Parthenon

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 37°58′17″N 23°43′35″Ö / 37.97139°N 23.72639°Ö / 37.97139; 23.72639
Parthenon (Παρθενών)
Tempel
Parthenon år 2013
Parthenon år 2013
Etymologi: från parthenos, ’jungfru’
Land  Grekland
Kommun Aten
Stad Aten
Läge Akropolis
 - höjdläge 150 m ö.h.
 - koordinater 37°58′17″N 23°43′35″Ö / 37.97139°N 23.72639°Ö / 37.97139; 23.72639
Längd 69,5 m
Bredd 30,9 m
Höjd 11 m
Arkitekt Iktinos, Kallikrates
Stil klassisk
Material sten
Påbörjad 447 f.Kr.
 - Slutförd 432 f.Kr.
Ägare Greklands regering
Världsarv
Nummer 404
Förstörd 26 September 1687
Parthenons södra del

Parthenon (på grekiska Παρθενών) är ett tempel som byggdes mellan 447 f.Kr. och 433 f.Kr.Akropolis i Aten som en hyllning till Pallas Athena för hennes skydd av staden Aten och Grekland under persiska krigen. Byggnadens officiella namn var Jungfru Athenas tempel men det kallades vanligen παρθένος (parthenos, ’jungfru’).

Parthenon ersatte ett äldre tempel som förstörts av perserna under en tid då Perikles styrde Aten. Arkitekterna bakom Parthenon hette Iktinos och Kallikrates.

Kyrka, moské, krutförråd[redigera | redigera wikitext]

Parthenon bevarades som den antika grekiska religionens viktigaste tempel i nära tusen år. Det var säkert intakt på 300-talet e.Kr., då det var lika gammalt som Notre Dame i Paris är nu, och betydligt äldre än vad Peterskyrkan i Rom är. Vid denna tid var dock Aten inte mer än en provinsstad i Romarriket, om än med ett storslaget förflutet. Någon gång under 400-talet försvann den stora Athenastatyn, än idag är det ett mysterium om vart den tagit vägen. Det finns teorier om att den blivit förstörd medan andra säger att den blivit stulen och nedsmält p.g.a utsmyckningarna av guld som prydde statyn. Som sagt om den finns kvar eller är förstörd är fortfarande ett mysterium, precis som dess placering.

Kort efter detta omvandlades Parthenon till en kristen kyrka. Under bysantinsk tid var den Theotokos (Jungfru Maria) kyrka, och under det latinska riket var den en katolsk vårfrukyrka. I och med detta avlägsnades de inre pelarna och några av helgedomens inre väggar, och en absid uppfördes i den östra delen. Detta ledde oundvikligen till borttagande och skingring av vissa statyer. De som föreställde grekiska gudar togs troligtvis bort avsiktligt och kan ha förstörts.

1456 föll Aten i det Osmanska rikets händer och Parthenon konverterades igen, denna gång till moské. Osmanerna var vanligtvis respektfulla gentemot antika monument i deras områden och förstörde inte avsiktligen Atens fornminnen, men de gjorde heller inget för att skydda dem. Under krigstider användes en del av dem för att bygga murar och befästningar. En minaret uppfördes vid Parthenon, men annars var inget annat förstört. Europeiska besökare kunde under 1600-talet vittna om att byggnaden var bevarad i stort sett oskadd.

Parthenons södra del, med avsevärda skador från explosionen 1687

1687 drabbades Parthenon mycket hårt då Aten attackerades av venetier. Osmanerna befäste Akropolis och använde Parthenon som krutmagasin. Den 26 september samma år bombarderade artilleri, under den svensk-tyske fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarcks befäl, byggnaden och den exploderade delvis. Den inre strukturen förstördes, vad som var kvar av taket föll samman och några av pelarna, huvudsakligen på sydsidan, höggs av. Skulpturer föll till marken, och delar av dem såldes senare som souvenirer. Efter detta lämnades byggnaden oanvänd.

Senare händelser[redigera | redigera wikitext]

Under slutet av 1700-talet besökte många européer Aten, konstnärer målade och tecknades av Parthenons bildsköna ruiner, vilket var en bidragande orsak till att många i Storbritannien och Frankrike började göra sina röster hörda för grekisk självständighet. 1801 fick den brittiske ambassadören i Konstantinopel, Earl av Elgin, tillåtelse från sultanen att göra ritningar över Akropolis fornminnen och förstöra senare byggnader om det var nödvändigt för att beskåda fornminnena och att flytta några av skulpturerna. Han tog detta som en tillåtelse att samla ihop alla skulpturer han kunde hitta. Några rövades från byggnaderna, några från marken och några köpte han av lokalbefolkningen.

Idag finns dessa i British Museum, där kända som the Elgin Marbles. Andra skulpturer från Parthenon finns i Louvren i Paris och i Köpenhamn. Större delen av återstoden finns dock i Acropolis Museum, som ligger några meter sydöst om Parthenon. Några få kan fortfarande ses på själva byggnaden. Den grekiska regeringen har under många år försökt att få British Museum att återlämna skulpturerna till Grekland. British Museum har vägrat och den brittiska regeringen har visat sig ovillig att tvinga museet att göra det via lagstiftning.

Skulpturer från Parthenon, som nu finns på British Museum

Då det självständiga Grekland fick full myndighet över Aten 1832, avlägsnades minareten såväl som alla medeltida och moderna byggnader. Området skyddades av de grekiska myndigheterna som ett historiskt område. Idag drar det miljoner turister årligen, vilka går uppför den västra gången genom det renoverade Propyléerna, och uppför Panathenaiska vägen mot Parthenon, som har omgärdats av ett långt staket för att skydda mot skador.

Idag är det största hotet mot Parthenon miljöfaktorer. Aten har vuxit enormt sedan andra världskriget och har stora problem med trafikträngsel och luftföroreningar. Vibrationer från Atens trafik hotar Parthenons grund och surt regn orsakar korrosion av templet och skulpturernas marmor. Under de senaste tjugo åren har de grekiska myndigheterna och staden Aten kommit en bit på väg i dessa frågor, men Parthenons framtid är fortfarande osäker.

Det äldre Parthenon[redigera | redigera wikitext]

Den första ansatsen att bygga en helgedom åt Athena Parthenos på platsen där det nuvarande Parthenon ligger gjordes kort efter slaget vid Marathon (cirka 490-88 f.Kr.). Denna byggnad ersatte en hekatompedon (betyder “hundrafoting”) och skulle ha rests bredvid ett tempel dedicerat till Athena Polias. Det äldre Parthenon höll fortfarande på att byggas då perserna 480 f.Kr. plundrade staden och förstörde på Akropolis. Kunskapen om detta äldre Parthenon och dess förstörelse var känd under Herodotus tid [1] och rester av dess kolonner var synliga och byggdes in i den norra väggen av Erechtheion. Ytterligare rester av byggnaden hittades vid de utgrävningar som gjordes 1885-1890 av Patagiotis Kavvadias. Dessa fynd gjorde att chefen på det tyska arkeologiska inistitutet, Wilhelm Dörpfeld, menade att det funnits en tidigare byggnad, av honom kallad Parthenon I, men att det inte låg direkt under det nuvarande, som man tidigare hade trott [2]. Dörpfelds observerade att de tre stegen på det första Parthenon bestod av två steg av porös kalksten, samma som grunden, och att det övre steget bestod av karrhakalksten som täcktes av det lägre steget av Perikles Parthenon. Denna plattform var mindre och låg lite norr om det slutliga Parthenon vilket tydde på att det var byggt till en helt annan byggnad som nu helt hade täckts över. Denna bild var komplicerades lite av den slutliga rapporten från utgrävningarna som indikerade att underbyggnaden var samtida med de Kimonska murarna och antydde därmed att det första templet skulle vara från ett senare datum [3].

Om det ursprungliga Parthenon verkligen förstördes 480, inställer sig frågan varför platsen förblev en ruin under 33 år. Ett svar kan vara den ed som de grekiska allierade svor före One slaget vid Plataea 479 f.Kr.[4] som innebar att de helgedomar som förstörts av perserna inte fick återuppbyggas, en ed som atenarna befriades från i och med Freden i Callias 450 [5]. Kostnaden att bygga upp Aten efter persernas plundring kan ha varit en rimlig förklaring. De utgrävningar Bert Hodge Hill gjorde fick honom att föreslå att det funnits ett andra Parthenon under Kimon efter 468 f.Kr.[6]. Hill menade att karrhakalkstenssteget som Dörpfeld trott varit det högsta på Parthenon i själva verket var det lägsta av tre steg på Parthenon II vars stylobatmått Hill beräknar 23,51x66,888m.

En svårighet med att datera det äldre Parthenon är att under 1885 hade inte den arkeologiska metoden seriation helt utvecklats och slarvigt grävande och igenfyllning av platsen ledde till att mycket arkeologisk information gick förlorad. Ett försök att förstå sig på skärvorna upphittade på Akropolis kom i och med den två volymer tjocka studien Graef och Langlotz utkommen 1925-33[7]. Detta inspirerade den amerikanske arkeologen William Bell Dinsmoor att försöka begränsa datumen för tempelplattformen och de fem murarna som dolde sig under den nyare terrassen på Akropolis. Dinsmoor kom fram till att det senaste möjliga datumet för Parthenon I var inte tidigare än 495 f.Kr., vilket motsade det Dörpfeld menat[8]. Dinsmoor hävdar även att det aldrig funnits två för-Parthenon och det enda trempel som funnits där före Perikles tid var det som Dörpfeld kallade Parthenon II byggt före den persiska invasionen. Dinsmoor och Dörpfeld utbytte synpunkter i American Journal of Archaeology år 1935[9].

Skattkammare eller tempel?[redigera | redigera wikitext]

Arkitektoniskt är Parthenon ett tempel, och innehöll tidigare den berömda kultbilden av Athena av Phidias och en skattkammare med offergåvor. Då grekiska offer alltid ägde rum vid ett altare under bar himmel, passar inte Parthenon in på vissa definitioner av ett tempel. Vissa forskare menar att Parthenon endast användes som en skattkammare. Denna åsikt, som lades fram i slutet av 1800-talet, har fått flera anhängare på senare tid. De flesta forskare anser dock fortfarande att byggnaden följer de definitioner Walter Burkert anger för en grekisk helgedom, bestående av temenos, altare och templet med kultbilder (Burkert 1985 pp 84 – 92). Se Holtzmann 2003 för en komplett recension av denna debatt.

Parthenon är en av världens mest berömda byggnader, snart 2500 år gammal, och hela Akropolis togs upp på Unescos världsarvslista 1987.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur och källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Detta är en översättning från engelskspråkiga Wikipedia där anges följande fotnoter:

  1. ^ Herodotus Histories, 8.53
  2. ^ W Dörpfeld, Der aeltere Parthenon, Ath. Mitt, XVII, 1892, s. 158-89 and W. Dörpfeld, Die Zeit des alteren Parthenon, AM 27, 1902, 379-416
  3. ^ P Kavvadis, G Kawerau, Die Ausgabung der Acropolis vom Jahre 1885 bis zum Jahre 1890, 1906
  4. ^ NM Tod, A Selection of Greek Historical Inscriptions II, 1948, no. 204, lines 46-51, detta är dock omdebatterat, se även P. Siewert, Der Eid von Plataia (Munich 1972) 98-102
  5. ^ Se Minott Kerr, "The Sole Witness": The Periclean Parthenon
  6. ^ BH Hill, The Older Parthenon, AJA, XVI, 1912, 535-58
  7. ^ B. Graef, E. Langlotz, Die Antiken Vasen von der Akropolis zu Athen, Berlin 1925-33
  8. ^ W. Dinsmoor, The Date of the Older Parthenon, AJA, XXXVIII, 1934, 408-48
  9. ^ W. Dörpfeld, Parthenon I, II, III, AJA, XXXIX, 1935, 497-507, and W. Dinsmoor, AJA, XXXIX, 1935, 508-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]