Patron (ammunition)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

En patron är ammunition till ett eldvapen där projektil, drivladdning och tändanordning sammanhålls av en patronhylsa. En patron kallas även skott. [Ordet skott kan även ibland beteckna själva handlingen då skjutvapnet avfyras (till exempel vådaskott).]

Patronens ursprung[redigera | redigera wikitext]

De första patronerna infördes på 1500-talet. För att förenkla laddningen packades krut lagom för en avfyrning tillsammans med blykula in i en pappersladdning. Vid omladdning revs huvudet på patronen av med ett nyp, krutet hälldes ned i pipan, pappatronen veks ihop och stoppades i mynningen som förladdning och stöttes med kulan ned i loppet. Den lilla mängd krut som följt med nypet då huvudet revs loss användes som fängkrut. På grund av priset på papper blev patrontypen inte helt vanlig förrän på 1700-talet.

Patronerna förvarades i patronväskor eller så kallade patronkök.

Med slagstiftens introduktion på 1810-talet kom nya patrontyper, som innebär övergångar mot den moderna enhetpatronen, bland annat det tyska tändnålsgeväret m/1841. Geväret har en pappatron med krutladdning och kula, som laddas i vapnet med bakladdning som en modern enhetpatron. Tändsatsen sitter mitt i patronen, och antänds genom en slagnål som vid avfyring slog in genom pappatronen och träffade tändsatsen inne i patronen. Många tidiga revolvrar, såsom colt m/1860 hade en patron i form av en sidenkudde med krut och kula, som laddades i en främre kammare av revolvern, medan en bakre kammare laddades med en tändhatt, som vid avfyring sköt iväg en eldstråle mot krutladdningen i den främre kammaren. Samma konstruktion användes även i senare bakladdade vapen som det amerikanska Sharpgeväret, det brittiska Terry, franska maringevären m/1865 och det bayerska infanterigeväret m/1867.

Enhetspatron[redigera | redigera wikitext]

Enhetspatroner

Enhetspatron kallas ett skott till ett eldvapen där patronhylsan är oskiljbart förenad med projektilen. Hylsan innehåller drivladdningen och utgör även säte för en tändhatt.

Enhetspatroner är det normala för moderna eldvapen, förutom för vissa typer av artilleripjäser.

Enhetspatronen utvecklades år 1845 av först fransmannen Louis Flobert (så kallad kantantändning) och sedan Casimir Lefaucheux (så kallad stiftantändning). En sådan stiftantänd patron hade ett stift monterat så att det stack ut från sidan på patronens sida. När hanen slog till stiftet repade detta upp gnistor inne i patronen och tände då krutladdningen. Att stiftet stack ut gjorde dock patronen känslig för "vårdslös" hantering. Eugene Lefaucheux tillverkade även de första revolvrarna med enhetspatroner i cylindrarna. Lefaucheux konstruktion kom dock att användas på hagelgevär långt in på 1900-talet. Konstruktionen användes i den svenska revolvern m/1863.

Redan omkring 1858 utvecklade Smith & Wesson i USA Floberts idé vidare till fältdugliga metallpatroner med kantantändning; sådana användes i svenska armégeväret m/1867 och schweiziska magasingeväret m/1869. Man var dock begränsad till låga gastryck eftersom väggen i patronen måste vara så tunn att hanen kunde slå igenom.

För hagelpatroner utvecklades därför i stället centraltändningspatronen, uppfunnen av belgaren Bernimolin 1850 och senare vidareutvecklad av C. W. Lancaster i London och A. M. Pottet i Paris, där mittersta stycket av patronens baksida utgjorde ett städ som slogs in av hanen vid avfyrning, men sedan kilades fast mot resten av patronbotten.

Med de första moderna magasinsgevären på 1860-talet ersattes stödflänsen med en rand för att inte hindras i magasinsmatningen. Samtidigt måste då patronen förses med en konformig, flaskliknande framdel för att av mekanismen kunna placeras i rätt läge. Den första flaskformiga patronen tillverkades till det schweiziska magasinsgeväret m/1869, men det var den tyska patronen m/1888 med rand som kom att bli förebild för det följande decenniets patroner.

Med de röksvaga krutets utveckling på 1890-talet får patronerna den utformning som sedan skulle dominera det kommande seklet.

Enhetspatronen var även en förutsättning för att de moderna snabbskjutande eldhandvapnen skulle börja utvecklas. Efter revolvern följde det moderna repetergeväret, tätt följt av automatpistolen och kulsprutan på 1890-talet. Dessa vapen skulle sedan förändra historien för alltid under 1900-talets många krig.

Patronhylsa[redigera | redigera wikitext]

Efter skottet kastas patronhylsan ut
Kulpatron av typen "30-06".

En patronhylsa är en behållare i vilken drivladdningen innesluts när det gäller ammunition till eldvapen.

Till eldhandvapen, kulsprutor och automatkanoner är patronhylsan i det närmaste undantagslöst fast förenad med projektilen och bildar med denna en enhetspatron.

Till artilleripjäser används oftast inte enhetspatroner utan där transporteras projektil och patronhylsa var för sig och monteras ihop till en enhet först när de skall laddas i vapnet.

För vissa pjäser laddas projektilen först och hylsan sedan. Dessa hylsor kallas inte patronhylsor utan laddningshylsor. Till en del pjäser används över huvud taget inga hylsor utan drivladdningen förvaras i tygpåsar, så kallade karduser.

Förutom att hålla samman det kompletta skottet och skydda drivladdningen tjänar patronhylsan till att bortföra en hel del förbränningsvärme från vapnet samt att täta så att krutgaser inte läcker ut bakåt.

Patronhylsan utgör dessutom säte för en tändhatt eller en tändskruv men hylsor till klenare kalibrar kan även ha kantantändning, där tändsatsen ligger i hylsans fläns.

En patronhylsa har alltid någon form av spår eller fläns i bakändan för att underlätta utdragningen av den tomma hylsan ur ett avfyrat vapen.

Patronhylsor tillverkas oftast av mässing (tombak) men i krigstider har man stundtals nödgats använda stål som hylsmaterial. I öststaterna användes för en del vapen stålhylsor även i fredstid.

För civil ammunition till revolvrar har aluminiumhylsor under senare tid vunnit visst inträde.

Hylsor av mässing kan, beroende på hylsans kvalitet och laddningens styrka, återanvändas upp till något tiotal gånger. Hylsor av stål och aluminium kan endast användas en gång.

Patronhylsor kan ha olika typer av genomsläpp från tändhatten till krutet, detta kallas antingen boxer eller berdanhylsa. Boxerhylsan har endast ett genomsläpp av tändhattens antändning, och berdanhylsan har två genomsläpp. Valet av hylsa beror på hur snabbt man vill antända krutet i hylsan. En berdanhylsa antänder krutet snabbare eftersom den släpper fram mer av antändningen än boxertypen. Man reglerar detta även genom olika typer av krut, som har olika brinnhastighet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Patronhylsan, en förpackning. Gad Rausing, Trelleborg 1987

Se även[redigera | redigera wikitext]