Performance

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Björn Nörgaard med pneumatisk borr under öronbedövande performance i Malmö konsthall 1988.
Alastair MacLennanAvenyn vid Performance-festivalen Live Action Gothenburg. 2006.
John CourtGötaplatsen vid samma festival, 2006.
Anna Berndtson, Not Scared, 3 timmar, Live Performance, 2002.
Marina Abramović, Artist is Present, Live Performance på MoMA i New York 2010.

Performance (även performancekonst eller Performance art, av eng. perform 'utföra', 'framföra'), är en bildkonstform med rötter i den tidiga modernismen, där konstnärer själv framför verken inför publik, en form av "levande konst".

Det är främst tre faktorer utmärker en performance:

  1. Den uppförs "live".
  2. Den äger rum inför åskådare och emellanåt medverkar representanter för andra konstarter.
  3. Den som uppträder är lika med konstnären.

Kännetecknande drag[redigera | redigera wikitext]

Konstverken, som presenteras för publiken kan vara noga planerade eller spontana, med eller utan deltagande från publiken, med konstnären närvarande eller frånvarande. Konstverket kan skapas på olika platser och i olika miljöer och under en kort eller längre tid. De kan röra olika situationer som ofta berör fyra grundläggande element: tid, rum, konstnärens kropp och närvaro, eller relationen mellan konstnären och publiken. Men det är individens eller gruppens handlingar på en viss plats och under en viss tid som konstituerar verken.

Ett typiskt drag är gränsöverskridandet mellan olika konstinriktningar. Andra ofta återkommande teman och uttryck är exempelvis politisk aktion och rituell kroppslighet.

Syftet är skiftande, men grundläggande har varit en vilja att nå utöver etablerade konstformer och sammanhang.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Föregångare till performancekonsten kan man finna inom futurism, dadaism och surrealism, där man i sina försök att skaka om det rådande konstetablissemanget sökte efter nya vägar för konsten.

Under 1950- och 60-talet då begreppet performance började användas var det oftast kopplat till det kroppsliga och hade en tydlig kroppslig förankring men skiljde sig från dans genom att det snarare ofta handlade om att gestalta en inre bild medan dans i större utsträckning handlar om rytm och rörelse. Många av de tidiga performancekonstnärerna var inte bara bildkonstnärer utan även dansare och musiker, men mer sällan skådespelare.

1952 företog John Cage en uppmärksammad "föreställning" vid Black Mountain College i USA, och happening kom att bli synonymt med performance[1]. En pionjär inom happenings är Jim Dine.

På 1960-talet intresserade sig ett ökande antal konstnärer för nya former av performance, Yoko Ono, Wall piece for orchestra (1962), Carolee Schneemann Meat Joy (1964)[2] och Interior Scroll (1975), Wolf Vostell DIG (1964), Joseph Beuys How to Explain Pictures to a Dead Hare (1965)[3].

Hermann Nitsch presenterade 1962 Orgien - und Mysterien Theater[4], en föregångare till performance, men nära scenkonsten. Framför allt i USA kom performance som låg nära scenkonst. The Living Theatre turnerade i Europa mellan 1963 och 1968. Ett verk från denna period, Paradise Now var uppmärksammad för nakenhet, publikens deltagande och en scen där skådespelare reciterade en lista med sociala tabun.[5]

Efter 1968 fanns ofta influenser det årets politiska händelser. Barbara T. Smith med Ritual Meal (1969) stod i spetsen för den feministiska kropps-performance som kom på 1970-talet, och följdes av bland andra Carolee Schneemann, Joan Jonas, Yoko Ono, Joseph Beuys, Nam June Paik, Wolf Vostell, Allan Kaprow, Vito Acconci och Chris Burden. De var pionjärer för föreningen mellan kroppskonst och performancekonst.

Performance utvecklades under 1970-talen som ett multimediemontage av bland annat måleri, skulptur, musik, poesi och film, utgående från skilda kulturyttringar.

Under 1960- och 1970-talet när frågor kring genus, kropp och politik var i centrum av konstdiskussionen blev den mycket kroppsliga performancekonsten återigen populär och denna gång var det en stor mängd kvinnliga konstnärer som använde sig av uttrycket. En av dem som har blivit mest uppmärksammade från denna tid är Marina Abramović.

Vartannat år sedan 2006 har det hållits en Performance-festival i Uppsala.[6]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • R. Goldberg, Performance Art, 1988.
  • R. Goldberg, Performance: Live Art Since 1960, 1998.
  • Nationalencyklopedin.

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The First Be-In - John Cage and the Untitled Event, 1952.
  2. ^ Meat Joy, 1964.
  3. ^ How to Explain Pictures to a Dead Hare, 1965.
  4. ^ Orgien - und Mysterien Theater, 1962.
  5. ^ Paradise Now, 1968.
  6. ^ DN: Performancekonst från världens alla hörn.

Ett urval konstnärer[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]