Partigrupper i Europaparlamentet

Från Wikipedia
Nuvarande mandatfördelning efter partigrupp i Europaparlamentet
   EPP
178
   S&D
140
   Renew
102
   G/EFA
72
   ECR
68
   ID
59
   Vänstern
37
49

Partigrupper i Europaparlamentet, formellt politiska grupper, är partigrupper bestående av ledamöter av Europaparlamentet med samma politiska tillhörighet. Ledamöterna är organiserade i dessa partigrupper och inte efter nationalitet.[1][2][3] Ledamöterna är placerade i kammaren – från vänster till höger – efter vilken partigrupp de tillhör.[2]

För att bilda en partigrupp krävs minst 25 ledamöter som valts från minst en fjärdedel av medlemsstaterna.[1][2][3][4] Partigrupperna ger ledamöterna större inflytande än om de väljer att sitta bland de grupplösa.[5][6]

Under Europaparlamentets historia har en enskild partigrupp aldrig själv besuttit egen majoritet i kammaren. Istället har parlamentet präglats av hoppande majoriteter, utom i vissa särskilda frågor, däribland valet av talman. En stor koalition mellan de två största partigrupperna Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen) har inneburit att talmannen under större delen av parlamentets historia har kommit från någon av dessa två grupper.

I regel är en partigrupp knuten till ett eller flera europeiska politiska partier. Partigrupperna i Europaparlamentet och de europeiska politiska partierna är dock skilda organisationer med olika uppgifter och funktioner. Medan partigrupperna fyller uteslutande en intern funktion inom Europaparlamentet, har de europeiska politiska partierna till uppgift att bidra till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas vilja.[7]

Historia[redigera | redigera wikitext]

De första tre partigrupperna i Europaparlamentet bildades den 23 juni 1953. Dessa var ”Socialistgruppen”, ”Kristdemokratiska gruppen” och ”Gruppen liberaler och deras samarbetspartner”. Efter ett antal namnbyten ledde dessa tre grupper fram till det som i dag är Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen), Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) respektive Gruppen Renew Europe (Renew-gruppen).

Icke-liberala ledamöter i den liberala gruppen lämnade gruppen 1965 för att bilda ”Gruppen Europeiska demokratiska unionen”, som senare utvecklades till Gruppen Unionen för nationernas Europa (UEN-gruppen). När konservativa från Danmark och Storbritannien tillkom 1973 bildades en ny grupp under namnet ”Gruppen Europeiska konservativa”, som ändrade namn till ”Gruppen Europademokrater” efter det första valet 1979 och som slutligen slog sig samman med den kristdemokratiska gruppen 1993. Denna grupp återuppstod efter valet 2009, när en fraktion inom den kristdemokratiska gruppen bröt sig ur och bildade Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR-gruppen).

1973 bildades också ”Gruppen kommunister och deras samarbetspartner”, som splittrades i två grupper mellan 1989 och 1993. Gruppen utgörs i dag av Vänstergruppen i Europaparlamentet. Starten på den gröna gruppen påbörjades efter valet 1979 och ledde fram till det som i dag är Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA-gruppen), som även innefattar regionalistiska ledamöter från Europeiska fria alliansen. Efter valet 1994 bildades också en euroskeptisk grupp, som senare utvecklades till Gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD-gruppen).

En nationalistisk grupp bildades efter valet 1984 under namnet ”Gruppen Europeiska högern” och existerade fram till valet 1994. En liknande grupp uppstod 2007 under knappt ett års tid, när högerextrema ledamöter från framför allt Belgien, Bulgarien, Frankrike och Rumänien bildade Gruppen Identitet, tradition och suveränitet (ITS-gruppen). Efter valet 2014 bildades återigen en nationalistisk grupp, som i dag utgörs av Gruppen Identitet och demokrati (ID-gruppen).

Krav och förmåner[redigera | redigera wikitext]

Särskilda krav finns uppsatta i Europaparlamentets arbetsordning för att en grupp av ledamöter ska få bilda en partigrupp. Detta innefattar att gruppen består av minst 25 ledamöter som valts från minst en fjärdedel av medlemsstaterna.[1] I vissa fall kan talmanskonferensen ge undantag för en grupp, så att den kan fortsätta att existera fram till nästa val till Europaparlamentet trots att gruppen inte längre uppfyller kraven. När en ny partigrupp har bildats måste det anmälas till Europaparlamentets talman, som sedan ska tillkännage bildandet av gruppen i kammaren.[1] De nuvarande kraven trädde i kraft efter valet 2009. Dessförinnan krävdes minst 20 ledamöter som hade valts från minst en femtedel av medlemsstaterna.

Partigrupperna ger ledamöterna större inflytande än om de väljer att sitta bland de grupplösa, inte minst eftersom en partigrupp erhåller finansiellt stöd för att bland annat kunna bistås av ett eget sekretariat.[5] Deltagande i en partigrupp ger också ökad talartid. Under första delen av en debatt fördelas talartiden jämnt mellan partigrupperna och de grupplösa, medan den under den andra delen fördelas i proportion till varje partigrupps storlek. Turordningen mellan partigrupperna följer deras storlek. Efter den del av debatten som följer en förutbestämd talarlista, följer en del då talmannen fördelar en minuts talartid till varje ledamot som vill delta i debatten.[6]

Att tillhöra en partigrupp förpliktar inte ledamöterna att rösta i enlighet med gruppens officiella ståndpunkt, utan varje ledamot har ett obundet mandat.[8]

Sammansättning och funktionssätt[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare, presidium och sekretariat[redigera | redigera wikitext]

Ett gruppsammanträde i G/EFA-gruppen.

Varje partigrupp leds av en eller två gruppledare, som ingår i talmanskonferensen.[9] Talmanskonferensen leds av Europaparlamentets talman och ansvarar för bland annat parlamentets arbetsordning, dess yttre förbindelser, utarbetandet av föredragningslistor och andra administrativa och organisatoriska frågor.[10] Även en grupplös ledamot deltar i talmanskonferensen, men saknar rösträtt.[11]

Gruppledarna bistås av var sitt presidium inom partigruppen. Det består av vice gruppledare och övriga ledamöter. Dess storlek varierar från grupp till grupp. Varje partigrupp har också tillgång till ett sekretariat. Även de grupplösa har tillgång till ett eget sekretariat.[12]

I kammaren sitter ledamöterna från en och samma partigrupp tillsammans. Deras gruppledare sitter längst fram, närmast talmannen. Innan varje omröstning i kammaren behandlar varje partigrupp utskottens betänkanden och har möjlighet att lämna ändringsförslag.[2]

Relationen till europeiska politiska partier[redigera | redigera wikitext]

En partigrupp kan vara associerad med ett eller flera europeiska politiska partier, även om detta inte är ett krav. De europeiska politiska partierna har till uppgift att bidra till att skapa ett europeiskt politiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas vilja.[7] De fyller därmed en helt annan funktion än partigrupperna i Europaparlamentet. De europeiska politiska partierna fungerar som sammanhållande och koordinerande organisationer för sina nationella medlemspartier från de olika medlemsstaterna. De organiserar bland annat valrörelser inför val till Europaparlamentet och sammanträden mellan politiker från bland annat Europaparlamentet, Europeiska rådet och Europeiska kommissionen. Partigrupperna, å andra sidan, är interna organisationer inom Europaparlamentet uteslutande ämnade för sina egna ledamöter.

Även i de fall då ett eller flera europeiska politiska partier är associerade med en partigrupp, kan enskilda ledamöter i den partigruppen välja att stå utanför det europeiska politiska partiet. Ett europeiskt politiskt parti kan också ha ledamöter i flera olika partigrupper.

Tvärpolitiska grupper[redigera | redigera wikitext]

Utöver partigrupperna kan ledamöterna i Europaparlamentet bilda tvärpolitiska grupper, som förenar ledamöter med olika politiska tillhörigheter i syfte att utbyta åsikter om särskilda frågor mellan de olika partigrupperna.[13][14] De tvärpolitiska grupperna kan inte uttala sig på parlamentets vägnar. De får inte heller använda sig av parlamentets eller partigruppernas officiella logotyper eller på annat sätt agera på ett sätt som kan leda till att de sammanblandas med parlamentets officiella organ.[15]

För att få bilda en tvärpolitisk grupp krävs det stöd från minst tre partigrupper. Varje partigrupp för stödja ett visst antal tvärpolitiska grupper. Antalet avgörs av gruppens antal ledamöter i parlamentet och fastställs i början av varje mandatperiod.[15]

En av de största tvärpolitiska grupperna är den tvärpolitiska gruppen för HBTQ-rättigheter, med över hundra ledamöter.[16] Därutöver finns tvärpolitiska grupper för bland annat funktionshindrades rättigheter, ungdomsfrågor och djurskydd. Allt ekonomiskt och logistiskt stöd som en tvärpolitisk grupp mottar måste redogöras öppet.[14]

Trender och statistik[redigera | redigera wikitext]

Sammanhållning och konsolidering[redigera | redigera wikitext]

Statistik som organisationen ”VoteWatch Europe” har sammanställt visar hur benägna ledamöterna i en partigrupp är att rösta likadant vid omröstningar i Europaparlamentet. Sammanställningen visar att de flesta partigrupperna är konsoliderade och mer sammanhållna än vad till exempel ledamöter från en och samma medlemsstat är. Dock skiljer sammanhållningen sig åt mellan de olika grupperna och också beroende på politikområde. Allra mest sammanhållen är Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA-gruppen), tätt följd av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen). Gruppen Renew Europe (Renew-gruppen) och Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR-gruppen) är något mindre sammanhållna, medan Gruppen Identitet och demokrati (ID-gruppen) och Vänstergruppen i Europaparlamentet har markant lägre sammanhållning.

Inom vissa frågor, såsom kultur och utbildning, budgetkontroll och regional utveckling, är partigrupperna mer sammanhållna än inom andra frågor, såsom jordbrukspolitik, jämställdhet och interna bestämmelser för parlamentet.

Koalitioner och uppgörelser[redigera | redigera wikitext]

Under Europaparlamentets historia har en enskild partigrupp aldrig själv besuttit egen majoritet i kammaren. Det har därför varit nödvändigt för partigrupperna att ingå uppgörelser med varandra i viktiga frågor. Avsaknaden av stabila koalitioner har resulterat i hoppande majoriteter från omröstning till omröstning. I de flesta omröstningarna lyckas dock partigrupperna, åtminstone de största, nå kompromisser.[17] Statistik från Europaparlamentets sessioner mellan 2009 och 2011 visade att 63 procent av alla beslut fattades med stöd från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen), Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen) och Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen, numera Renew-gruppen). Endast i 35 procent av fallen var höger- och vänstergrupperna splittrade.[18]

När EPP-gruppen och S&D-gruppen inte är överens utövar Renew-gruppen i praktiken en vågmästarroll. I ungefär hälften av fallen, särskilt i frågor rörande ekonomisk och monetär politik, röstar Renew-gruppen med EPP-gruppen, medan i övriga hälften av fallen, särskilt i sociala frågor, röstar Renew-gruppen med S&D-gruppen. Trots att EPP-gruppen utgjorde parlamentets största grupp var det därför dåvarande ALDE-gruppen som stod oftast på majoritetens sida mellan 2009 och 2011 enligt den officiella statistiken från sessionerna. EPP-gruppen lyckades dock under denna period att driva igenom ett fåtal beslut utan stöd från S&D-gruppen och ALDE-gruppen, på grund av hög frånvaro hos de båda grupperna.[18]

Uppgörelsen om talmansposten[redigera | redigera wikitext]

En av uppgörelserna som har existerat under en längre tid av Europaparlamentets historia är uppgörelsen om talmansposten. Europaparlamentet väljer sin talman för en period av två och ett halvt år i taget, vilket motsvarar halva mandatperioden för parlamentet. Sedan valet 1989 har den socialdemokratiska gruppen (S&D-gruppen och dess föregångare) och den kristdemokratiska gruppen (EPP-gruppen och dess föregångare) haft en informell uppgörelse om att ena halvan av mandatperioden utse en ledamot från socialdemokraterna och andra halvan av mandatperioden utse en ledamot från kristdemokraterna. Ett undantag från denna uppgörelse gjordes efter valet 1999 när EPP-gruppen istället samarbetade med dåvarande ALDE-gruppen och utsåg Pat Cox till talman under andra halvan av mandatperioden. Valet 1999 var det första valet då EPP-gruppen blev större än S&D-gruppen. EPP-gruppen förblev den största gruppen även efter valet 2004 och valet 2009, men återgick då till sin tidigare uppgörelse med socialdemokraterna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”Artikel 33 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 23–24. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  2. ^ [a b c d] ”De politiska grupperna i Europaparlamentet”. Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/about-parliament/sv/organisation-and-rules/organisation/political-groups. Läst 5 november 2022. 
  3. ^ [a b] ”Europaparlamentet”. Sveriges riksdags EU-information. 18 oktober 2022. https://eu.riksdagen.se/vad-ar-eu/eus-institutioner/europaparlamentet/. Läst 5 november 2022. 
  4. ^ ”Artikel 153 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 70. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  5. ^ [a b] ”Artikel 34 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 24. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  6. ^ [a b] ”Artikel 171 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 74–75. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  7. ^ [a b] ”Artikel 10.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 20. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  8. ^ ”Artikel 2 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 12. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  9. ^ ”Artikel 26.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 22. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  10. ^ ”Artikel 27 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 22. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  11. ^ ”Artikel 26.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 22. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  12. ^ ”Artikel 36.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 25. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  13. ^ ”Artikel 35 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 302, 22.11.2019, s. 25. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019Q1122(01). 
  14. ^ [a b] ”De tvärpolitiska grupperna i Europaparlamentet”. Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/about-parliament/sv/organisation-and-rules/organisation/intergroups. Läst 5 november 2022. 
  15. ^ [a b] ”Rules governing the establishment of intergroups” (på engelska). Europaparlamentet. https://www.europarl.europa.eu/about-parliament/files/organisation-and-rules/organisation/intergroups/rules-governing-the-establishment-of-integroupes-19991116.pdf. Läst 5 november 2022. 
  16. ^ ”Members”. The European Parliament's LGBTI Intergroup. https://lgbti-ep.eu/who-we-are/members/. Läst 5 november 2022. 
  17. ^ ”The European Parliament and Supranational Party System” (på engelska). Cambridge University Press. http://assets.cambridge.org/97805218/06251/sample/9780521806251ws.pdf. Läst 5 november 2022. 
  18. ^ [a b] ”Liberals hold balance of power in new Parliament: Report” (på engelska). EurActiv.com. 28 januari 2011. https://www.euractiv.com/section/public-affairs/news/liberals-hold-balance-of-power-in-new-parliament-report/. Läst 5 november 2022. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.