Oxider

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rost

Oxider (från franskans oxyde, från oxygène - syre) kallas vissa typer av kemiska föreningar där grundämnet syre ingår. För att en förening skall kallas oxid behöver dessutom syret vara det elektronegativa beståndsdelen. De flesta grundämnen kan bilda oxider, dock inte halogenerna och de lättaste ädelgaserna.[1]Ett exempel på en oxid är rost (en sorts järnoxid). Olika typer av oxider förekommer normalt och rikligt i naturen[2], från människokroppen till jordskorpan, och är även vanliga beståndsdelar i fast materia över huvud taget i universum.[källa behövs]

Exempel på kemiska föreningar som inte kallas oxider fastän syre ingår är fluorider, detta eftersom flour är mer elektronnegativ än syre, ett exempel är syredifluorid, OF2.[1]

Oxider skapas ofta genom en kemisk process som kallas oxidering.[2]

På grund av grundämnenas elektronegativitet kan man se en principiell skillnad mellan å ena sidan oxider av metaller, å andra sidan oxider av icke-metaller (och vissa övergångsmetaller).

De förstnämnda bildar jonföreningar med syre som anjon (negativ jon), som i hög grad påminner om salter där anjonen kommer från en syra (enligt Arrhenius definition). De är fasta ämnen med hög smältpunkt och ger när de löses i vatten en basisk reaktion. De kallas därför även basiska oxider. En oxidjon har en negativ laddning på 2-. Därför har ska den ha motsvarande katjoner (positiva joner) för att föreningen ska bli neutral. Exempelvis består magnesiumoxid av lika många magnesiumjoner (med en laddning på 2+) och oxidjoner.

Magnesiumoxid

Icke-metalloxiderna hålls samman av kovalenta bindningar. Det bildar därför oftast små molekyler, som vid rumstemperatur utgör en gas eller vätska. När de löser sig i vatten får man en sur reaktion, varför de kallas sura oxider. En av de mest välkända icke-metalloxiderna är vatten, som är diväteoxid.

Vissa halvmetaller som kisel, och övergångsmetaller som kvicksilver bildar med syreatomer kovalenta kedjor eller nätverk. Ett exempel på de sistnämnda är de silikater som utgör huvuddelen av jordskorpan.

Organiska föreningar som innehåller syre kallas vanligtvis inte oxider, men några undantag finns, till exempel epoxider.[källa behövs]


Bilder[redigera | redigera wikitext]

Nedan visas några olika metalloxider. Färgerna beror på metallernas olika elektronkonfigurationer.


Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://www.ne.se/oxider - Nationalencyklopedin på nätet - http://www.ne.se - sökord:oxider läst datum: 6oct 2013
  2. ^ [a b] Liten Geologisk Encyklopedi sid:56,65- utgiven av: Sveriges lantbruksuniversitet Institutionen för mark och miljö. kan hittas på internetadressen: http://www.geonord.org/ugs/LitenGeologiskEncyklopedOkt2011Rev2.pdf