Patrice Lumumba

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Patrice Lumumba


Ämbetsperiod
24 juni 196014 september 1960
Företrädare Position skapad

(Henri Cornelis som Belgiska Kongos generalguvernör)

Efterträdare Joseph Iléo

Född Élias Okit'Asombo [1]
2 juli 1925
Onalua, Katako-Kombé (i nuvarande Kasaï-Oriental), Belgiska Kongo
Död 17 januari 1961 (35 år)
Elisabethville, Katanga
Politiskt parti Kongolesiska nationella rörelsen
Maka Pauline Lumumba

Patrice Émery Lumumba, född som Élias Okit'Asombo 2 juli 1925 i Onalua, Belgiska Kongo, död 17 januari 1961 i Élisabethville, Katanga, var en kongolesisk politiker och en av ledarna för frihetsrörelsen i Belgiska Kongo. Vid självständigheten år 1960 blev han landets förste premiärminister. Han blev föremål för flera mordkomplotter, huvudsakligen från amerikanska CIA men möjligtvis även brittiska MI6, innan han arkebuserades i den separatistiska provinsen Katanga i närvaro av belgiska agenter.

Uppväxt och tidig karriär[redigera | redigera wikitext]

Patrice Lumumba var son till en bonde och föddes i byn Onalua i Katako-Kombéregionen (i nuvarande Kasaï-Oriental) i Belgiska Kongo. Hans föräldrar var medlemmar av Batetelafolket och Lumumbas födelsenamn var Élias Okit'Asombo. Han hade tre bröder och en halvbror.[2] Familjen var katoliker men han utbildades både i en katolsk missionärsskola och en protestantisk grundskola för att slutligen gå på ett statligt utbildningsprogram för postkontorsarbete. 1951 gifte han sig och 1955 gick han med i Liberala partiet. Efter ett ettårigt fängelsestraff för förskingring grundade han Kongolesiska nationella rörelsen (franska: Mouvement National Congolais) år 1958 och blev organisationens ordförande. Lumumba började som borgerlig nationalist men visade så småningom socialistiska sympatier.[3] Han tog dock avstånd ifrån renodlad kommunism som han såg som lika förkastligt som kolonialism och något han aldrig skulle följa.[4][5]

Upptakten till självständighet[redigera | redigera wikitext]

I oktober 1959 fängslades han återigen, myndigheterna beskyllde honom för att ligga bakom ett antikolonialt upplopp i Stanleyville där 30 människor omkom. I december samma år vann Kongolesiska nationella rörelsen stort i lokalvalen i Belgiska Kongo vilket ökade pressen på kolonialmakten. I januari 1960 sammanföll den internationella konferens som hölls i Bryssel angående kolonins eventuella självständighet med Lumumbas rättegång. Han frigavs så att han kunde medverka på konferensen som resulterade i att Belgiska Kongos avkolonisering fastslogs. I de första allmänna valen i maj 1960 vann hans parti och bildade regering. På självständighetsdagen 30 juni 1960 besvarade han kung Baudouin av Belgiens tal, som glorifierade kolonialstyret, på ett sätt som på flera håll i västvärlden uppfattades vara mycket förolämpande.[6] Lumumba påminde åhörarna om att Kongos oberoende inte hade givits av ren godhet av belgarna,[7] något som förödmjukade de närvarande kungliga dignitärerna.

Premiärminister[redigera | redigera wikitext]

Se även: Kongokrisen

Nästan omedelbart efter självständigheten började den institutionellt svaga statsapparaten krackelera. Lumumba beordrade att alla offentligt anställdas löner skulle höjas samtidigt som armén gjorde myteri i protest mot att den djupt rasistiska, belgiska officerskåren förblev intakt. För att lugna situationen skulle armén "afrikaniseras", de vita officerarna kastades ut och arméchefen Émile Janssens avgick. Dock fanns det knappt några kongolesiska officerare vilket resulterade i att militären stod utan effektiv ledning. Även om oroligheterna i regel var högst lokala blev kedjeeffekten en allmän kollaps av statsinstitutionerna. För västerländsk media blev rykten om våldtagna vita kvinnor samt den plötsliga, panikartade utvandringen av européer från landet en sensationsnyhet.[8][9] Amerikanerna misstänkliggjorde honom som kommunist. 10 juli påbörjades en belgisk intervention, officiellt för att skydda kvarvarande européers liv. Lumumba protesterade kraftigt och menade att belgarna utnyttjade situationen.[10][9]

11 juli 1960 utropade den mineralrika Katangaprovinsen under Moïse Tshombe sin självständighet från Kongo, uppbackade av de belgiska trupperna, europeiska legosoldater och det inflytelserika gruvföretaget Union Minière du Haut Katanga.[11][12] Regionen Sydkasai hade redan gjort samma sak och upprättat en egen regering. Lumumba bad nu USA om hjälp för att ta sig an separatisterna och tvinga ut belgarna, men Eisenhoweradministrationen vägrade. 14 juli antog FN:s säkerhetsråd dock resolution 143 som krävde att samtliga belgiska trupper skulle evakuera landet. Lumumba fick vända sig till det internationella samfundet vilket ledde till att FN-insatsen ONUC etablerades för att förhindra eskalation av krisen, men man vägrade slå ner det separatistiska upproret som sågs som en intern kongolesisk angelägenhet. För att förhindra Kongos sammanbrott sökte Lumumba slutligen sovjetiskt stöd vilket upprörde landets president Joseph Kasavubu som föredrog en mer moderat federalistisk politik.[6] Fientligheten mot Lumumba ökade nu ännu fortare i USA, Belgien och Storbritannien, både i politiska kretsar och i media.[5] 5 september 1960 avskedade presidenten Lumumbas regering. Som motdrag förklarade Lumumba istället att president Kasavubu var avsatt och vann stöd i Kongos senat samtidigt som Kasavubus nyutsedde premiärministerkandidat inte vann parlamentariskt förtroende. 14 september lamslogs båda sidor när överste Joseph-Desiré Mobutu med hjälp av CIA tog makten i en militärkupp.[8] Lumumba sattes i husarrest under FN:s beskydd men smugglades ut och flydde mot Stanleyville där han ämnade bilda en provisorisk regering.[13] Han tillfångatogs av Mobutus soldater, understödda av CIA, i Port-Francqui den 1 december 1960 och flögs till Leopoldville. Väl i huvudstaden förödmjukades den förre premiärministern inför den internationella pressen, han misshandlades av soldater och släpades efter en bil på gatorna. FN-soldater i närheten kunde bara titta på då de hade strikta order att inte ingripa.[14] FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld vädjade till president Kasavubu om att Lumumba skulle få en rättvis rättegång men det var överste Mobutu som nu hade den verkliga makten.

Fångenskap och död[redigera | redigera wikitext]

Sovjet krävde att FN omedelbart skulle begära att Patrice Lumumba skulle friges, hans regering återinsättas, Mobutus styrkor avväpnas och kvarvarande belgiska trupper i Kongo kastas ut. Nikita Chrusjtjovs kritik mot FN-insatsen och Hammarskjöld som generalsekreterare blev allt hätskare och resulterade i att flera sovjetvänliga stater drog tillbaka sina deltagande trupper från ONUC. Medan aktioner via FN omöjliggjordes av veton och nedröstade resolutionsförslag deporterades Lumumba och två regeringskollegor 17 januari 1961 till Katangas huvudstad Élisabethville.[15] Belgisk underrättelsetjänst förvarnade Tshombe om att hans ärkefiende var på väg. Svenska FN-trupper i kontroll av Élisabethvilles flygplats observerade fångarna vid ankomsten men kunde inte ingripa. De kördes till en kolonialvilla i närheten där medlemmar av den katangesiska regeringen och deras belgiska rådgivare inspekterade fångarna.[5] Lumumba torterades även av militärpolis under belgiskt befäl.[16] Samma kväll kördes han ut i ödemarken och avrättades via exekutionspatrull tillsammans med de två andra ministrarna från sin gamla regering. Avrättningen utfördes av Katangas militär i närvaro av belgiska officerare och poliskommissarier. Officiellt förnekar Belgien att man beordrade avrättningen.[17] Liken grävdes upp dagen därpå två belgare som hade i uppdrag att få alla kvarlevor att försvinna. De skar liken i bitar och löste upp dem med svavelsyra, de sista resterna brändes tills ingenting förutom fanns kvar förutom två av Lumumbas framtänder som togs som troféer.[14][5][18][19] Först tre veckor senare meddelades i katangesisk radio att Lumumba var död, man påstod att ilskna bybor hade ihjäl honom efter ett flyktförsök. Den officiella versionen genomskådades snabbt av omvärlden och avrättningen ledde till massprotester runtom i Europa och Sovjet höll Dag Hammarskjöld direkt ansvarig för dådet.[20]

Gata i Leipzig, Östtyskland, döps om efter Patrice Lumumba 1961

Efter Lumumbas bortgång[redigera | redigera wikitext]

Flera utredningar har gjorts i både Belgien och USA kring Kongokrisen och Lumumbas död, men mycket är fortfarande hemligstämplat. 2006 offentliggjordes dokument som bevisade att CIA planerade att lönnmörda Lumumba, bl a genom att förgifta hans tandborste.[5] Dokumenten visar också att amerikanska regeringen trodde att han var en kommunist vilket kan förklara deras mordplaner. Utredningskommissionen i Belgien bekräftade att belgiska tjänstemän och officerare visste om hotet mot Lumumbas liv men varken brydde sig eller hade för avsikt att förhindra att han skadades, men kommissionen förnekade att den belgiska regeringen direkt krävt hans död.[17] CIA ska även ha haft direkt kontakt med ansvariga för Lumumbas avrättning kvällen då det skedde. Våren 2013 skrev den brittiske överhusledamoten David Lea att fd. MI6-agenten Daphne Park sagt att de organiserade Lumumbas död innan hon dog 2010, något som inte har kunnat bekräftas då arkiven är hemligstämplade.[21]

I Moskva uppkallades ett universitet för utländska studenter efter Patrice Lumumba, sedan 1992 omdöpt till Ryska universitetet för folkens vänskap.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kanyarwunga, Jean I N (2006). République démocratique du Congo : Les générations condamnées : Déliquescence d'une société précapitaliste. Paris: Publibook. Sid. 76, 502. ISBN 9782748333435 
  2. ^ Kanyarwunga, Jean I N (2006). République démocratique du Congo : Les générations condamnées : Déliquescence d'une société précapitaliste. Paris: Publibook. Sid. 76. ISBN 9782748333435 
  3. ^ Grant Farred: Not the Moment After, but the Moment Of South Atlantic Quarterly 2009, nr. 3, årg. 108.
  4. ^ Sean Kelly, America's Tyrant: The CIA and Mobutu of Zaire, s.49
  5. ^ [a b c d e] Assassination: Colonial Style – Patrice Lumumba, an African Tragedy, CBC NewsWorld. [1]
  6. ^ [a b] A History of the Modern World, Johnson P, Weidenfeld, London, (1991)
  7. ^ Kamalu, Chukwunyere. The Little African History Book – Black Africa from the Origins of Humanity. s.115
  8. ^ [a b] Larry Devlin, Chief of Station Congo, 2007, Public Affairs, ISBN 1-58648-405-2
  9. ^ [a b] http://partners.nytimes.com/library/world/africa/600711risings.html
  10. ^ http://news.bbc.co.uk/hi/english/static/audio_video/programmes/correspondent/transcripts/974745.txt
  11. ^ Osabu-Kle, Daniel Tetteh (2000). Compatible Cultural Democracy. Broadview Press. Sid. 254. ISBN 1-55111-289-2 
  12. ^ Jules Gérard-Libois, Katanga Secession, University of Wisconsin Press, 1966, s.127. (No ISBN)
  13. ^ Longman History of Africa, Snellgrove L. and Greenberg K., Longman, London (1973)
  14. ^ [a b] http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/correspondent/974745.stm
  15. ^ ”Security Council”. International Organization (Cambridge University Press) "15" (01): sid. 166-171. 1961. doi:10.1017/S0020818300024607. 
  16. ^ Prados, John (2006). Safe for Democracy: The Secret Wars of the CIA. Rowman & Littlefield. Sid. 278. ISBN 9781566638234. http://books.google.de/books?id=JokJ7K3b5fMC&pg=PA278&dq=%22Patrice+Lumumba%22+katanga+tortured&hl=de&sa=X&ei=2wCwUNnuBsjCswbK04DYDw&ved=0CDAQ6AEwAA#v=onepage&q=%22Patrice%20Lumumba%22%20katanga%20tortured&f=false 
  17. ^ [a b] ”Report Reproves Belgium in Lumumba's Death”. Belgium; Congo (Formerly Zaire): New York Times. 17 November 2001. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9800E4DF123BF934A25752C1A9679C8B63. Läst 17 januari 2011. 
  18. ^ Adam Hochschild, 'King Leopold's Ghost: A Story of Greed, Terror, and Heroism in Colonial Africa', 1999, Mariner Books, ISBN 0-618-00190-5, ISBN 978-0-618-00190-3.
  19. ^ ”Patrice Lumumba – Mysteries of History”. Usnews.com. http://www.usnews.com/usnews/doubleissue/mysteries/patrice.htm. Läst 17 januari 2011. 
  20. ^ http://news.bbc.co.uk/onthisday/hi/dates/stories/february/19/newsid_2748000/2748931.stm
  21. ^ http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-22006446