Påfågel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Påfågel
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Påfågelhane
Påfågelhane
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hönsfåglar
Galliformes
Familj Fälthöns
Phasianidae
Underfamilj Phasianinae
Släkte Påfåglar
Pavo
Art Påfågel
P. cristatus
Vetenskapligt namn
§ Pavo cristatus
Auktor Linné, 1758
Utbredning
Naturlig utbredning.
Naturlig utbredning.
Påfågelshona
Påfågelshona
Hitta fler artiklar om fåglar med

Påfågel (Pavo cristatus) är en fågel i familjen fälthöns.[2] Det är den mest spridda av de två arterna inom släktet påfåglar och den är en populär parkfågel runt om i världen då den utmärker sig genom sina vackra färger och spektakulära förlängda stjärttäckare.[3][4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Påfågeln hör till de största arter bland hönsfåglarna och den är kraftigt byggd. Till skillnad från hos grön påfågel, är hönorna och tupparna mycket olika varandra. Hanen blir mellan 1,1 och 1,25 meter lång och har utöver detta förlängda stjärttäckare som blir 1,2 till 1,3 meter långa. Honan är något mindre och blir cirka 95 cm lång och saknar förlängda stjärttäckare. Av världens alla fåglar är påfågelhanen den som har de längsta stjärttäckarna.[5]

Den har för sin storlek ett mycket litet huvud som saknar fjädrar på sidorna. Den har inte någon kam utan istället ett antal förlängda fjädrar som sticker upp från huvudet. Vingarna är korta och rundade, med sjätte handpennan längst. Stjärten är platt och består av 18 pennor. Hanen får sin adulta dräkt under det tredje levnadsåret.

Den adulta hanens huvud, hals och frambröst är purpurblå med guldgrön glans. Ryggen är guldgrön och metallglänsande, och bröstet samt magen är svartaktiga och skimrar i grönt. Hanens förlängda övre stjärttäckare, som är mycket längre än stjärtfjädrarna, är försedda med lysande, trefärgade fläckar som ser ut som ögon. Stjärten kan resas upp med starka muskler och bredas ut som en solfjäder. Hanen har också sporre på sina klor.

Honan är mestadels brungrå. Dess skuldror och vingar är delvis spräckliga i svart och grått. Halsen och bröstet är gröna och det senare har vita fjäderspetsar. Stjärttäckarna saknar ögonfläckar.

Mutationer[redigera | redigera wikitext]

En leucistisk vit påfågel, påfågeln är vit, men ögonen har mörk iris.

Arten kan hybridisera med Grön påfågel.[3]

Eftersom den är en vanlig parkfågel förekommer det många olika utseendevarianter som beror på genetiska mutationer som exempelvis svartvingad påfågel, Oaten, vit (eng: white), vitögd (eng: white-eyed), lila (eng: purple), opal, fläckig (eng: pied), och Midnight.

Den vita påfågeln tros ofta vara albinistisk, men de har mörk iris och är leucistisk, vilket är en recessiv mutation.

Den svartvingade påfågeln har tidigare kategoriserats som en underart Pavo cristatus nigripennis men idag vet man att det rör sig om en mutation. Första gången den beskrevs var i England under 1850-talet.[6] Dess skulderfjädrar och vingtäckare är svarta med ett blågrönt skimmer. Hönorna är å andra sidan ljusare, vissa exemplar nästan vita, med bruna eller gula schatteringar på ryggen och halsen. De yttre stjärtfjädrarna på båda könen är rostfärgade till mörka, ibland helt svarta.[6]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Sin ursprungliga utbredning hade påfågeln på västra indiska halvön och Sri Lanka.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Påfågelns ögonlikande fläckar sitter på de förlängda stjärttäckarna.
Närbild av en påfågelstupp

I sin ursprungliga utbredning lever påfågeln i flockar med 30 till 50 individer i skog- och djungelbiotoper, helst i bergiga trakter. Den vistas mest på marken och kan springa mycket bra. Dess flykt är tung och bullrande. Natten tillbringar den i träd, där den också ofta tar sin tillflykt vid fara.

Påfågeln hämtar sin föda såväl ur djur- som växtriket, men föredrar mer än andra hönsfåglar insekter, maskar och kött. Den dödar till och med mindre ormar. Efter att tuppen ruggat påbörjas häckningsperioden, som i vissa trakter inleds redan i april, i andra först senare på sommaren. De 8 till 15 äggen läggs under en buske och ruvas 28 till 30 dagar. Påfågelns hannar har ett starkt skrik, vilket de ofta utstöter.

Påfågeln och människan[redigera | redigera wikitext]

Det är inte känt när påfågeln först introducerades till Europa. Under femte århundradet f. Kr. var den ännu mycket sällsynt i Grekland där den kom att förknippas med gudinnan Hera.[7] Aristoteles omtalar däremot hundra år senare den blå påfågeln som en överallt vanlig och välbekant fågel samt beskriver den och dess skötsel noggrant.[8] I Rom uppföddes påfågeln i stor skala under den senare delen av den romerska republikens tid.[8] Här kom påfågeln också att hamna på matbordet. Den romerske talaren Quintus Hortensius Hortalus (114 – 50 f. Kr.) sägs ha varit den förste att servera påfågel. Påfågel kom att bli uppskattad som grillad rätt och Apicius (100 e. Kr.) menade att påfågelskött lämpade sig riktigt bra i pajer. Påfågelägg var också uppskattade. Heliogabalus ska ha låtit bjuda sina gäster stora fat med påfågelshjärnor och påfågelstungor, tillsammans med flamingo och struts, men det finns det enbart osäkra källor till.[9][10]

Under medeltiden spreds fågeln i södra Europa och upp till Tyskland.[11] Även här hamnade påfågeln på matbordet, bland annat i det franska köket.[12][13] Det äldsta fyndet av påfågel i Norden är från 800-talet och gäller Gokstadsskeppet. Vid medeltidens slut serverades ”påhöns med utslagen stjärt” vid biskop Hans Brasks bjudningar. Den var att betrakta som lyxmat, och slog på 1500-talet ut kalkonen.[8]

Det finns inga förvildade populationer av påfågel i Europa utan den hålls endast som husdjur. Den kurdiska religionen jezidendom föreställer sig sin viktigaste ärkeängel, Malak Ta'us som en påfågel.[14]

I många delar av Indien anses den som en helig fågel och ses som nationalfågel för landet.[15] Fågeln finns också i närheten av många hinduiska tempel i flockar av halvvilda djur. Deras vård räknas till prästernas skyldigheter och de är föga skygga för människor.[16]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Mera läsning[redigera | redigera wikitext]

  • E. T. Reimbold, ”Der phau: Mytologie und Symbolik (1993)

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2012 Pavo cristatus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (ed) (2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/details/species/id/11910005. Läst 26 May 2014. 
  3. ^ [a b c] Fowler, Erin (2010). Pavo cristatus. Animal Diversity Web. University of Michigan, Museum of Zoology. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Pavo_cristatus/. Läst 29 oktober 2014. 
  4. ^ Pavo cristatus. Encyclopedia of Life. http://eol.org/pages/1049264/overview. Läst 29 oktober 2014. 
  5. ^ Terry Jennings (2010) Fåglar. ISBN 978-91-7166-220-0
  6. ^ [a b] Alfred Brehm, Djurens liv, Band 12, 3:e fullst. omarbetade och utökade upplagan av Pechuel-Loesche, övers. Hialmar Rehndahl (Malmö 1930), s. 352
  7. ^ Mytologiboken, Stockholm 1994, s.23, ISBN 91-502-1187-0
  8. ^ [a b c] Påfåglar sidor=367. 1993. ISBN 91-7024-619-X 
  9. ^ Joan Pilsbury Alcock (2006) (på engelska). Food in the Ancient World. Greenwood Publishing Group. ISBN 978-0-31-333003-2. http://books.google.se/books?id=5eZOITEqDkQC&pg=PA73&dq=Heliogabalus+peafowl&hl=sv&sa=X&ei=67VcVLufJYGuPf7_gLgI&ved=0CCEQ6AEwAA#v=onepage&q=Heliogabalus%20peafowl&f=false. Läst 7 november 2014 
  10. ^ William Somerville Orr, Richard Owen, Robert Gordon Latham, Edward Smith, William Sweetland Dallas (1860) (på engelska). Organic Nature, Volym 3. Richard Griffin and Company 
  11. ^ Gokhale (2013) (på engelska). Bosses of the Wild. Tata McGraw-Hill Education. ISBN 978-1-25-905859-2. http://books.google.se/books?id=AdQwAAAAQBAJ&pg=PT43&dq=peafowl+middle+age&hl=sv&sa=X&ei=oLhcVMXZMszBPNragPgJ&ved=0CB8Q6AEwAA#v=onepage&q=peafowl%20middle%20age&f=false. Läst 7 november 2014 
  12. ^ Barbara Ketcham Wheaton (2011) (på engelska). Savoring the Past: The French Kitchen and Table from 1300 to 1789. Simon and Schuster. ISBN 978-1-43-914373-5. http://books.google.se/books?id=OTzZT_3DQTcC&pg=PA13&dq=peafowl+middle+age&hl=sv&sa=X&ei=oLhcVMXZMszBPNragPgJ&ved=0CDUQ6AEwAw#v=onepage&q=peafowl%20middle%20age&f=false. Läst 7 november 2014 
  13. ^ {{bokref|Adamson, Melitta Weiss, Regional Cuisines of Medieval Europe: A Book of Essays. Routledge, New York. 2002. ISBN 0-415-92994-6

    Externa länkar[redigera | redigera wikitext]