
• 1936. Applied Radiochemistry. Cornell University Press, Ithaca, New York 1936. Humphrey Milford, London 1936. Oxford University Press, Oxford 1936.
• 1944. Künstliche Atomumwandlungen und die Spaltung schwerer Kerne. Serie: Veröffentlichungen des Deutschen Wissenschaftlichen Instituts DWI Stockholm, Serie 3: Naturwissenschaften, Nr. 1. Almquist & Wiksells, Stockholm 1944 (Heft)[
• 1948. Die Kettenreaktion des Urans und ihre Bedeutung
• 1948. Künstliche neue Elemente
• 1950. New Atoms - Progress and some memories. Redigerad av W. Gaade. Elsevier Inc., New York-Amsterdam-London-Brussels.
• 1962. Vom Radiothor zur Uranspaltung. Eine wissenschaftliche Selbstbiographie
• 1966. A Scientific Autobiography. Introduktion av Glenn T. Seaborg. Översatt och redigerad av Willy Ley. Charles Scribner's Sons, New York. British edition: McGibbon and Kee, London 1967.
• 1970. My Life. Förord av Sir James Chadwick. Översatt av Ernst Kaiser och Eithne Wilkins. Macdonald & Co., London. American edition: Herder and Herder, New York 1970.

Bibliografi

• Berninger, Ernst H. (1970). Otto Hahn 1879–1968. (utgåva English). Bonn: Inter Nationes 
• Beyerchen, Alan D. (1977). Scientists under Hitler. New Haven and London: Yale University Press 
• Clarke, Ronald C. (1980). The Greatest Power on Earth. London: Sidgwick & Jackson 

• Anthony Feldman, Peter Ford, 1979: Otto Hahn - in: Scientists and Inventors. Aldus Books, London.
• Laura Fermi, 1962. The Story of Atomic Energy. Random House, New York.
• Hans D. Graetzer, David L. Anderson, 1971. The Discovery of Nuclear Fission. A documentary history. Van Nostrand-Reinhold, New York.
• Alwyn McKay, 1984. The Making of the Atomic Age. Oxford University Press.
• Klaus Hoffmann, 2001. Otto Hahn - Achievement and Responsibility. Springer, New York-Berlin-Barcelona-Hong Kong-London-Milan-Paris-Singapore-Tokyo.
• Horst Kant, 2002. Otto Hahn and the Declarations of Mainau and Göttingen. Berlin.
• Lise Meitner, 2005. Recollections of Otto Hahn. S. Hirzel. Stuttgart.
• David Nachmansohn, 1979. German-Jewish Pioneers in Science 1900–1933. Highlights in Atomic Physics, Chemistry and Biochemistry. Springer Inc., New York etc.
• R. W. Reid, 1969. Tongues of Conscience. Constable & Co., London.
• J.A. Revill, Sir Charles Frank, eds., 1993. Operation Epsilon. The Farmhall Transcripts. IOP Publishing, Bristol-Philadelphia.
• Richard Rhodes, 1988. The Making of the Atomic Bomb. Simon and Schuster, New York.
• Glenn T. Seaborg, 1972. Nuclear Milestones. San Francisco.
• William R. Shea, ed., 1983. Otto Hahn and the Rise of Nuclear Physics. Reidel, Dordrecht-Boston-Lancaster.
• Robert Spence, 1970. Otto Hahn - Biographical Memoirs of Fellows of the Royal Society, Vol. 16, London.
• Jim Whiting, 2004. Otto Hahn and the Discovery of Nuclear Fission. Mitchell Lane, Hockessin.
• Longden, Sean (2009). T-Force - The Race for Nazi Weapon Secrets, 1945. Constable. ISBN 978-184529-727-5. 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Otto Hahn
  Bilder & media
• Wikiquote har citat av eller om Otto Hahn

  Citat
• Nobelprize.org, Nobelpriset i kemi 1944
• Nobelprize.org, Otto Hahn - biografi

Referenser

Artikeln är helt eller delvis en översättning av Wikipedias tysk- och engelskspråkiga version

Tryckta källor

• Bernstein, Jeremy (2001). Hitler's Uranium Club: The Secret recordings at Farm Hall (2nd ed.). New York, NY: Springer-Verlag. ISBN 0-387-95089-3
• Meitner, Lise (2005). Recollections of Otto Hahn. S. Hirzel. Stuttgart.
• Hahn, Otto (1970). My Life. Översatt av Ernst Kaiser och Eithne Wilkins. Macdonald & Co., London. American edition: Herder and Herder, New York 1970.

Webbsidor

Hahn på Nobelprize.org