Parentalt alienationssyndrom

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Parentalt alienationssyndrom (förkortat som PAS) är en term som myntades av den amerikanske professorn i psykiatri Richard A. Gardner i början av 1980-talet för att referera till vad han beskriver som en störning där ett barn, fortlöpande, förminskar och förolämpar en förälder utan anledning. Detta sker på grund av en kombination av faktorer, som inkluderar indoktrinering av den andra föräldern (nästan enbart förekommande som en del i en vårdnadstvist) och barnets eget försök att tala nedsättande om föräldern ifråga.[1] Gardner introducerade uttrycket 1985 i en artikel, där han beskrev ett kluster av symptom han hade observerat i början av 1980-talet.[1]

Parentalt alienationssyndrom erkänns inte som en störning av medicinska eller legala instanser och Gardners teori och närliggande forskning har mött stor kritik av forskare inom juridik och mentalhygien för att sakna vetenskaplig grund och tillförlitlighet.[2][3][4][5] Däremot erkänns parental alienation, som beskriver närliggande symptom, som ett förekommande inslag i skilsmässor.[2][6]

Gardner beskrev PAS som välaccepterat inom juridiken och nämnde ett antal precedensfall, men en juridisk analys av de aktuella fallen pekar på att hans beskrivning inte var korrekt.[7]

PAS har inte erkänts som ett relevant medicinskt syndrom eller som mental störning, och det tas inte upp på American Psychiatric Association's lista över Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Det är inte upptaget i ICD-listan, som är Världshälsoorganisationens (WHO:s) klassificeringssystem för olika diagnoser.


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Parental alienation syndrome, 2011-05-01.

Källor och fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Gardner, RA (2001). ”Parental Alienation Syndrome (PAS): Sixteen Years Later”. sid. 10–12. http://www.fact.on.ca/Info/pas/gard01b.htm. Okänd parameter tidskrift
  2. ^ [a b] W Bernet (2008). ”Parental Alienation Disorder and DSM-V”. The American Journal of Family Therapy 36 (5): sid. 349–366. doi:10.1080/01926180802405513. 
  3. ^ KC Faller (1998). ”The parental alienation syndrome: What is it and what data support it?” (pdf). Child Maltreatment 3 (2): sid. 100–115. doi:10.1177/1077559598003002005. http://www.leadershipcouncil.org/docs/Faller1998.pdf. 
  4. ^ CS Bruch (2001). ”Parental Alienation Syndrome and Parental Alienation: Getting It Wrong in Child Custody Cases” (pdf). Family Law Quarterly 35 (527): sid. 527–552. http://www.law.ucdavis.edu/faculty/Bruch/files/fam353_06_Bruch_527_552.pdf. 
  5. ^ CL Wood (1994). ”The parental alienation syndrome: a dangerous aura of reliability”. Loyola of Los Angeles Law Review. http://fact.on.ca/Info/pas/wood94.htm. 
  6. ^ Rohrbaugh, Joanna Bunker (2008). A comprehensive guide to child custody evaluations: mental health and legal perspectives. Berlin: Springer. sid. 399–438. ISBN 0-387-71893-1 
  7. ^ Hoult, JA (2006). ”The Evidentiary Admissibility of Parental Alienation Syndrome: Science, Law, and Policy”. Children's Legal Rights Journal 26. http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=910267. (engelska)

Se även[redigera | redigera wikitext]