Per Olof Hallman
Per Olof Hallman, född 16 maj 1869 i Ödeshög, Östergötlands län, död 18 juli 1941 i Stockholm,[1] var en svensk arkitekt, stadsplanerare och Stockholms förste stadsplanedirektör.
Utbildning
Hallman avlade studentexamen i Linköping, studerade vid Tekniska högskolan i Stockholm 1887-90 och vid Konstakademien 1890-93, blev e.o. tjänsteman vid Stockholms stads byggnadsnämnd 1894, ordinarie arkitekt där 1902, docent i stadsanläggningskonst vid Tekniska högskolan 1897 och arkitekt i Överintendentsämbetet 1906 (från 1918 Byggnadsstyrelsen) samt vice stadsarkitekt i Stockholm från 1913 och var chef för stadsplanekontoret 1921-27.
Hallman gifte sig 1898 med Agnes Wessberg, och de hade sex barn, därbland sportfiskaren och författaren Sven O. Hallman och Britta Hallman Haggren, författare till bland annat Stora kokboken[2].
Liv och verk
Hallman var specialist på stadsplaner och ivrade för moderna och sunda idéer på detta område. År 1901 vann han (tillsammans med Fredrik Sundbärg) 1:a priset för plan till en ny stadsdel i Göteborg, Johanneberg, och han uppgjorde planer för Kiruna, Kalix, Boden, Haparanda, Skellefteå, Örnsköldsvik, Åre, Härnösand, Orsa, Ludvika, Sigtuna, Västerås, Södertälje, Vänersborg, Uddevalla, Särö, Kalmar, Umeå, Leksand, Storängen[ifrågasatt uppgift], Lidingö, Nynäshamn m.fl. samt i samarbete med Fredrik Sundbärg för Gävle, Norrköping, Borås m.fl. städer.
Hallman upprättade även planer till delar av Stockholm, till utvidgning av Uppsala, Karlstad, Skövde, Jönköping och till flera villasamhällen. Han kallades "Riksbyggmästaren" och var under tidigt 1900-tal även den dominerande gestalten i Stockholms planering, där han bland annat utformade Lärkstaden, Helgalunden, Röda bergen, Eriksberg, Diplomatstaden, Blecktornsparken, Gamla Enskede och Aspudden. Per Olof Hallman var inspirerad av den österrikiske arkitekten Camillo Sitte, som vid 1800-talets slut förde fram en ny syn på stadsplanering som var mer medeltidsinspirerad.
Vid tävlingar i Helsingfors, Tammerfors, Trollhättan m.fl. var Hallman prisdomare, och han debatterade ofta i stadsplanefrågor. Han var även verksam som arkitekt och ritade Odd Fellow-ordens hus (färdigt 1900), Stiftelsen Wilhelm Govenii Minnes och AB Hemtrefnads byggnader, alla i Stockholm.
År 1912 fastställdes en av Per Olof Hallman ritad stadsplan för Stockholms centrala delar, enligt vilken Sveavägen skulle dras vidare söderut. Söder om Mäster Samuelsgatan skulle den grena upp sig mot öst och väst och bildar så ett tresidigt stadsområde med ett sexsidigt kvarter i mitten, kallat Guldklimpen. Planen förverkligades aldrig, men långt senare, inom ramen för Norrmalmsregleringen, kom planen att genomföras i stora drag, med undantag för förgreningan, enligt Hallmans förslag. Guldklimpen blev sedermera till Sveaplatsen och heter idag Sergels torg.
År 1927 löpte Per Olof Hallmans förordnande som stadsplanedirektör i Stockholm ut, men hans uppdrag förlängdes inte utan stadsplanenämnden valde att istället erbjuda befattningen åt vid denna tid mest ansedde stadsplaneraren i landet, Albert Lilienberg, som hade motsvarande tjänst i Göteborg.
Några av Hallmans stadsplaner
-
Stadsplan för Kalmar 1906 -
Stadsplan för Nobelpalatset och Diplomatstaden, Stockholm, 1911 -
-
Stadsplan för Röda bergen, Stockholm 1922
Se även
Källor
- KulturNav: Hallman, Per Olof
- Hallman, Per Olof i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
Noter
- ^ Sveriges dödbok 1901-2013, (Version 6.0) Riksarkivet (2011)
- ^ http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=zper:%22Hallman+Haggren+Britta+1904-1979%22
Litteratur
- Paulsson, Thomas (1994). Den glömda staden: svensk stadsplanering under 1900-talets början med särskild hänsyn till Stockholm : idéhistoria, teori och praktik. Monografier utgivna av Stockholms stad, 0282-5899 ; 23 ([Ny, rev. uppl.]). Stockholm: Stockholmia. Libris 8369506. ISBN 91-7031-045-9
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Per Olof Hallman.- Historia Per Olof Hallman (BRF Kejsarkronan 13)
| Företrädare: Första ämbetsinnehavaren |
Stadsplanedirektör i Stockholms stad 1922–1927 |
Efterträdare: Albert Lilienberg |
|