Otto Palmstierna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Carl Otto Palmstierna, född 27 november 1790Årebergs bruk i Västergötland, död 19 november 1878 i Stockholm, var en svensk friherre, finansminister, lantmarskalk, överste och riksdagsman.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Otto Palmstierna var sonson till Nils Palmstierna, son till översten Måns Palmstierna och friherrinnan Beata von Essen, samt bror till diplomaten Nils Fredrik Palmstierna.

Palmstierna siktade tidigt på den militära banan och fick omedelbart efter genomgången Karlbergskurs inträda i krigstjänst, först i Pommern (1807), därefter i striderna vid norska gränsen (1808-1809), slutligen i Tyskland och Norge (1813-1814), och avancerade då till kapten (1813). Efter Norges förening med Sverige anställdes Palmstierna som adjutant hos den förste riksståthållaren, hans morbror greve Hans Henric von Essen, och erhöll 1816 plats som kapten i Generalstaben, där han 1828 avancerade till överste. 1835 utnämndes han till överste och chef för Västmanlands regemente, men kallades sedan av konungens förtroende in på nya banor. Vid 1817-1818 års riksdag hade han börjat delta i riksdagsförhandlingarna, som han därefter deltog i t. o. m. 1859.

Redan under sina första riksdagar lade han fram flera uppmärksammade motioner i praktiska frågor särskilt på det finansiella området; hans duglighet vann också erkännande och förde honom gång på gång till viktiga platser i utskotten (1828-1830 var han ledamot samt 1834-1835, 1844-1845 och 1850-1851 ordförande i statstutskottet) och vid statsrevisionerna (1832, 1837). Palmstierna var på det hela taget var en ivrig försvarare av kungens allmänna politiska inriktning, men han hörde ingalunda till dem som alltid stödde regeringens förslag.

Kungen utnämnde honom 1836 till landshövding i Östergötlands län och vid 1840-1841 års viktiga riksdag till lantmarskalk, och på denna post bidrog hans fasthet väsentligt till att bryta den framstormande oppositionens kraftiga angrepp. Vid 1844-1845 års riksdag ledde han i samråd med August von Hartmansdorff och sin broder Riddarhusets utskottsval i konservativ riktning och råkade därigenom i åtskilliga konflikter med den numera liberalare regeringen.

Sedan Oscar I åter mera närmat sig de konservativa, blev emellertid en ännu större verkningskrets öppnad för Palmstierna, i och med att han i oktober 1851 kallades till statsråd och chef för Finansdepartementet. Bland de åtgärder som hörde till detta skede av hans verksamhet kan nämnas: införandet av medelporto, elektriska telegrafer och järnvägar, ny banklagstiftning, 1855 års brännvinslag och förordning om skatteförenkling. Sina enskilda tankar i sistnämnda ämne hade han i motioner framfört redan 1828-1829 och 1834 uttalat i skriften Om beskattningens tilstånd i Sverige. Däremot var han motståndare till frihandelssystemet.

Kort efter uppnådd pensionsålder avsade sig Palmstierna, vars hälsa inte var stark, 1856 sina civila och militära befattningar, men fann i drift av ett omfattande lantbruk ett lämpligt utlopp för sin ännu liviga energi. De politiska förhållandena följde han fortsatt med uppmärksamhet och utgav 1865 två bemärkta skrifter mot det nya representationsförslaget, inklusive Ö. P. M. ang. representationens ombildning. Sina sista år tillbringade han i Stockholm.

Palmstierna var i sin politiska verksamhet en utmärkt representant för den konservativa riktningen, men han var dock inte så ensidig, att han ej i åtskilliga fall både i ord och i handling erkände det berättigade i motståndarnas krav, så t. ex. i det av honom 1846 framlagda förslaget om inskränkning i ridderskapets och adelns självskrivenhet. Den honom vid Karl XV:s kröning erbjudna grevevärdigheten avböjde han. 1829 blev han ledamot av Krigsvetenskapsakademien och 1841 av Nordiske oldskriftsselskabet i Köpenhamn.

Palmstierna var gift med friherrinnan Lovisa Eleonora Rudbeck, som var sondotter till Thure Gustaf Rudbeck (1714–1786). Deras andre son var friherre Carl Fredrik Palmstierna (1823-1896) som 1865-1868 var envoyé i Konstantinopel, 1883 överceremonimästare i K. M:ts hov och introduktör för främmande sändebud). Ett annat av deras barn var Hjalmar Palmstierna. Hans sondotter var Ellen Palmstierna.

Skrifter (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Snapphanarne: gammalt och nytt om Skåne, från sjuttonde seklet (av O. K.) (Stockholm, 1831)
    • Tysk översättning: Die Freibeuter: historische Novelle aus dem siebzehnten Jahrhundert (Leipzig, 1840)
  • Sista aftonen på Östanborg (Hjerta, 1833)
    • Tysk översättning: Der letzte Abend auf der Ostberg: historische Novelle (Leipzig, 1840)
  • Om beskattningens tilstånd i Swerige (Hörberg, 1834)
  • Öfversigt af fattigvårds-komiténs betänkande (af en riksdagsman) (Stockholm, 1840)
  • Några ord om aristokrater och stånd: med anledning af skriftväxlingen emellan professorerna Geyer och Fryxell (Linköping : Petré, 1846)
  • Ö. P. M. angående representationens ombildning (Upsala, 1865)
  • Minnesbilder i profil (Stockholm, 1913)
Översättning

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Gustaf Wathier Hamilton
Landshövding i Östergörlands län
1835–1851
Efterträdare:
Henning Hamilton
Företrädare:
Johan August Gripenstedt
(tillförordnad)
Sveriges finansminister
1851–1856
Efterträdare:
Johan August Gripenstedt