Parsifal (opera)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Operor av Richard Wagner
Richard Wagner.

Den tidiga perioden

  • Die Hochzeit (1832)
  • Die Feen (1832)
  • Das Liebesverbot (1835-36)
  • Rienzi (1842)

Mellanperioden

Den sena perioden

Parsifal är ett tyskt musikdrama i tre akter av Richard Wagner med librettot av kompositören som anknyter till Parsifal-legenden.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Enligt den kristna legenden samlade Josef av Arimathea Jesus blod i en bägare (Graal) som tillsammans med spjutet som genomborrade hans sida förvarades av riddarna på slottet Montsalvat i Spanien. De heliga föremålen skulle ge ett evigt liv till riddarna.

Parsifal, som är Wagners sista opera, baserar sig till viss del på Wolfram von Eschenbachs medeltida versepos Parzival. Wagner har också lånat trollkarlen Klingsor från ETA Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (=Sångarnas kamp återberättad efter en gammal krönika) från Serapions-Brüder (del II), som han använt som underlag för Tannhäuser.

Wagner började redan på 1850-talet formulera idéer till operan, och sommaren 1865 diskuterade han även dramats skiss med sin finansiär Ludvig II, kungen av Bayern, men lade Parsifal åt sidan för att koncentrera sig på Nibelungens ring.

Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av katolicismen komma fram, medan i Parsifal frodas en djup katolsk mysticism och fromhet, blandad med schopenhauersk filosofi och buddhistiskt medlidande. Frälsning från varats bojor är också ett återkommande tema i Wagners verk – Senta i Den flygande holländaren, Elisabeth i Tannhäuser, Tristans och Isoldes död som befrielse, liksom i Nibelungens ring. I Parsifall gestaltar tenorrollen den "rene dåren" Parsifal som utvecklas till en själsren frälsargestalt.

Att begreppet den rene dåren förekommer i Wagners text kan spåras till J. von Görres som i en utgåva av Lohengrin-legenden från 1813, som ger en felaktig etymologi, där han härleder Parsifal till arabiska orden fal (dåren) och parséh (ren). Senare forskning (W Golter, 1891) härleder Parsifal till de galliska orden per gedur – "sökande efter skålen" som blev Perceval, Parzival och Parsifal.

Operan är statisk i sin handling och domineras av religiös allvar, till den graden att den wagnerska traditionen till och med bannlyser applåderna efter den första akten. Musiken i operan erbjuder flera höjdpunkter bl.a. Förspelet, Långfredagsundret, Kundrys sång Ich sah das Kind (jag såg barnet) och den magnifika slutscenen. Som alltid hos Wagner är de ledande sångarrollerna mycket krävande, och Parsifalrollen kräver en hjältetenor av hög klass.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Operan uruppfördes 26 juli 1882 i Bayreuth.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 21 april 1917 och den iscensattes åter med premiär den 11 april 1963.[1] Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 6 april 2007.[2] Den sattes även upp på Kungliga operan med premiär den 5 oktober 2013.[3]

Regissören Hans-Jürgen Syberberg har filmatiserat operan under samma titel. Filmen hade premiär 1982.[4]

Personer[redigera | redigera wikitext]

  • Amfortas, kungen som vaktar Graal (baryton)
  • Titurel, gamle kungen - Amfortas fader (bas)
  • Gurnemanz, gammal graalriddare (i graven) (bas)
  • Parsifal (tenor)
  • Klingsor, trollkarl (bas)
  • Kundry (sopran)
  • Två graalriddare
  • Fyra knektar
  • Fyra blomsterflickor
  • En altstämma
  • Kör

Handling[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria: Riddaren Titurel får förtroendet att förvalta två heliga reliker: det spjut som en romersk legionär använde för att genomborra Jesus på korset, och den heliga Graal, kalken som nyttjades såväl vid instiftandet av nattvarden, som för att samla upp Jesu blod. (Notera dock att varken "Jesus" eller "Kristus" förekommer explicit i librettot. Orden som används är Han, Honom, Förlösaren etc). Titurel bygger borgen Montsalvat som förvaringsplats åt relikerna, och som högkvarter för sitt brödraskap av graalriddare. För att få ingå i brödraskapet och ta del av graalens andliga spis genom nattvarden, måste man vara kysk. Styrkta av graalens kraft drar riddarna ut i världen som fredsbringare.

För att kunna hålla sitt kyskhetslöfte, väljer graalriddaren Klingsor att kastrera sig själv. Denna typ av kyskhet godkänns dock inte, eftersom renheten ska komma inifrån. Klingsor fördrivs från Montsalvat, och lär sig svartkonster för att kunna hämnas. I närheten av graalborgen bygger han ett förtrollat slott med en blomsterträdgård fylld av förföriska kvinnor.

När Titurel blivit för gammal för att förvalta uppdraget att officiera vid nattvarden, överlämnar han det till sin son Amfortas. Denne bestämmer sig för att göra processen kort med Klingsor, och sätter av för att nedkämpa honom med det heliga spjutet i högsta hugg. Han blir dock förförd av en av kvinnorna i trädgården, Kundry. Under distraktionen lyckas Klingsor stjäla spjutet, och han stöter det i Amfortas sida.

Kundry har en egen historia: Hon är fördömd till evig vandring på jorden för att hon en gång för hundratals år sedan såg Honom och skrattade. Hon tjänar graalriddarna för att få frälsning, men är alltså samtidigt i Klingsors våld.

Amfortas sår vägrar läka. Varje gång han gör sin plikt och delar ut nattvarden bland riddarna, vållar såret honom enorma plågor. Han påminns om att han inte är värdig, eftersom han föll för lockelserna i Klingsors trädgård och förlorade det heliga spjutet. När vi kommer in i handlingen befinner sig brödraskapet kring graalen i kris, eftersom Amfortas endast ytterst motvilligt förvaltar sitt ämbete.

Akt 1: Vid en sjö utanför Montsalvat vaknar den gamle riddaren Gurnemanz och hans två knektar till en ny dag. De försjunker i bön, men avbryts av Kundry som kommer ridande med balsam från Arabien till Amfortas sår. Amfortas är på väg till sjön för att bada sitt sår för att lindra smärtan. Det enda som kan bota såret är att låta det vidröras av spjutet, som är i Klingsors våld. Kören sjunger att bara den rene dåren som blivit vis genom medlidande kan återta spjutet.

Plötsligt bryts friden vid sjön. Någon har skjutit en svan – en förbjuden handling på den heliga platsen. Riddarna fångar in den skyldige, ynglingen Parsifal. Han beter sig så märkligt att Gurnemanz misstänker att han kanske kan vara ”den rene dåren” som de väntar på. Han leder in Parsifal i graalborgen, där han får bevittna nattvardsceremonin. Efteråt frågar han Parsifal om han förstått vad han sett. Parsifal är dock inte förmögen att svara, och Gurnemanz driver förargad bort honom.

Akt 2: I sitt slott smider Klingsor planer för hur han ska komma över graalen. Han kallar till sig Kundry. I fjärran ser han hur Parsifal närmar sig och han instruerar henne att förföra ynglingen, precis som hon gjorde med Amfortas. Parsifal kämpar ner Klingsors vakter och tar sig in i den förtrollade trädgården, där han möter blomsterflickorna, som trots sin vackra sång och dans lämnar honom oberörd. Då framträder Kundry, som tilltalar honom med namn och påminner honom om hans barndom och moder (Ich sah das Kind). Parsifal drabbas av svåra samvetskval när Kundry konfronterar honom med att han övergav sin mor. Kundry ger honom en tröstande kyss, men då blir han plötsligt varse hur det gick till när Amfortas blev sårad. Han vrider sig ur Kundrys grepp, och hon slår larm. Klingsor dyker upp och slungar det heliga spjutet mot Parsifal. Det stannar i luften framför honom och han griper tag i det. När han gör korstecknet rasar Klingsors rike samman i ruiner.

Akt 3: Många år har gått. Vid Montsalvat lever Gurnemanz som eremit och inväntar döden. Amfortas har länge varit oförmögen att dela ut nattvarden och graalriddarna lever vind för våg. Det är långfredag och i ett snår hittar Gurnemanz en utmattad Kundry, som åter vill tjäna brödraskapet. Då gör Parsifal entré med spjutet. Gurnemanz känner först inte igen honom, men förstår snart vem det är, och vilket spjut det är han bär med sig. Han inser att Parsifal verkligen är den utvalde som skall återställa ordningen, och smörjer honom till kung. Kundry tvättar hans fötter med sitt hår. I egenskap av nybliven kung döper Parsifal Kundry och uppmanar henne att tro på Frälsaren (Långfredagsundret).

Parsifal, Kundry och Gurnemanz följs åt till borgen där de andlighetstörstande riddarna försöker tvinga den dödslängtande och ständigt blödande Amfortas att avtäcka graalen en sista gång. Parsifal gör entré och förkunnar att han övertar Amfortas ämbete. Såret vidrörs med spjutet och läks. Han avtäcker graalen och delar ut nattvarden, och en vit duva sänks över hans huvud till en sång av en himmelsk kör. Kundry faller livlös till golvet, förlöst.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard; Berlin, Karl Erik; Elmblad, Sigrid (1977). Parsifal. Operans textböcker, 0282-0420 ; 11 ([Ny uppl.]). Stockholm: Operan. Libris 436820 
  • Wagner, Richard; Lenninger, Sven (2007). Parsifal : [libretto]. Lund: Sven Lenninger. Libris 10413786. ISBN 978-91-633-0204-6 
  • Wagner, Richard; Lundevall, Ingvar (1987). Tannhäuser : Lohengrin : Parsifal. Stockholm: Sveriges radio. Libris 7409629. ISBN 91-522-1663-2 

Ljudinspelningar[redigera | redigera wikitext]

  • Wagner, Richard (2007). Wagner at the Royal Swedish Opera 1955-1959 Tannhäuser : Parsifal : Siegfried. Royal Swedish Opera Archives ; Vol.7. Stockholm: Caprice Records. Libris 10559404 

Lyssna[redigera | redigera wikitext]

Akt 1. Preludium (filinformation)
Karl Muck dirigerar Bayreuther Festivalorchester (1927)


Akt 3. Långfredagsscen (filinformation)
Gotthelf Pistor (tenor) Parsifal, Ludwig Hofmann (bass) Gurnemanz. Karl Muck dirigerar Orchester der Staatsoper Unter den Linden (1928)



Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kungliga teatern : repertoar 1773-1973 : opera, operett, sångspel, balett. Skrifter från Operan, 0282-6313 ; 1. Stockholm. 1974. Libris 106704 
  2. ^ GöteborgsOperan
  3. ^ [1]
  4. ^ ”Parsifal (1982)”. Svensk Filmdatabas. Svenska Filminstitutet. http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=MOVIE&itemid=7649. Läst 2013-09-16. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Johansson, Stefan (2003). ”Den långa vägen till Kungliga Operan”. Operan. Spelåret ... / Kungl. teatern "2002/03:11,": sid. 30-33.  Libris 9704589
  • Petersén, Gunilla (1995). ”Wagner och Parsifal : kronologi och brevurval”. Operan. Spelåret ... (Stockholm : Kungl. teatern, [19--]-) "1994/95:22,": sid. 22-36.  Libris 2548404
  • Rabe, Julius (1943). Radiotjänsts operabok : tolv operor beskrivna för radiolyssnarna. 3. Stockholm: Radiotjänst. Sid. [175]-198. Libris 1804542 
  • Rödin, Erik-Gustav (1995). ”Parsifal på Kungliga teatern 1917”. Operan. Spelåret ... (Stockholm : Kungl. teatern, [19--]-) "1994/95:22,": sid. 44-48.  Libris 2548406
  • Sandberg, Ingrid (1944). Våra populäraste operor och operetter. Bd 2. Uddevalla: Hermes, Björkman & Ericson. Sid. [345]-368. Libris 420181