Parma och Piacenza

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Parma och Piacenza (italienska: Parma e Piacenza) var ett italienskt hertigdöme under åren 1545-1808 och 1814-1860 bestående av Parma och Piacenza.

Under heliga ligans krig mot Frankrike bemäktigade sig påven Julius II år 1512 städerna Parma och Piacenza, vilka förenades med Kyrkostaten. De upphöjdes av påven Paul III (av huset Farnese) år 1545 till ett särskilt hertigdöme, som han gav åt sin son Pierluigi Farnese, vars ätt 1731 utsläcktes på manssidan med hertig Antonio. Mellan 1731och 1735 tillhörde Parma och Piacenza den spanske prinsen Karl, en son till Antonios brorsdotter Elisabet och Filip V av huset Bourbon, och 1735-1748 Österrike samt avträddes jämte Guastalla sistnämnda år till den ovannämnde Karls broder Filip (1748-1765).

Då Filips son Ferdinand (1765-1802) avled, tog Frankrike Parma, Piacenza och Guastalla. Redan 30 mars 1806 gav Napoleon I Guastalla åt sin syster Pauline och senare Parma (med hertigtitel) åt Jean-Jacques Régis de Cambacérès och Piacenza åt Charles-François Lebrun som franska län, men Parisfreden 1814 och Wienkongressakten (1815) gav Parma, Piacenza och Guastalla som självständigt hertigdöme åt Napoleons gemål, kejsarinnan Marie-Louise. Efter hennes död (1847) tog enligt 1817 och 1819 fastställda bestämmelser hertigen av Lucca, en sonson till den ovannämnde hertig Ferdinand, Parma i besittning såsom hertig Karl II.

Huset Bourbon hade således åter kommit på Parmas tron, men redan i mars 1848 måste hertigen fly landet då revolution utbrutit. Hans myndighet återställdes visserligen i april med hjälp från Österrike, men 14 mars 1849 avsade han sig regeringen till förmån för sin son Karl III, som despotiskt regerade sitt lilla rike. Sedan hertigen 27 mars 1854 dött för en lönnmördares dolk, övertog hans änka, Louise av Berry, syster till greven av Chambord, regeringen för sin minderårige son, Robert I. Louise sökte genom eftergifter och reformer blidka befolkningen. Men när hon under kriget 1859 inte efter folkets önskan anslöt sig till Sardinien emot Österrike, utan förblev neutral, måste hon efter österrikarnas nederlag vid Magenta lämna landet (9 juni). En provisorisk regering uppmanade Viktor Emanuel II av Sardinien att överta hertigdömets styrelse; och sedan landet genom allmän folkomröstning uttalat sig för en förening med Sardinien, följde Parmas införlivande med det nya kungariket Italien den 18 mars 1860.


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.