Paniranism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Geografiskt och kulturellt inkluderar Stor-Iran hela den iranska högplatån och sträcker sig från södra Uzbekistan och Pakistan i väst till östra Syrien och Ossetien i nordväst.

Paniranism är en politisk och social pannationell strömning som strävar efter att politiskt och kulturellt ena de iranska folken som bebor det iranska landområdet (Stor-Iran eller Iranzamin) kring den iranska högplatån (Falāte Īrān), såsom perser, osseter, kurder, pashtuner, tajiker, hazara och afghaner. Dessa folk bodde i samma rike framtill mitten av 1800-talet när delar av territoriet förlorades till Ryssland och England. Idag är paniranismen i huvudsak inriktad på att stärka banden mellan iranska folken i Iran, Afghanistan, Tajikistan och Ossetien.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Filosofen Mahmud Afshar grundade paniranismen som politisk ideologi i början av 1920-talet som ett svar på den ökade panturkismen och panarabismen i Mellanöstern. Till skillnad från de förra har paniranismen tenderat att var inklusiv mot icke-iranska folk och främst syftat till att hävda territoriell suveränitet. Till paniranismens anhängare hör främst intellektuella, författare, lärare och studenter.

I och med att Reza Pahlavi tog makten i Iran kom paniranismens idéer att influera landets kulturpolitik och påverka människor på gräsrotsnivå. På 1940-talet bildades två paniranistiska partier med anledning av de Allierades invasion av Iran och avsättandet av Reza Pahlavi: Mellat-e Iran och Hezb-e Pan-iranist. En av de främsta talesmännen för paniranismen under 1900-talet var professor Davoud Monchi-Zadeh som var verksam vid Uppsala universitet mellan åren 1964 och 1980.

Efter den iranska revolutionen 1979 har paniranistiska grupperingar i Iran verkat underjordiskt. Flera av dess inofficiella ledarfigurer som Kourosh Aryamanesh har mördats.

Sedan början av 2000-talet har paniranismen fått starkare fotfäste bland iranier som en konsekvens av den islamistiska diktaturen. Detta gäller både känslan av samhörighet med andra iranska folk som kurder, tadzjiker och afghaner, och hyllningen av det ariska ursprunget bland yngre iranier inom populärkulturen.

Även i Afghanistan och Tadzjikistan finns starka intellektuella och politiska krafter som arbetar för de iranska folkens återförening. Här kan nämnas en grupp afghanska intellektuella som samlas kring tidskriften Aryana samt tadzjikiska författare och kulturarbetare som ger ut tidskriften Peyvand i Dusjanbe.[1]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Aryana: Historical, Cultural, Literary and Social Journal of Afghanistan Studies": http://www.khawaran.com/

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ali Kabar Razmjoo, Hezbe Pan Iranist.
  • Naser Engheta, 50 years history with the Pan-Iranists, Los Angeles, 2001.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]