Otto II (tysk-romersk kejsare)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Otto II,
illumination från en medeltida handskrift

Otto II, född 955, död 7 december 983 i Rom, var son till Otto I och Adelheid. Han blev tysk kung år 961 och tysk-romersk kejsare år 967.

Otto kröntes redan under faderns livstid till tysk kung 961 och av påve Johannes XIII till romersk kejsare 25 december 967 och övertog vid faderns död 973 utan motstånd regeringen. Otto sökte liksom fadern sitt stöd i kyrkan och fullföljde även i övrigt hans politik. Den partikularism som denne bekämpat, var ännu ganska fast rotad i Bayern, vars hertig Henrik visserligen var Ottos kusin (son till Otto I:s bror Henrik), men genom sin moder befryndad med landets gamla hertigätt. Henrik bildade en sammansvärjning med biskopen av Freising samt hertigarna Boleslav av Böhmen och Mieszko av Polen.

975 lät Otto en herredag förklara Henrik förlustig sitt hertigdöme, som denne trots upprepade försök inte lyckades återvinna under Ottos livstid. Medan Otto var upptagen av dessa och andra svårigheter inom Tyskland, begagnade Danmarks kung Harald Blåtand tillfället att härjande rycka över gränsen (974), men Otto lät en stor här rycka in i Jylland. Kung Lothar av Frankrike gjorde 978 ett försök att återvinna Lothringen, men även detta angrepp avvisades; Otto trängde med en tysk här ända till Paris, och vid freden (980) förblev Lothringen i Ottos händer.

980 begav sig Otto till Italien, över Rom drog han till södra Italien i avsikt att utvidga sitt herravälde över hela halvön, en avsikt som till gemensamt försvar förenade Östrom och araberna. Otto var nära att 15 juli 982 besegra saracenerna nära Cotrone i Kalabrien, men segern vändes i ett förkrossande nederlag och Otto själv måste fly på ett grekiskt skepp. Budskapet om nederlaget hade i norden svåra följder. Kung Sven av Danmark härjade vid Elbe, slaverna reste sig allmänt, och Hamburg plundrades. Genom detta uppror omintetgjordes de väsentliga frukterna av det missions- och kolonisationsarbete, som Otto I inlett. Otto uppgav emellertid ej sina syditalienska planer, men mitt under förberedelserna till ett nytt fälttåg avled han plötsligt.

Otto har fått sitt sista vilorum i Grotte Vaticane under Peterskyrkan i Rom.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Otto var gift med Theofano av Bysans död cirka 991, dotter till Romanos II av Bysans. De fick barnen:

  1. Sophia, 975-1039
  2. Adelheid, 977-1045
  3. Mathilde, 978-1025
  4. Otto III, 980-1002

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Otto I
Tysk-romersk kejsare
973983
Efterträdare:
Otto III