Per Olof Sundman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Per Olof Sundman (1922-1992)

Per Olof "PO" Sundman, född 4 september 1922 i Vaxholm, Stockholms län, död 9 oktober 1992 i Stockholm, var en svensk författare, politiker (Centerpartiet) och ledamot av Svenska Akademien (stol 6).

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Som författare var han erkänd både i Sverige och internationellt och var under en period Sveriges mest översatta författare[1]. Han belönades bl.a. med Nordiska rådets litteraturpris och Litteraturfrämjandets stora romanpris. 1975 blev han invald som ledamot i Svenska Akademien på stol 6. Sundman blev landstingsman för Centerpartiet i Stockholms län och stadsfullmäktig i Vaxholm 1967-1969. Han var riksdagsledamot för Centerpartiet 1969-80 för Stockholms läns valkrets.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Per Olof Sundman föddes den 4 september 1922 i Vaxholm, och döptes i Gustav Vasa församling i Stockholm. Föräldrarna var då bosatta vid Luntmakargatan, och använde faderns fädernehus i Vaxholm som sommarnöje. När fadern, som var grosshandlare, dog var Sundman knappt två år. År 1924 flyttade han med mor och syster till morbrodern, Olof F. Rosmark, i Åtvidaberg. (Rosmark blev sedermera chef för Sveriges oljekonsumenters riksförbund, OK). Per Olof talade någon gång om sina relationer till morbrodern, som han under uppväxten hade följt på resor ute i landet till OK:s lokala organisationer. Själv gjorde han gällande att det var vid en av dessa resor som han hade fascinerats av Norrlands vidder och fjäll (vilket inspirerade Sundman att tillsammans med en kamrat 1939 göra en cykelfärd genom Norrland och Nordnorge upp till Norra ishavet och Kirkenes.)

1929 flyttade familjen åter till Stockholm och den då sjuårige Per Olof Sundman började på Katarina södra folkskola och därefter Katarina realskola, men han skötte inte sina studier och klarade inte realexamen. Han bytte därefter mellan olika gymnasier, men med klena resultat. Han gav upp och rymde hemifrån vilket förde honom till Finland och belägringen av Hangö 1941. Han var dock fortfarande omyndig, och hans förmyndare lät myndigheterna hämta hem honom. Sundman kallades sedermera in i värnplikten och genomförde sin tjänstgöring vid marinens pressdetalj.

I november 1945 lämnade han Stockholm för vildmarken i de svenska fjällen, och arbetade under en kortare tid som dräng hos ödemarksbönderna och samerna. Samtidigt lånade han en liten primitiv stuga utan el eller vatten. Här skall Sundman ha införskaffat sin första skrivmaskin. I augusti 1946, i samband med morbroderns död, återvände Sundman till Stockholm och arbetade under en kortare tid på kontor, men dragningen norrut fanns kvar. Åren 1949-1963 drev Sundman ett fjällpensionat i Jormlien, i Frostviken i nordligaste Jämtland, och var samtidigt även verksam som kommunpolitiker i Frostvikens kommun innan han flyttade tillbaka till Vaxholm, för att senare bosätta sig på Kungsholmen i Stockholm.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Sundman var gift två gånger. 1948 ingicks äktenskap med Ulla Britt Sundman med vilken han fick sönerna Sverre och Dag Sundman. 1975 gifte han sig med Anna Karin Sundman, dotter till Sven B.F. Jansson, och paret fick sönerna Björn och Joar Sundman.

Litterära verk[redigera | redigera wikitext]

Sundman debuterade vid 35 års ålder med novellsamlingen Jägarna (1957), som utspelar sig i den jämtländska fjällbygden och behandlar konfliktsituationer där. Han blev under 1960-talet en - även internationellt - mycket uppmärksammad prosaist genom romaner som Skytten (1960), om en kommunalman som skjuter ihjäl en människa under en älgjakt, Expeditionen (1962) och Ingenjör Andrées luftfärd (1967). I romanen Expeditionen lämnar Sundman tillfälligt de nordliga nejderna. Han utgår här från Henry Stanleys expedition (1886–1889) för att rädda Emin Pascha. Romanen följer dock inte Stanley i spåren, Sundman har istället använt det autentiska materialet till en alltigenom fiktiv historia.

Sundman kände, som han själv skrivit, en stark dragning mot nordligare trakter. 1980 deltog han i den svenska arktiska expeditionen ombord på isbrytaren Ymer. Erfarenheter från resan återges i boken Ishav (1982). Han skrev också två reportageböcker från Lofoten, Människor vid hav (fotografier av Yngve Baum, 1966) samt Lofoten, sommar (1973). Sundmans stora intresse för de isländska sagorna kommer till uttryck i hans sista roman, Berättelsen om Såm (1977), där Hrafnkels saga ligger till grund för en berättelse om samtida liv på Island, en plats Sundman ofta besökte.

Ingenjör Andrées luftfärd blev Sundmans mest uppmärksammade roman, som skildrar S.A Andrées expedition till Nordpolen i vätgasballongen Örnen 1897. Under många år studerade Sundman dokument kring resan tills han i romanform kunde återge historien med närmast filmisk autenticitet. Birgitta Trotzig beskriver boken som ”…en storartad och fruktansvärd bok om illusioner, om självbedrägeriets mönster som leder till döden – en skildring där yttre och inre, individuell historia och kollektiva mönster virtuost smälter samman”[2]. Romanen belönades med Nordiska Rådets litteraturpris och blev filmatiserad av Jan Troell 1982. Filmen blev Oscarnominerad och belönad under filmfestivalen i Venedig.

Sundman arbetade även länge på en bok om Alfred Nobel som dock aldrig blev utgiven.

Berättarteknik[redigera | redigera wikitext]

Miljöerna i Sundmans berättelser är ofta präglade av det nordjämtska landskap där han bosatte sig 1949. Hans berättarteknik, med ett stramt, återhållet, precist språk, har jämförts med Ernest Hemingway och den isländska sagan (Sundmans roman Berättelsen om Såm (1977) är för övrigt en omdiktning av den isländska sagan om Hrafnkel Freysgode från 900-talet i nutida isländsk miljö) och har klara likheter med den franska riktningen "Le Nouveau Roman". Med sin berättarteknik uttrycker Sundman åsikten att man inte kan veta något om andra människors känslor. I essän ”Kommentarer kring en teknik”, i BLM 1963, redogör Sundman själv för sin berättarteknik, i liknande ordalag: "Grunden i min teknik är blott detta: jag låter berättandet stanna vid yttre händelseförlopp, jag ägnar mig inte åt psykologiserande konstruktioner av inre förlopp hos mina diktade människor. Denna restriktiva hållning är naturlig för mig."

I Terrängbeskrivning utforskar litteraturvetaren Johanna Lundström Sundmans egenartade berättarkonst. Studien belyser det tema som är återkommande i Sundmans verk: medmänniskan och gemenskapens problematik.

Ungdom[redigera | redigera wikitext]

1995 avslöjade journalisten Jonas Fogelqvist i tidningen Arbetaren att Sundman under sin ungdom var medlem i det nazistiska Nordisk Ungdom. Sundmans engagemang i den nazistiska ungdomsrörelsen hade förut varit okänt för allmänheten.

Om Sundmans relation till nazismen skrev journalisten Per Svensson 1998 i sin bok Frostviken: Ett reportage om P O Sundman, nazismen och tigandet.[3] Också vissa motiv och andra drag i Sundmans författarskap, bland annat sökandets motiv, centralt i hans verk, liksom hans återkommande intresse för oläkta sår i samhället, bland annat i form av ouppklarade brott, har i efterhand, dock ej utan kritik, kommit att omtolkas biografiskt med hänvisning till Sundmans bakgrund. Svenssons bok har kritiserats. [källa behövs].

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • Jägarna (Noveller) 1957 (filmatiserades av Yngve Gamlin 1965, belönades med Silverbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin 1966)
  • Undersökningen 1958
  • Skytten 1960
  • Levande fjällbygd 1961
  • Expeditionen 1962
  • Sökarna (Noveller) 1963
  • Två dagar, två nätter 1965
  • Människor vid hav (med fotografier av Yngve Baum) 1966
  • Trumslagaren 1967
  • Berättelser 1967
  • Ingenjör Andrées luftfärd 1967 (filmatiserades 1982 av Jan Troell, i huvudrollen Max von Sydow, Ingenjör Andrées luftfärd (film))
  • Ett år: anteckningar och kommentarer i dagbok, körjournaler för bil och i största allmänhet september 1966 till augusti 1967 kring arbetet med romanen Ingenjör Andrées luftfärd 1967
  • Ingen fruktan, intet hopp 1968
  • Lofoten, sommar 1973
  • Olle Hedberg 1975
  • Berättelsen om Såm 1977
  • Anteckningar i den högsta Norden under Ymerfärden sommaren 1980, 1980
  • Andrées ballongfärd 1980
  • Ishav 1982
  • Norrlandsberättelser 1984
  • Tre berättelser 1987
  • Jägarna och andra berättelser från Norrland (samlingsvolym med novellsamlingarna Jägarna och Sökarna) 1998

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Johanna Lundström, Terrängbeskrivning, 2006 s.13)
  2. ^ Trotzig, Birgitta Svenska akademins inträdestal, 1993 s. 27
  3. ^ Svensson, Per (1998). Frostviken: ett reportage om Per Olof Sundman, nazismen och tigandet. Stockholm: Bonnier. Libris 7247846. ISBN 91-34-52023-6 (inb.) 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Fogelqvist, Jonas (1996). ”Per Olof Sundman, nazismen och myterna”. Per Olof Sundman och nazismen (Stockholm : Fören. Thélème, 1996): sid. 13-23.  Libris 2530033
  • Forslid, Torbjörn (2006). ”Män bland andra män”. Varför män? : om manlighet i litteraturen (2006): sid. 21-51.  Libris 10271144
  • Hansen, Peter (1996). ”Berättande dokument: Ingenjör Andrées luftfärd och Legionärerna”. Romanen och verklighetsproblemet (Eslöv : B. Östlings bokförl. Symposion, 1996) 6),: sid. 197-246.  Libris 2273966
  • Hansen, Peter (1996). ”En berättelse om detaljer: Per Olof Sundmans Skytten”. Romanen och verklighetsproblemet (Eslöv : B. Östlings bokförl. Symposion, 1996) 3),: sid. 83-116.  Libris 2273959
  • Hinchliffe, Ian (1995). The documentary novel: fact, fiction, or fraud? : an examination of three Scandinavian examples of the documentary novels from the 1960s and 1970s. Boston Spa: British Library Document Supply Centre. Libris 1966896 
  • Lundström, Johanna (2001). "Söka och finna": en studie i samspelet mellan form och tematik i P.O. Sundmans berättelsesamlingar. Meddelanden / Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, 0283-8079 ; 28. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Libris 8399566 
  • Lundström, Johanna (2006). Terrängbeskrivning: P. O. Sundman, moderniteten och medmänniskan. Lund: Ellerström. Libris 10153108. ISBN 91-7247-131-X 
  • McGregor, Rick (1994). Per Olof Sundman and the Icelandic sagas: a study of narrative method. Skrifter utgivna av Litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, 0348-4653 ; 26. Göteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Univ. Libris 7756431. ISBN 91-86270-33-8 
  • Per Olof Sundman och nazismen. Tlm : Thélème, 1103-8926 ; 1996:2. Stockholm: Fören. Thélème. 1996. Libris 2341993 
  • Svensson, Per (1998). Frostviken: ett reportage om Per Olof Sundman, nazismen och tigandet. Stockholm: Bonnier. Libris 7247846. ISBN 91-34-52023-6 
  • Svensson, Per (1997). ”Sundman och gossenazisterna på Katarina Real”. Locket på (Stockholm : DN, 1997): sid. 7-39.  Libris 2474417
  • Trotzig, Birgitta (1993). Per Olof Sundman: inträdestal i Svenska akademien. Inträdestal / Svenska akademien, 0346-7759. Stockholm: Norstedt. Libris 7156386. ISBN 91-1-932351-4 
  • Warme, Lars G. (1984). Per Olof Sundman: writer of the North. Contributions to the study of world literature, 0738-9345 ; 7. Westport, Conn.: Greenwood Press. Libris 4802505. ISBN 0-313-24346-8 
  • Åsling, Nils G. (1970). Per Olof Sundman: ett porträtt. Akademi, 99-1635245-3. Täby: Larson. Libris 68661 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Olle Hedberg
Svenska Akademien,
Stol nr 6

1975-1992
Efterträdare:
Birgitta Trotzig