Oxelösund

Oxelösund har en ung historia. Här finns en naturlig hamn som utnyttjats i åtminstone 500 år. När det blev aktuellt att bygga en järnväg för att forsla Bergslagens produkter direkt ut till Östersjön föll valet på Oxelösund - ett tidigare försök att knyta ihop Bergslagen med en hamn vid Vänern (Köping-Hults Järnväg) blev aldrig fullbordat.

Industrikoncernes Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGO; mest känd som Gränges) bildade 1873 järnvägsbolaget OFWJ (Oxelösund-Flen-Västmanlands Järnväg), senare TGOJ (Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds järnvägar). Bolaget köpte nästan hela Oxelösundshalvön, som då tillhörde närbelägna Stjärnholms slott, för att på sikt kunna bygga de anläggningar man behövde. Själva samhället Oxelösund var vid denna tid helt obetydligt - det har vuxit upp tack vare hamnen, järnvägen och förstås järnverket som tillkom något senare (1913).

[redigera] 1950-talet

Vid ingången av 1950-talet var Oxelösund en typisk svensk småstad med trähus och lummiga trädgårdar. Som ett av de sista samhällena i Sverige blev Oxelösund stad år 1950. Ortens befolkning uppgick då till 5200 personer. Näringslivet var starkt präglat av industrin och den största arbetsplatsen var järnverket med cirka 700 anställda.

En milstolpe i ortens utveckling blev Grängeskoncernens beslut att 1955 köpa aktiemajoriteten i Oxelösunds Järnverks AB (idag SSAB Oxelösund). Beslutet hade inte bara betydelse för näringslivet utan påverkade hela samhället. Gränges hade redan tidigare intressen i samhället och dess näringsliv, bland annat genom att man förvaltade hamnen och järnvägen, och även genom järnverket som nästan uteslutande använde sig av järnmalm från Gränges gruvor i Bergslagen. Gränges köp av aktiemajoriteten i järnverket kan ses som ett första steg i de investeringar man ämnade göra i Oxelösund. Investeringarna möjliggjordes av att staten tidigare samma år inköpt den andel Gränges hade i gruvbolaget LKAB för en miljard kronor, och ett villkor för denna inlösen var att det kapital som därmed frigjordes skulle placeras i nya aktiviteter och ge sysselsättning i svensk industri. För detta beslut krävdes en riksdagsmajoritet. Socialdemokraterna, vilka satt i regeringsställning, och Bondeförbundet röstade för beslutet medan övriga riksdagspartier röstade emot.

Gamla Oxelösund fick i och med detta ge plats för det nya järnverket men det finns ännu ett par villor kvar som påminner om hur det såg ut på 1920-talet. Ett helt nytt centrum byggdes liksom en motorväg från Nyköping in till staden (riksväg 53), och 1957 invigdes den karaktäristiska St Botvids-kyrkan. Sammantaget domineras Oxelösund än idag av 50-talets omvälvning med hamnen, järnverket och en homogen 1950-talsbebyggelse - närmast att likna vid ett typsamhälle från folkhemmets guldår.

1962 byggdes ett kustartilleribatteri ute på halvön Femöre för att försvara den viktiga hamnen.

[redigera] Dagens Oxelösund

Från Oxelösund har det gått ett antal färjeförbindelser till utlandet och till Gotland. Det har föreslagits att Gotlandstrafiken fastlandsterminal skulle flyttas från Nynäshamn till Oxelösund eftersom staden anses ha en mycket mer lättillgänglig hamn än Nynäshamn. Med en motorväg och en järnväg ända ned i hamnen har staden ett uppenbart logistiskt fördelaktigt läge, men de färjeförbindelser som gått från staden har sällan blivit långvariga.

Kommunen är ett av landets största socialdemokratiska fästen där det anses oväntat om partiet inte får en majoritet på över 60% i kommunalvalet. Numera på 2000-talet så har socialdemokraterna tappat en stor del av sin dominans och har efter valen 2002 och 2006 inte längre egen majoritet, utan styr kommunen med hjälp av vänsterpartiet, även om man själv har de viktigaste positionerna i kommunstyrelsen.