Panteism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Panteism (från grekiskans παν "allt" och θεος "[är] Gud") är en gudsuppfattning där hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett transcendent andligt väsen, i vilket allting är ett.

Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar utanför denna andliga verklighet. Filosofen Baruch Spinozas synpunkt representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer som Friedrich Hegel. Vetenskapsmannen Albert Einstein skrev att han inte trodde på en personlig gud, utan på Spinozas gud.

En annan skola uppfattar detta "All-väsen" som en personlig Gud, som i sig själv inbegriper alltet som en "Guds kropp", "Den, i vilket allt lever och är till". Denna sistnämnda riktning förekommer inte minst inom vissa grenar av nyandlighet, esoterik och teosofi, medan andra riktningar snarare talar om en mer opersonlig "all-kraft" eller "energikälla" till allt.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Panteistiska tankegångar återfinns bland annat inom religioner som hinduismen, buddhismen, sufismen, naturreligioner (animism) och schamanism.

I Västerlandet vann termen burskap genom den irländske filosofen John Toland och hans bok Socinianism Truly Stated, by a pantheist (1705). Han har förmodligen hittat ordet hos Joseph Raphson, som verkar ha myntat det och använde det i sin 1697 utkomna De spatio reali [1]. Tanken förekommer även i antikens Grekland – exempelvis hos Thales, Parmenides och Herakleitos.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ann Thomson; Bodies of Thought: Science, Religion, and the Soul in the Early Enlightenment, 2008, sidan 54.