Pehr G. Gyllenhammar

Pehr Gustaf Gyllenhammar, oftast kallad PG Gyllenhammar eller bara PG (ibland i folkmun Grynet), född 28 april 1935 i Göteborg, är en svensk adelsman och näringslivsprofil. Han var verkställande direktör i AB Volvo från 1971 till 1990 och bolagets styrelseordförande från 1990 till 1993. Han var 2004 till 2007 styrelseordförande i Investment AB Kinnevik.

Biografi

Pehr G. Gyllenhammar föddes i Göteborg som son till Pehr Gyllenhammar Sr., som var verkställande direktör på Skandia, och Aina Gyllenhammar, född Kaplan (1903-1995). Han studerade vid Lunds universitet och tog juris kandidatexamen 1959, blev samma år biträdande jurist vid advokatfirman Mannheimer och Zetterlöf i Göteborg. Den 24 oktober 1959 gifte han sig med Christina Gyllenhammar, född Engellau, dotter till Volvos mångårige VD Gunnar Engellau och Margit Engellau, född Höckert. De fick barnen Cecilia Gyllenhammar, Charlotte Gyllenhammar, Sophie Gyllenhammar Mattsson samt Oscar Gyllenhammar (född 1966). Efter att ha blivit änkling 2008 gifte han om sig 20 november 2010 med journalisten Christel Behrmann. År 2011 flyttade PG Gyllenhammar till hustruns hästgård i Höllviken i Vellinge kommun.

År 1960 arbetade han på advokatfirman Haight Gardner Poor & Havens i New York, 1961-64 på Amphion försäkringsbolag i Göteborg, 1965-70 på Skandia försäkringsbolag i Göteborg, varav som biträdande, administrativ chef 1965-66; Vice President of Corporate Planning 1966-68; Executive Vice President 1968 samt President and Chief Executive Officer 1970.

Han studerade företagsledning vid Centre d’études industrielles i Genève 1968.

Åren på Volvo

Gyllenhammar gick till AB Volvo 1970 och blev verkställande direktör i AB Volvo vid bolagsstämman i maj 1971 och koncernchef till styrelseordförande 15 oktober 1990, men fortsatte att vara operativt engagerad i Volvos verksamhet. Gyllenhammar väckte känslor och debatt genom sina mediala utspel och sitt självrådiga sätt att styra vad som under under 1970- och 80-talen var Sveriges största industrikoncern. Hans starka personliga roll möjliggjordes bland annat av att Volvo hade en stor ägarspridning. Gyllenhammar var under flera år framröstad som Sveriges populäraste person.

Ett av Gyllenhammars första beslut som VD för Volvo var att lägga ner den sportiga P1800-serien och istället profilera Volvo som en tillverkare av säkra familjebilar. Volvo-koncernen var redan vid Gyllenhammars tillträde ett av Sveriges största företag och Gyllenhammar själv försökte genomföra flera stora affärer. Bland dessa fanns såväl framgångar som misslyckade satsningar.

Gyllenhammar lät Volvo överta den statliga bilfabriken i Kalmar, där postbilen "Tjorven" hade tillverkats. Det monotona arbetet vid löpande bandet ersattes med arbetslag som gemensamt byggde hela bilen. En liknande fabrik startades i Uddevalla, i lokaler som tidigare tillhört statliga Svenska Varv. Båda fabrikerna lades ned under Gyllenhammars tid som styrelseordförande, på grund av lönsamhetsproblem. Trots att dessa satsningar inte har fått några egentliga efterföljare har Gyllenhammar fortsatt att betrakta dessa fabriker inriktning som en riktig satsning.

Under Gyllenhammars tid diversifierades Volvo till livsmedels- och läkemedelsbranscherna, genom förvärv av Procordia och Pharmacia. Att skapa denna typ av konglomerat hade kommit att betraktas som otidsenligt i svenskt näringsliv och innehaven har senare avvecklats. Bland avbrutna satsningar märks ett storskaligt oljesamarbete med norska staten, ett tänkt samgående mellan Volvo och Saab, den kortvariga alliansen med Anders Walls Beijerinvest, samt stödet till Fermenta. Gyllenhammars sista tilltänkta affär var en sammanslagning av Volvo med den betydligt större, statliga franska fordonstillverkaren Renault. Affären blev så gott som klar men fick avblåsas på grund av ett mycket hårt motstånd bland de anställda och tjugofem av de högsta cheferna, samt även från den nyrekryterade VDn Sören Gyll. Vid ett styrelsemöte den 2 december 1993, på Kungsträdgårdsgatan 18 i Stockholm lämnade Gyllenhammar alla sina uppdrag i bolaget. Som en följd av detta sålde Gyllenhammar sina och familjens cirka 10 000 Volvo-aktier dagen därpå.

Gyllenhammar efterträddes som koncernchef av Nordbankens dåvarande VD Christer Zetterberg den 15 oktober 1990, som i sin tur efterträds av Sören Gyll den 13 maj 1992. Gyll inledde 1994 ett omvälvande åtgärdsprogram som kom att kallas Volvo 95. Själv flyttade Gyllenhammar till London där han under flera år bland annat var styrelseordförande för Aviva, Storbritanniens största försäkringsbolag, och rådgivare till och vice styrelseordförande i familjen Rothschilds investmentbank Rothschild Europe. Han återkom tillfälligt till det svenska näringslivet 2004-2007 för att hjälpa till med Stenbeck-gruppens generationsskifte efter Jan Stenbecks död. Från 2007 var han styrelseordförande och delägare i det svenska vindkraftsföretaget Arise Windpower.

Gyllenhammar var under 1980-talet medlem av Folkpartiets styrelse och lär ha varit påtänkt som partiledare efter Ola Ullsten. Han har även skrivit flera debattböcker, bland annat Jag tror på Sverige (1973). Han är även medlem av Bilderberggruppen.

Övriga uppdrag i urval

Gyllenhammar blev styrelseordförande Svenska skeppshypotekskassan i Göteborg 1976, styrelseledamot i Sveriges industriförbund 1979, styrelseledamot i SEB 1979-94 varav vice ordförande 1991-94. Han blev styrelseledamot i United Technologie Corporation, Hartford, Conneticut 1981, i Kissinger Assoc. Inc. i New York 1982-97, i Pearson plc. i London 1983-97, i Reuters Holdings PLC i London 1984-97, i Philips Electronics NV i Eindhoven 1990-95, i Régie Nationale des Usines Renault SA i Paris 1990-93 samt styrelseordförande i Procordia 1990-92. Gyllenhammar var styrelseledamot i Polygram NV från 1996, blev styrelseordförande Commercial Union PLC 1998 och senior advisor i Lazaed Frèses & Co LLC i New York 1996.

Utmärkelser

Han blev Kommendör av första klass av Vasaorden 1973, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien 1974, Kommendör av Finlands vita rosorden 1977, Kommendör av franska Ordre national du Mérite 1980, H.M. Konungens medalj av 12:e storleken i Serafimerordens band 1981, medicine hedersdoktor vid Göteborgs universitet 1981, Kommendör av Sankt Olavs Orden 1984, Kommendör av Finlands vita rosorden av första klass 1986, Kommendör av Franska Hederslegionen 1987, teknologie hedersdoktor i London 1987 och i Halifax 1988, Kommendör av Belgiska Leopoldsorden 1989, pol. hedersdoktor i Helsingfors 1990 och jur. hedersdoktor i Vermont 1993.

Författarskap i urval

Gyllenhammar har skrivit flera böcker.

• Mot sekelskiftet på måfå / Pehr G. Gyllenhammar. - Stockholm : Robert Larson, 1970. - 64 pagina's/sidor
• Jag tror på Sverige / Pehr G. Gyllenhammar. - Askild & Kärnekull, 1973. - 192 pagina's/sidor. - ISBN 91-7008-337-1
• People at work / Pehr G. Gyllenhammar. - Addison-Wesley, 1977. - ISBN 0-201-02499-3
• En industripolitik för människan / Pehr G. Gyllenhammar. - Studieförb. Näringsliv och samhälle, 1979. - ISBN 91-7150-201-7
• Fortsättning följer / Pehr G. Gyllenhammar. - Stockholm : Bonnier, 2000. - 273 pagina's/sidor. - ISBN 91-0-057329-9

Se även

• Gyllenhammar, släkt

Referenser

Tryckta källor

• Gyllenhammar, Pehr G. (2000). Pehr G Gyllenhammar : Fortsättning följer. Stockholm. sid. 272ff. ISBN 91-0-057329-9 

Webbkällor

• Sören Gylls avgångsintervju i DI

Externa länkar

• Wikiquote har citat av eller om Pehr G. Gyllenhammar

  Citat