PPD (kulsprutepistol)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
PPD
PPD-34.JPG
PPD-34-38 SMG.JPG
PPD-34 och PPD-34/38
Beskrivning
Typ kulsprutepistol
Ursprungsland Sovjetunionen
Servicehistoria
Medverkan i krig andra världskriget
Era andra världskriget
Produktionshistoria
Designer Vasily Degtyaryov
Designdatum 1934
Produktionsperiod 1935–45
Antal tillverkade ca 90 000
Varianter PPD-34, PPD-34/38, PPD-40
Specifikationer
Vapentyp kulsprutepistol
Kaliber 7,62 mm
Piplängd 273 mm
Ammunition 7,62 x 25 mm Tokarev
Magasin 25 patroner stavmagasin
73 eller 71 patroner trummagasin (PPD-34/38 resp. PPD-40)
Låsmekanism Tungt slutstycke
Längd 788 mm
Vikt 3,2 kg utan magasin
Eldhastighet 800–1000 skott i minuten
Mynningshastighet 490 m/s
Effektiv räckvidd ca 200 meter

PPD (Pistolet-Pulemjot Degtjarova, på ryska: Пистолет-пулемёт Дегтярёва, "Degtjarovs kulsprutepistol".) är en sovjetisk kulsprutepistol som huvudsakligen användes av Röda armén under Andra världskriget. Likt de flesta liknande k-pistar baserar den sig på principen med tungt slutstycke, och den kunde som sin förenklade efterträdare PPSj-41 använda både stavmagasin och trummagasin.

Designhistoria[redigera | redigera wikitext]

Likt den svenska Kulsprutepistol m/39 baserar sig designen på Theodor Bergmanns MP 18, den första massproducerade k-pisten, och är i det närmaste en kopia av den senare MP 28-varianten. Vapnet utvecklades av Vasili Degtjarov till den nya sovjetiska patronen 7,62 x 25 mm Tokarev, som var nästan identisk med den äldre importerade 7,63 x 25mm Mauser-patronen. Den första modellen kom att benämnas PPD-34 och matades nedifrån med antingen ett 25-kulors stavmagasin eller senare det 73-kulors trummagasin som kopierats från den finska "Suomi"-kpisten.

Den sista och vanligaste varianten PPD-40 känns lätt igen på sitt högre magasinfäste (för ett enklare 71-kulors trummagasin), smidigare profil och förenklade detaljer. Vapnet ansågs dock fortfarande för komplicerat för krigsproduktionen, och den ersattes officiellt av den mycket funktionssäkrare och billigare PPSj-41 redan i slutet av 1941. Den kom dock att användas i liten skala ända fram till krigsslutet, men den med tiden mycket vanligare PPSjn föredrogs av användare på bägge sidor.

PPD-kpistar som erövrades av finska styrkor under vinterkriget och fortsättningskriget delades ut till kustförsvar och hemvärn fram till ungefär 1960. I tysk tjänst antogs beteckningen MP.715(r) och MP.716(r) för PPD-34/38 respektive PPD-40.

Sovjetiska sjömän beväpnade med PPD-40 och PPSj-41 i maj 1943.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]