Politiska grupper i Europaparlamentet

Nuvarande mandatfördelning

   EPP      271

   S&D      190

   ALDE      85

   G/EFA     58

   ECR       52

   GUE/NGL   34

   EFD       34

   NI        30

Politiska grupper i Europaparlamentet är partigrupper bestående av Europaparlamentariker med samma politiska tillhörighet. I vissa fall är partigruppen en formell representation i Europaparlamentet för ett europeiskt parti, i andra fall är det en politisk koalition bestående av flera europeiska partier, nationella partier och oberoende politiker. Europaparlamentet är unikt bland transnationella församlingar eftersom dess ledamöter organiserar sig efter ideologi och inte nationalitet.

De politiska grupperna ska inte sammanblandas med de europeiska partierna. Medan de europeiska partierna syftar till att verka som politiska partier på europeisk nivå, är partigruppernas funktion helt och hållet koncentrerad till Europaparlamentets interna verksamhet och organisation, och de består uteslutande av ledamöter av Europaparlamentet.

För att en politisk grupp ska kunna bildas krävs att den består av tjugofem ledamöter från minst en fjärdedel av Europeiska unionens medlemsstater. En Europaparlamentariker får inte tillhör mer än en grupp. De ledamöter som inte ingår i någon grupp benämns grupplösa. Att ingå i en politisk grupp ger flera ekonomiska och politiska fördelar, dels i form av ekonomiskt stöd, dels i form av ökat politiskt inflytande. Varje politisk grupp innefattar en eller två gruppledare, ett presidium och ett sekretariat.

Sedan det första Europaparlamentsvalet 1979 har de två största partigrupperna varit socialdemokratiska och kristdemokratiska. Statistik från Europaparlamentets sessioner visar att parlamentariker vanligtvis röstar efter politisk grupp, och inte efter nationalitet, men att det finns undantag, till exempel frågor som rör jordbrukspolitiken.

Historia

Parlamentet har historiskt sett dominerats av PES och EPP.

De första tre politiska grupperna upprättades den 23 juni 1953, under parlamentets första dagar. Dessa grupper var ”Socialisternas grupp” (numera S&D), ”Kristdemokratiska gruppen” (numera EPP) och ”Gruppen liberaler och deras samarbetspartner” (numera ALDE).

Efterhand som parlamentet har utvecklats har nya grupper uppkommit. Icke-liberala medlemmar i den liberala gruppen lämnade partigruppen för att bilda ”Europeiska demokratiska unionen”, som senare utvecklades till Gruppen Unionen för nationernas Europa (UEN). När konservativa från Danmark och Storbritannien tillkom bildades ”Europeiska konservativa gruppen”, som efter ett par namnändringar till slut slogs samman med den kristdemokratiska gruppen. Vid det första Europaparlamentsvalet 1979 hade ytterligare partigrupper upprättats, samtidigt som europeiska partier uppkom som en ny typ av organisationer.

Historiskt har den konservativa gruppen och den socialistiska gruppen dominerat parlamentet. Dessa två grupper har också ingått samarbeten, vilket har kritiserats för att det inte finns någon riktig opposition.

Sammansättning

Ett gruppsammanträde i G/EFA.

Varje politisk grupp måste bestå av minst tjugofem Europaparlamentariker med samma politiska tillhörighet. Dessa parlamentariker måste samtidigt komma från minst en fjärdedel av medlemsstaterna. I vissa fall kan talmanskonferensen ge undantag för en grupp, så att den kan fortsätta att existera fram till nästa val trots att den inte längre uppfyller kraven.

De flesta partigrupperna är associerade med ett eller flera europeiska partier. De europeiska partierna fungerar som paraplyorganisationer för de nationella partierna, men i vissa fall ingår nationella partiers parlamentariker i en partigrupp utan att tillhöra något europeiskt parti.

Dessutom kan oberoende ledamöter, som inte tillhör något parti alls, ansluta sig till en politisk grupp. Varje ledamot besitter ett obundet mandat, vilket innebär att även om en ledamot ingår i en partigrupp, är han eller hon aldrig förpliktad att rösta på ett visst sätt.

Organisation

Parlamentets presidium.

Varje politisk grupp väljer bland sina egna ledamöter en, eller i vissa fall två, gruppledare som är ordförande för gruppen.

Gruppledarna för samtliga politiska grupper ingår tillsammans med Europaparlamentets talman i talmanskonferensen, som ansvarar bland annat för parlamentets arbetsordning, dess yttre förbindelser, utarbetandet av föredragningslistor och andra administrativa och organisatoriska frågor. De grupplösa representeras av en grupplös ledamot, som saknar rösträtt.

Därutöver innefattar en partigrupp också ett presidium och ett sekretariat. Även de grupplösa har tillgång till ett eget sekretariat. I kammaren sitter varje partigrupps ledamöter tillsammans. Före varje omröstning i parlamentet, behandlar varje partigrupp utskottens betänkanden och har möjlighet att lämna ändringsförslag.

Tvärpolitiska grupper

Ledamöter kan gå samman och bilda tvärpolitiska grupper.

Vid sidan av de politiska grupperna, kan enskilda ledamöter av Europaparlamentet gå samman och bilda tvärpolitiska grupper. En tvärpolitisk grupp syftar till att öka utbytet av åsikter och idéer mellan ledamöter från olika partigrupper och utskott. De tvärpolitiska grupperna fyller däremot ingen formell funktion.

Det finns inga formella krav för att en grupp ledamöter ska få bilda en tvärpolitisk grupp, och det finns följaktligen en mängd olika tvärpolitiska grupper som spänner över ett stort område av olika ämnen. En av de största tvärpolitiska grupperna är den tvärpolitiska gruppen för HBT-rättigheter, med över hundra ledamöter. Därutöver finns tvärpolitiska grupper för bland annat funktionshindrades rättigheter, turkiskt medlemskap i unionen och djurskydd.

En eller flera partigrupper kan välja att stödja en tvärpolitisk grupp logistiskt, men detta måste ske öppet och enligt de regler som Europaparlamentet har för ekonomiskt stöd.

Krav och privilegier

Bruno Gollnisch och Jean-Marie Le Pen, två av grundarna till ITS.

Parlamentet beslutade 2008 att höja kraven för partigrupperna.

Att arbeta tillsammans i en partigrupp gynnar ledamöterna på flera sätt. För det första ökar det deras politiska inflytande, eftersom partigrupperna spelar en central roll när sammansättningen för parlamentets presidium och utskott bestäms. De spelar också en viktig roll i det vardagliga arbetet med lagstiftningen och unionens budget. För det andra innebär det mer resurser till ledamöterna, framför allt i form av tillgången till ett eget sekretariat. Det ekonomiska stödet från parlamentet och partigruppernas representation i talmanskonferensen fungerar som incitament för ledamöterna att ansluta sig till någon av partigrupperna.

För att en partigrupp ska bli formellt erkänd av parlamentet måste den uppfylla två kriterier som fastslås i parlamentets arbetsordning. Det första kriteriet innebär att partigruppen måste bestå av minst tjugofem ledamöter. Det andra kriteriet innebär att dessa ledamöter måste komma från minst en fjärdedel av medlemsstaterna. När en ny partigrupp bildas måste detta anmälas till talmannen, och sedan offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. En ledamot får inte tillhöra mer än en partigrupp.

Förutsatt att dessa kriterier uppfylls, kan parlamentariker i princip bilda vilken partigrupp de vill. Detta sattes på prov när en grupp parlamentariker försökte att bilda en högerextrem grupp, Gruppen Identitet, tradition och suveränitet (ITS), under 2007. Gruppen gav upphov till kontroverser, och andra parlamentariker uttryckte oro över att skattepengar skulle finansiera de högerextrema.

Försöken att blockera bildandet av ITS misslyckades, men de förhindrades från att erhålla viktiga positioner inom parlamentets utskott, en rättighet som är tänkt att omfatta alla parlamentets partigrupper. Gruppen lyckades dock inte existera i mer än ett år, innan den upplöstes på grund av interna stridigheter mellan dess ledamöter.

För att förhindra att nya extrema grupper bildas i framtiden, beslutade Europaparlamentet den 9 juli 2008 att höja kraven för bildandet av partigrupper. De nya kraven innebar att antalet nödvändiga ledamöter för att kunna bilda en partigrupp höjdes från tjugo till tjugofem, som måste representera minst en fjärdedel av medlemsstaterna, istället för en femtedel. Ändringen trädde i kraft efter Europaparlamentsvalet 2009.

Trender

Grupprelationer

Jerzy Buzek var parlamentets talman efter valet 2009.

Under parlamentets historia har aldrig en enda partigrupp haft egen majoritet i kammaren, utan istället har parlamentet präglats av kompromissande mellan partigrupperna. De två största partigrupperna, Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet och deras föregångare, har under parlamentets historia samarbetat om att bland annat utse talmannen.

Sedan valet 1979 har de båda grupperna, med undantag för perioden 1999 till 2004, delat på talmansposten. Den socialdemokratiska gruppen var den enskilt största gruppen fram till 1999, då Europeiska folkpartiets grupp blev större.

Mellan 1999 och 2004 samarbetade EPP med Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp (ELDR) istället för med socialdemokraterna. Det innebar bland annat att liberalen Pat Cox utsågs till talman för Europaparlamentet under halva mandatperioden.

Koalitioner

EPP:s gruppledare Joseph Daul med Lettlands premiärminister.

Statistik från Europaparlamentets sessioner mellan 2009 och 2011 visar att 63 procent av alla beslut fattas med stöd från EPP, S&D och ALDE. Endast i 35 procent av fallen är höger- och vänstergrupperna splittrade. Parlamentarikerna röstar allt mer efter politisk tillhörighet, istället för efter nationalitet. I vissa undantagsfall, till exempel i frågor som rör den gemensamma jordbrukspolitiken, dominerar dock fortfarande nationaliteten över den politiska tillhörigheten när ledamöterna röstar.

Eftersom ingen politisk grupp besitter egen majoritet, krävs kompromissande för att kunna fatta ett beslut. När EPP och S&D inte är överens, utövar ALDE i praktiken en vågmästarroll. I ungefär hälften av dessa fall, särskilt i frågor rörande ekonomisk och monetär politik, röstar ALDE med EPP, medan i övriga hälften av fallen, särskilt i sociala frågor, röstar ALDE med S&D. Trots att EPP-gruppen utgjorde parlamentets största grupp, var det därför ALDE som statistiskt sett stod oftast på majoritetens sida mellan 2009 och 2011. EPP lyckades dock under denna period driva igenom ett fåtal beslut utan stöd från S&D och ALDE, på grund av hög frånvaro hos de båda grupperna.

Se även

• Europaparlamentet
• Europeiskt parti

Externa länkar

• Officiell webbplats för ALDE
• Officiell webbplats för ECR
• Officiell webbplats för EFD
• Officiell webbplats för EPP
• Officiell webbplats för G/EFA
• Officiell webbplats för GUE/NGL
• Officiell webbplats för S&D

EU-portalen — metasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.