Paris–Roubaix

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Paris–Roubaix
Detaljer
Datum Början av april
Region Norra Frankrike
Disciplin Landsväg
Typ Endagslopp
Arrangör Amaury Sport Organisation (ASO)
Historia
Antal upplagor 112 (2014)
Första upplaga 1896
Första vinnare Tyskland Josef Fischer
Mesta vinnare Belgien Roger de Vlaeminck
Belgien Tom Boonen
(4 gånger)
Regerande mästare Nederländerna Niki Terpstra (2014)
Uwe Raab under Paris–Roubaix.

Paris–Roubaix är ett professionellt cykellopp för herrar. Loppet karaktäriseras av bansträckningen som till stor del utgörs av dåliga gatstensbelagda vägar (även kallade pavé-sektioner). Loppet mäter 261 km och 55 km av dem avgörs på gatsten. Tävlingen brukar kallas l'enfer du Nord (helvetet i norr).[1] Loppet är ett av två klassiska lopp som till stora delar avgörs på gatsten. Det andra är Flandern runt. Varje gatstenssektion i Paris–Roubaix är klassificerad med hänsyn till vilket skick underlaget är i. En femma indikerar svårast möjligaste underlag och ett i betyg indikerar lättast möjliga underlag.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Paris–Roubaix startades 1896 av de båda fabriksägarna Theo Vienne och Maurice Perez.[2] De hade sett hur populära söndagsloppen var bland textilarbetarna och föreslog ett lopp med start i Paris och med avslutning på velodromen i Roubaix. Den första upplagan vanns av tysken Josef Fischer, men den franska nationalstoltheten återställdes följande år då fransmannen Maurice Garin vann efter ett dramatiskt upplopp där hans landsman Mathieu Cordang föll.

Loppet var inledningsvis tänkt som en uppvärmning inför långloppet Bourdeaux–Paris och därför användes cyklister eller motorcyklister som farthållare. År 1901 bytte arrangörerna mediasponsor från le Vélo till l'Auto-Vélo (senare l'Auto) och i några år hölls två olika tävlingar tills den franska regeringen grep in och sade att bara en tävling fick hållas.

Frasen "helvetet i norr" myntades av en journalist i Paris efter första världskriget. Norra Frankrike hade blivit förstört efter ett fyra år långt skyttegravskrig som hade dödat miljontals. År 1919 kantades loppet av bombkratrar och ännu inte igenfyllda skyttegravar.

Den belgiska dominansen började 1922 då Albert Dejonghe vann. Fyra av de sex främsta i loppet var belgare och fram till 1977 vanns endast 12 upplagor av en icke-belgare. År 1923 blev schweizaren Heiri Suter den förste som vann Flandern runt och Paris–Roubaix under samma år. Nio cyklister har sedan dess lyckats med den klassiska så kallade "dubbeln". Romain Gijssels år 1932, Gaston Rebry år 1934, Raymond Impanis år 1954, Alfred De Bruyne år 1957, Rik Van Looy år 1962, Roger De Vlaeminck år 1977, Peter Van Petegem år 2003, Tom Boonen år 2005 och 2012 samt Fabian Cancellara år 2010 och 2013.

Förbättringar av vägarna på 1960-talet hotade Paris–Roubaixs karaktär och man letade efter fler vägavsnitt med kullersten. Den legendariske Jean Stablinski föreslog Arenbergskogen (Forêt d'Arenberg). "Jag pratar om kullersten, inte lera", svarade tävlingsledaren Jacques Goddet. Arenbergskogen infördes ändå och har varit en avgörande del av loppet sen dess.

På 1970-talet handlade loppet mycket om duellerna mellan belgarna Roger De Vlaemnick och Eddy Merckx. 1978–1980 vann Francesco Moser loppet tre gånger i rad och blev då den främste italienaren i loppet, till och med bättre än legendaren Fausto Coppi. Slutet av 1990-talet dominerades av "Flanderns lejon", Johan Museeuw. År 2004 vann Magnus Bäckstedt loppet som förste svensk.

Kontroverser[redigera | redigera wikitext]

År 1936 korsade belgaren Romain Maes mållinjen framför fransmannen Georges Speicher, men trots det sade domarna att Speicher var vinnaren av loppet och Maes blev placerad som tvåa.[3] Trots protester ändrades inte resultatet. Tretton år senare tog det flera månader att reda ut vem den verkliga vinnaren var av Paris-Roubaix 1949. André Mahé som vann tävlingen hade nämligen cyklat fel väg då funktionärer visade honom fel väg till velodromen i Roubaix. Några minuter senare korsade några andra cyklister mållinjen, dessa hade cyklat rätt väg, och Fausto Coppis lillebror Serse Coppi vann den spurten. Efter flera protester och flera månader senare utsågs Serse Coppi och André Mahe som vinnare genom ex aequo et bono, utifrån det skäliga och goda.

1930 slutade Jean Maréchal 24 sekunder framför belgaren Julien Vervaecke men blev tvåa i tävlingen då Maréchal hade försökt passera Vervaecke, varpå belgaren ramlade ned i ett dike. Fyra år senare blev Roger Lapébie diskvalificerad för att ha bytt cykel och Gaston Rebry, som hade slutat tvåa, blev utsedd till vinnare när funktionärer upptäckte att Lapébie saknade klistermärke.

Leif Hoste, Peter van Petegem och Vladimir Gusev blev alla diskvalificerade 2006 när de hade korsat en stängd järnvägsbom under loppet. Cyklisterna hade slutat bakom vinnaren Fabian Cancellara men nu tog Tom Boonen och Alessandro Ballan över prispallsplaceringarna.[4]

Vinnare[redigera | redigera wikitext]

År Cyklist Stall
2014 Nederländerna Niki Terpstra Omega Pharma-Quickstep
2013 Schweiz Fabian Cancellara RadioShack-Leopard
2012 Belgien Tom Boonen Quick Step
2011 Belgien Johan Vansummeren Garmin-Cervélo
2010 Schweiz Fabian Cancellara Team Saxo Bank
2009 Belgien Tom Boonen Quick Step
2008 Belgien Tom Boonen Quick Step
2007 Australien Stuart O'Grady Team CSC
2006 Schweiz Fabian Cancellara Team CSC
2005 Belgien Tom Boonen Quick Step-Innergetic
2004 Sverige Magnus Bäckstedt Alessio-Bianchi
2003 Belgien Peter van Petegem Lotto-Domo
2002 Belgien Johan Museeuw Lotto-Adecco
2001 Nederländerna Servais Knaven Lotto-Adecco
2000 Belgien Johan Museeuw Mapei
1999 Italien Andrea Tafi Mapei-Quick Step
1998 Italien Franco Ballerini Mapei-Bricobi
1997 Frankrike Frédéric Guesdon Française des Jeux
1996 Belgien Johan Museeuw Mapei-GB
1995 Italien Franco Ballerini Mapei-GB
1994 Ukraina Andrei Tchmil Lotto
1993 Frankrike Gilbert Duclos-Lassalle GAN
1992 Frankrike Gilbert Duclos-Lassalle Z
1991 Frankrike Marc Madiot R.M.O.
1990 Belgien Eddy Planckaert Panasonic-Sportlife
1989 Belgien Jean-Marie Wampers Panasonic-Isostar
1988 Belgien Dirk Demol AD Renting
1987 Belgien Eric Vanderaerden Panasonic-Isostar
1986 Irland Seán Kelly Kas
1985 Frankrike Marc Madiot Renault-Elf-Gitane
1984 Irland Seán Kelly Skil-Sem
1983 Nederländerna Hennie Kuiper Aernoudt Rossin
1982 Nederländerna Jan Raas TI-Raleigh
1981 Frankrike Bernard Hinault Renault-Elf-Gitane
1980 Italien Francesco Moser Sanson
1979 Italien Francesco Moser Sanson
1978 Italien Francesco Moser Sanson
1977 Belgien Roger de Vlaeminck Brooklyn
1976 Belgien Marc Demeyer Flandria-Velda
1975 Belgien Roger de Vlaeminck Brooklyn
1974 Belgien Roger de Vlaeminck Brooklyn
1973 Belgien Eddy Merckx Molteni
1972 Belgien Roger de Vlaeminck Deher
1971 Belgien Roger Rosiers Bic
1970 Belgien Eddy Merckx Faema
1969 Belgien Walter Godefroot Flandria-De Clerck
1968 Belgien Eddy Merckx Faema
1967 Nederländerna Jan Janssen Pelforth Sauvage-Le Jeune
1966 Italien Felice Gimondi Salvarani
1965 Belgien Rik van Looy Solo-Superia
1964 Nederländerna Peter Post Flandria-Romeo
1963 Belgien Emile Daems Peugeot-BP
1962 Belgien Rik van Looy Flandria-Faema
1961 Belgien Rik van Looy Faema
1960 Belgien Pino Cerami Peugeot-BP
1959 Belgien Noël Foré Groene Leeuw-SAS
1958 Belgien Leon Vandaele Faema-Guerra
1957 Belgien Fred De Bruyne Carpano-Coppi
1956 Frankrike Louison Bobet L.Bobet-BP-Hutchinson
1955 Frankrike Jean Forestier Follis-Dunlop
1954 Belgien Raymond Impanis Mercier-Hutchinson
1953 Belgien Germain Derycke Alcyon-Dunlop
1952 Belgien Rik Van Steenbergen Mercier-Hutchinson
1951 Italien Antonio Bevilacqua Benotto-Ursus
1950 Italien Fausto Coppi Bianchi-Ursus
1949 Frankrike André Mahé och Italien Serse Coppi Stella Dunlop och Bianchi-Ursus
1948 Belgien Rik Van Steenbergen Mercier-Hutchinson
1947 Belgien Georges Claes Rochet-Dunlop
1946 Belgien Georges Claes Rochet-Dunlop
1945 Frankrike Paul Maye Alcyon
1944 Belgien Maurice Desimpelaere Alcyon
1943 Belgien Marcel Kint Mercier-Hutchinson
1939 Belgien Émile Masson Jr. Alcyon
1938 Belgien Lucien Storme Leducq-Hutchinson
1937 Italien Jules Rossi Alcyon
1936 Frankrike Georges Speicher Alcyon
1935 Belgien Gaston Rebry Alcyon
1934 Belgien Gaston Rebry Alcyon
1933 Belgien Sylvère Maes
1932 Belgien Romain Gijssels Dilecta-Wolber
1931 Belgien Gaston Rebry Alcyon
1930 Belgien Julien Vervaecke Alcyon
1929 Belgien Charles Meunier La Française-Diamant
1928 Frankrike André Leducq
1927 Belgien Georges Ronsse Automoto
1926 Belgien Julien Delbecque Alcyon-Dunlop
1925 Belgien Félix Sellier Alcyon-Dunlop
1924 Belgien Jules van Hevel Wonder-Russell
1923 Schweiz Heiri Suter Gurtner-Hutchinson
1922 Belgien Albert Dejonghe
1921 Frankrike Henri Pélissier JB Louvet & La Sportive
1920 Belgien Paul Deman La Sportive
1919 Frankrike Henri Pélissier JB Louvet & La Sportive
1914 Frankrike Charles Crupelandt La Française-Diamant
1913 Luxemburg François Faber Peugeot-Wolber
1912 Frankrike Charles Crupelandt La Francaise-Diamant
1911 Frankrike Octave Lapize La Francaise-Diamant
1910 Frankrike Octave Lapize Alcyo
1909 Frankrike Octave Lapize Biguet-Dunlop
1908 Belgien Cyrille van Hauwaert Alcyon-Dunlop
1907 Frankrike Georges Passerieu Peugeot-Wolber
1906 Frankrike Henri Cornet
1905 Frankrike Louis Trousselier Peugeot-Wolber
1904 Frankrike Hippolyte Aucouturier Peugeot
1903 Frankrike Hippolyte Aucouturier Peugeot
1902 Frankrike Lucien Lesna
1901 Frankrike Lucien Lesna
1900 Frankrike Emile Bouhours
1899 Frankrike Albert Champion
1898 Frankrike Maurice Garin La Française
1897 Frankrike Maurice Garin La Française
1896 Tyskland Josef Fischer Diamant


Källor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The real Hell of the North, Tales from the peloton, April 18, 2006, cyclingnews.com
  2. ^ Tales from the pavé on the road to Roubaix, cyclingnews.com
  3. ^ Frenchman's Controversial Win, cyclingrevealed.com
  4. ^ The mean machine takes first Roubaix win for CSC - Boonen finally beaten; Hincapie's hopes snap with steerer tube, April 9, 2006, cyclingnews.com

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]