Persiska riket
Wikipedia
Det persiska riket är historikernas namn på de akemenidiska, parthiska och sassanidiska dynastiernas välden.[1] Det persiska riket sträckte sig på sina höjdpunkter från Indus i öster till Balkan och Libyen i väster, Kaukasien och Centralasien i norr till Abessinien i söder. Mellan ca 540 och 350 f.Kr. var det persiska riket världens främsta politiska och militära stormakt[källa behövs] .
[redigera] Historia
[redigera] Akemenidernas rike (550–330 f.Kr.)
Den äldsta kända källan, som omnämner perserna, är en assyrisk inskription från c:a 844 f.Kr., som omnämner dem som Parsu (Parsuash, Parsumash)[2] och omnämner dem i området kring sjön Urmia tillsammans med en annan folkgrupp, Mādāyu (meder)[3]. Under de följande 200 åren var perserna och mederna tidvis tributskyldiga till assyrierna. Området Parsuash annekterades av Sargon av Assyrien omkring 719 f.Kr. Så småningom kom mederna att härska över ett självständigt mediskt rike och perserna blev undersåtar till dem.
Akemeniderna var de första att skapa en centraliserad stat i Persien, grundad av Akaimenes (Hakhamanish), persernas hövding omkring 700 f.Kr.
Omkring 653 f.Kr. hamnade medern under skyternas styre och Teispes, som var son till Akaimenes, verkar ha lett de nomadiska perserna att slå sig ner i södra Iran vid denna tid och så småningom grunda den första organiserade persiska staten i det viktiga området Anshan, när det Elamitiska kungariket permanent krossades av den assyriske härskaren Ashurbanipal (640 f.Kr.). Kungariket Anshan och dess efterföljare fortsatte att använda elamitiska som officiellt språk ganska länge efter detta, även om de nya dynastierna talade det Indo-europeiska språket persiska.
Teispes ättlingar kan ha förgrenat sig i två dynastier, varav en härskade i Anshan, medan den andra styrde resten av Persien. Kyros II den store enade de båda rikena omkring 559 f.Kr. Vid denna tid var perserna fortfarande tributskyldiga till det mediska riket under Astyages. Kyrkos samlade perserna och 550 f.Kr. besegrade de Astyages styrkor, varpå denne fängslades av sina egna adelsmän och utlämnades till den triumferande Kyros, som nu var shah av det enade persiska riket. Då Persien övertog kontrollen över resten av Medien och dess stora rike ledde Kyros de enade perserna och mederna i ytterligare erövringar. Han intog Lydien i Mindre Asien och förde sina arméer österut till Centralasien. Slutligen kunde Kyros 539 f.Kr. i triumf marschera in i den gamla staden Babylon. Efter denna seger blev han urtypen för en mild erövrare, genom att utfärda Kyroscylindern, världens första deklaration om mänskliga rättigheter. Kyros dödades 530 f.Kr. under ett slag mot massagetaierna eller sakerna.
Kyros son Kambyses II annekterade Egypten till Akemeniderriket. Det nådde sedan sin största utbredning under Dareios I. Han ledde arméer till Indus floddal och till Thrakien i Europa. En straffexpedition mot Grekland stoppades genom slaget vid Marathon 490 f.Kr. Hans son Xerxes I försökte också kuva grekerna och besegrade dem i slaget vid Thermopyle 480 f.Kr., men blev själv besegrad i slaget vid Plataiai året därpå.
Akemenidernas rike var det största och mest framgångsrika världen dittills hade skådat. Viktigare var dock, att det var välorganiserat och effektivt styrt. Dareios delade in sitt rike i 23 satrapdömen (provinser) övervakade av satraper, eller guvernörer, av vilka många hade personliga band till shahen. Han införde också systematisk beskttning för att få in skatt från varje provins. Dessutom övertog han assyriernas avancerade postdistributionssystem och utökade det. En annan sak, som övertogs från assyrierna var användandet av hemliga agenter, kända som Kungens ögon och öron, vilka höll honom informerad.
Dareios förbättrade den berömda Kungsvägen och andra gamla handelsvägar, varigenom avlägsna delar av riket sammanbands. Det kan också ha varit han, som flyttade landets administrativa centrum från Fars till Susa, nära Babylon och närmare rikets centrum. Perserna lät lokala kulturer fortleva enligt Kyros den stores modell. Detta var inte enbart bra för rikets undersåtar, men tjänade i slutändan också akemeniderna, eftersom de kuvade folken då inte kände något behov av att göra uppror mot det persiska styret.
Det kan har varit under den akemenidiska perioden som zoroastrianismen nådde sydvästra Iran, där den blev accepterad av härskarna och genom dem blev ett kännetecken för den persiska kulturen. Religionen inte bara formaliserade koncepten och gudomligheterna inom den traditionella (indo-)iranska panteon, men introducerade också flera nya idéer, inklusive fri vilja, som anses vara Zarathustras största bidrag till den religiösa filosofin. Med de akemenidiska härskarnas godkännande och senare som de-facto-statsreligion, nådde zoroastrianismen alla rikets hörn. I gengäld utsattes zoroastrianismen för de första synkretiska influenserna, särskilt från de semitiska länderna i väst, varifrån religionens gudomligheter fick astrala planetäriska aspekter och varifrån tempelkulten härstammade. Det var också under akemenidernas era som magiker skulle komma att utöva sitt inflytande över religionen, då de introducerade många ritualer, som idag ses som typiska för zoroastrianismen, men också doktrinära modifieringar, som idag anses som en återgång till profetens ursprungliga lära.
Akemenidernas rike enade folk och kungariken från alla större civilisationer i sydvästra Asien och nordöstra Afrika. För första gången i historien fick folk från mycket olika kulturer kontakt med varandra under en och samma härskare.
[redigera] Det hellenistiska Persien (330–250 f.Kr.)
Akemeniderna lyckades aldrig genomföra erövringen av Grekland, men höll tillbaka hotet från grekerna, ofta genom att uppmuntra deras interna strider. Akemeniderrikets svaghet visade sig dock för grekerna 401 f.Kr., när en upprorisk tronpretendent, Kyros den yngre, lejde 14.000 grekiska legosoldater, för att kunna erövra den kejserliga tronen (se Xenofon och Anabasis). Detta visade på de akemenidiska styrkkornas militära svårigheter, när de hade att göra med vältränade spjutkastare.
Filip II av Makedonien lyckades lägga det mesta av Grekland under sin kontroll och bestämde sig för att utnyttja akemenidernas svaghet, när Perserna efter Artaxerxes III Ochus död 338 f.Kr. inte hade någon stark ledare. Vid Filips död 336 f.Kr. fortsatte hans son och efterträdare, Alexander (den store), anfallen mot riket. Han visade sig vara en av de mest effektiva generalerna i världshistorien. Akemenidernas monark Dareios III var en åldrad man, med rykte om sig att i sin ungdom ha varit mycket modig, men var nu ingen match för Alexander. Tidernas största imperium kollapsade på bara åtta år.
Alexander landsteg i Mindre Asien 334 f.Kr. Hans arméer gick snabbt genom Lydien, Fenicien och Egypten, innan de besegrade Dareios III vid Gaugamela (331 f.Kr.) och erövrade Susa. Det sista akemenidiska motståndet stod vid de "Persiska portarna" mellan Susa och det kungliga palatset vid Persepolis. Akemeniderriket låg nu i Alexanders händer.
Under sin erövring grundade Alexander många kolonistäder, ofta med namnet "Alexandria". Under de kommande århundradena tjänade dessa städer till att kraftigt utöka den grekiska, eller hellenistiska, kulturen i Persien.
Alexanders imperium föll sönder strax efter hans död 323 f.Kr. och hans general Seleukos I Nikator försökte ta kontrollen över Persien, Mesopotamien och senare även Syrien och Mindre Asien. Hans härskarätt är känd som Seleukidderdynastin. Han blev dock dödad 281 f.Kr. av Ptolemaios Keraunos innan han kunde erövra Grekland och Makedonien.
Den grekiska kolonisationen fortsatte till omkring 250 f.Kr.; det grekiska språket, filosofin och konsten kom med kolonisatörerna. I hela Alexanders rike blev grekiska det vanligaste språket inom diplomati och litteratur. Handeln med Kina hade inletts under akemenidernas tid längs den så kallade sidenvägen; men under den hellenistiska tiden inleddes den på allvar. Handeln över land medförde några ordentliga kulturförändringar. Buddhismen kom från Indien, medan zoroastrianismen reste västerut för att influera judendomen. Statyer av Buddha i klassisk grekisk stil har återfunnits i Persien och Afghanistan, vilket visar på den kulturblandning, som inträffade vid denna tid (se grekisk buddhism), även om det är möjligt att grekisk-buddhistisk konst härrör från akemenidisk tid, då grekiska konstnärer verkade i Persien.
Även om nyligen upptäckt kilskrift (till exempel Babyloniska krönikan från den hellenistiska perioden) visar hur mycket kontinuitet det låg i den östliga civilisationen kan det inte förnekas, att Seleukiderriket inledde sin nergång efter ungefär ett århundrade. De östliga provinserna Baktrien och Partien lösgjorde sig 238 f.Kr. Kung Antiochos III:s militära ledarskap hindrade Partien från att erövra själva Persien, men när han försökte intervenera i Grekland skrämde hans framgångar den uppgående Romerska republiken. Romerska legioner började anfalla kungariket och vid samma tid var seleukiderna tvungna att ta hand om mackabéernas uppror i Judeen och Kushanrikets expansion i öster. Riket föll sönder och erövrades av Partien och Rom.
[redigera] Parterriket (250 f.Kr.–226 e.Kr.)
Dess härskare, arsakiderna, tillhörde en iransk stam, som hade slagit sig ner där under Alexanders dagar. De förklarade sig självständiga från seleukiderna 238 f.Kr., men deras försök att ena Iran misslyckades tills Mithridates I uppsteg på den partiska tronen omkring 170 f.Kr.
Den partiska konfederationen delade gräns med Romerska riket längs floden Eufrats övre lopp. Dessa båda makter blev rivaler, särskilt när det gällde kontrollen över Armenien. Kraftigt beväpnat partiskt kavalleri (katafrakter) understödda av beridna bågskyttar visade sig vara en svår nöt för de romerska legionerna att knäcka, vilket till exempel visade sig i slaget vid Carrhai, där den partiske Generalen Surena besegrade Marcus Licinius Crassus från Rom. Krig var vanliga och Mesopotamien blev slagfältet. Rikets härskande familj gick nu under namnet Rahbar.
Under den partiska perioden fick de hellenistiska sederna delvis ge vika för återuppstånden iransk kultur. Landet saknade dock politisk enighet och vasallstrukturen, som arsakiderna hade övertagit från seleukiderna, gjorde att parterna ständigt befann sig i krig med någon utbrytande vasall på ett eller annat håll. Vid tiden för första århundradet f.Kr. var Partien decentraliserat, styrt av feodala adelsmän. Krig med Rom i väster och Kushanriket i nordöst gjorde slutet på landets resurser.
Partien, som nu var fattigt och utan hopp om att återta sina förlorade territorier, var demoraliserat. Kungarna fick ge upp mer och mer makt till adelsmännen och vasallkungarna vägrade tidvis att lyda. Partiens siste härskare Artabanos IV lyckades dock till en början åter få den krypande staten på fötter. Dock var arsakidernas öde beseglat 224 e.Kr., när den persiske vasallkkungen Ardashir gjorde uppror. Två år senare intog han Ktesifon och detta blev slutet för Partien. Det blev också inledningen på det tredje persiska riket, styrt av de sasanidiska kungarna. Sasaniderna kom från provinsen Persis och härstammade från det första persiska riket, Akemeniderriket.
[redigera] Sasaniderriket (226–651)
Sasaniderriket eller Sasaniddynastin (persiska: ساسانیان}} [sɒsɒnijɒn]) är namnet på den fjärde kejserliga iranska dynastin och det andra persiska riket (226–651). Sasaniddynastin grundades av Ardashir I efter att han hade besegrade den siste partiske kungen Artabanos IV (persiska: اردوان, Ardavan) och upphörde när den siste sasanidiske Shahanshahen (Kungarnas konung), Yazdegerd III (632–651), förlorade den 14-åriga kampen för att köra ut det tidiga kalifatet, det första islamska riket.
Ardashir I ledde ett uppror mot den partiska konfederationen för att försöka återuppliva det föregående rikets storhet och ära samt legitimera den helleniserade formen av zoroastrianismen, som praktiserades i sydvästra Iran. På två år blev han Shah av det nya persiska riket.
Den sasanidiska dynastin (eller sasaniska, uppkallad efter Ardashirs farfar) var den första dynastin, som härstammade från Pars, sedan akemeniderna; sålunda såg de sig själva som arvtagare till Dareios och Kyros. De bedrev en aggressiv expansionspolitik och återtog stora delar av de östliga landområdena, som kusherna hade erövrat under Partiens tid. Sasaniderna fortsatte att kriga mot Rom och en persisk armé lyckades till och med tillfångata den romerske kejsaren Valerianus 260.
Sasaniderriket var, till skillnad från Partien, en starkt centraliserad stat. Brain Wajda, som var kapten för livgardet och högste befälhavare över den persiska armén, höll ordning i riket. Folket organiserades i ett strikt kastsystem: präster, soldater, skrivare och vanligt folk. Zoroastrianismen blev slutligen officiell statsreligion och spred sig utanför det egentliga Persien till provinserna. Det förekom sporadisk förföljelse av andra religioner. Den östortodoxa kyrkan förföljdes särskilt, men detta berodde delvis på dess band till det Bysantinska riket. Den nestorianska kristna kyrkan tolererades och till och med favoriserades tidvis av sasaniderna.
Krigen och den religiösa kontrollen, som hade gett upphov till sasanidernas inledande framgångar bidrog så småningom till deras nedgång. De östra områdena erövrades av heftaliterna i slutet av 400-talet. Anhängare av den radikala religiösa sekten mazdakiterna gjorde uppror vid samma tid. Khosrau I lyckades återskapa sitt rike och expandera till de kristna länderna Antiochia och Jemen. Mellan 605 och 629 annekterade sasaniderna framgångsrikt Levanten och Egypten samt ryckte fram till Anatolien.
Emellertid krossade ett efterföljande krig med romarna rikt. Under konfliktens gång nådde de sasanidiska arméerna Konstantinopel, men kunde inte besegra bysantinerna där. Under tiden hade den bysantinske kejsaren Heraclius framgångsriket utmanövrerat de persiska arméerna i Mindre Asien och anfallit riket i ryggen, medan den iranska huvudarmén med sina utmärkta Eran Spahboder var långt från slagfälten. Detta ledde till ett för sasaniderna svidande nederlag i Mesopotamien. De tvingades ge upp allt sitt erövrade territorium och retirera. Detta nederlag omnämns i Koranen som en "seger för de troende", vilket syftar på bysantierna, som var monoteister, till skillnad från de hedniska sasaniderna. (OBS! Sasaniderrikets officiella religion var zoroastrianism. Det är inte en ibrahimitisk/semitisk religion som kristendomen eller islam, så den skulle klassas som "hednisk" av de religionernas ahängare, även om den är monoteistisk).
Efter islams intåg och sasaniderrikets kollaps hamnade perserna under arabiskt styre under nära två århundraden, innan inhemska persiska dynastier så småningom kunde köra ut dem. Under denna tid migrerade ett antal små och numerärt underlägsna arabiska stammar till Irans inland[4]. Även några turkiska stammar slog sig ner i persien mellan 800- och 1100-talet[5]. Så småningom integrerades dessa folkstammar med de persiska och antog den persiska kulturen och språket, medan perserna behöll sin kultur, med minimal påverkan från yttervärlden[6].
[redigera] Persiska rikets fall
Det arabiska kalifatet explosiva framväxt sammanföll med det kaos som uppstod, när sasaniderna besegrades i krig med Bysantinska riket. Det mesta av landet erövrades mellan 643 och 650.
Yazdgerd III, den siste sasanidiske kejsaren, dog tio år efter att han hade förlorat sitt rike till det nygrundade muslimska kalifatet. Han försökte återta en del av vad han hade förlorat med turkarnas hjälp, men de besegrades lätt av de muslimska arméerna. Han sökte då hjälp av den kinesiska Tangdynastin. Den kinesiska hjälpen var dock inte till någon nytta och de arabiska muslimerna besegrade till slut de kinesiska arméerna i slaget vid Talas, ett århundrade efter Yazdgerds nederlag. Umayyaderna skulle sedan komma att härska över Persien i hundra år och den arabiska erövringen förändrade dramatiskt livet i Persien. Arabiska blev det nya lingua franca, islam ersatte så småningom zoroastrianismen och moskéer byggdes. Ett nytt språk, religion och kultur lades till den iranska kulturmiljön.
750 förlorade umayyaderna makten till abbasiderdynastin. Vid den tiden hade perserna börjat spela en viktig roll i rikets byråkrati[7]. Kalifen Al-Ma'mun, vars mor var persiska, flyttade sin huvudstad från de arabiska områdena till Merv i östra Iran. 819 grundade samaniderna en halvsjälvständig stat i östra Persien, vilket blev det första inhemskt styrda området efter den arabiska erövringen. De gjorde Samarkand, Bukhara och Herat till huvudstäder och återupplivade det persiska språket och kulturen. Zoroastriska klerker skrev och sammanställde religiösa texter, såsom Denkard, på pahlaviska. Det var vid denna tid som poeten Firdawsi färdigställde Shahnameh, en episk dikt om historien om de iranska kungarna. Detta epos färdigställdes 1008.
913 erövrades västra Persien av buwayhiderna, en deylamitisk stamkonfederation från Kaspiska havets stränder. De gjorde staden Shiraz till huvudstad och krossade islams enande kraft. Istället för att vara en provins i ett muslimskt imperium blev Iran en nation i en alltmer diversifierad och islamisk värld.
[redigera] Turkiskt styre (1037–1219)
Den muslimska världen skakade återigen i sina grundvalar 1037 i och med invasionen av seldjukerna från nordöst. Seldjukerna skapade ett mycket stort rike i Mellanöstern. De byggde också den stora Fredagsmoskén i Isfahan. Den berömde persiske matematikern och poeten Omar Khayyám skrev sin Rubaiyat under seldjukernas tid.
Under det tidiga 1200-talet förlorade seldjukerna kontrollen över Persien till en annan grupp turkar från Khwarezmia, nära Aralsjön. Shaherna av Khwarezmid kom nu att härska.
[redigera] Mongolerna och deras efterträdare (1219–1500)
1218 skickade Djingis Khan ambassadörer och handelsmän till statden Otrar vid shahdömet Khwarizm nordöstra gränsmarker. Guvernören i Otrar lät avrätta dessa sändebud. Djingis anföll då Otrar, Samarkand och andra städer i nordöst året därpå.
Djingis sonson Hulagu Khan avslutade invasionen, som Djingis hade inlett, när han besegrade Khwarzimriket, Baghdad och det mesta av Mellanöstern från 1255 till 1258. Persien blev tillfälligt Ilkhanatet, en del av det gigantiska Mongolriket.
Efter att Ilkhan Mahmud Ghazan hade konverterat till islam 1295 avsade han sig alla allianser med kejsar Chengzong av Kina, som nyligen hade efterträtt sin farfar Kublai Khan som storkhan. Ilkhanerna vurmade för konst och vetenskap i iransk-muslimsk tradition; de såg också till att reparera mycket av den skada mongolernas invasion hade åsamkat landet.
1335 blev den siste erkände ilkhanen Abu Sa'ids död slutpunkten för Ilkhanatet. Även om Arpa Ke'un utropades till ilkhan var hans auktoritet omstridd och Ilkhanatet delades i ett antal småstater. Detta gjorde Persien sårbart för anfall från Timur Lenk, en centralasiatisk erövrare, som försökte återuppliva Mongolriket. Han beordrade det anfall på Persien, som inleddes omkring 1370 och plundrade området fram till sin död 1405. Timur lät också utföra flermord än Djingis Khan hade gjort. I Isfahan lät han exempelvis mörda 70.000 människor, så att han skulle kunna bygga torn av deras skallar. Han erövrade stora områden och gjorde sin egen stad Samarkand rik, men gjorde inga ansträngningar att skapa ett bestående rike. Det persiska riket låg till stora delar i ruiner.
Under de följande hundra åren var Persien inte någon enad stat. Det styrdes ett tag av ättlingar till Timur, vilka kallades timuridiska emirer. Mot slutet av 1400-talet togs Persien över av emiratet Ak Koyunlu (Vita fåret). Men det fanns mycket liten enighet och inget av av den sofistikering, som hade utmärkt Iran under den muslimska tidens glansdagar.
[redigera] Safaviddynastin (1500–1722)
Safaviddynastin kom från staden Ardabil i området Azarbaijan. Den safavidiske shahen Ismail I avsatte Vita fårets (Ak Koyunlu) turkiska härskare och grundade ett nytt persiskt rike. Ismail utökade Persien till att inkludera hela nuvarande Azerbaidjan, Iran och Irak samt det mesta av Afghanistan. Ismails expansion stoppades av det Ottomanska riket genom slaget vid Chaldiran 1514 och krig med ottomanerna blev ett normalt tillstånd i safavidernas Iran.
Det safavidiska Persien var ett våldsamt och kaotiskt land under de följande 70 åren, men 1588 tillträdde shah Abbas I tronen och inledde en politisk och kulturell renässans. Han flyttade huvudstaden till Isfahan, som snabbt blev ett av de viktigaste kulturcentrumen i den muslimska världen. Han slöt fred med ottomanerna, reformerade armén, drev ut uzbekerna ur Iran och in i nuvarande Uzbekistan samt återtog (med engelsk hjälp) ön Hormuz från portugiserna. Abdur Razzaq blev persisk ambassadör i indiska Calicut och skrev levande om sina upplevelser där[8].
Safaviderna var shiamuslimer och under deras styre blev Persien (Iran) det största shialandet i den muslimska världen, vilket det fortfarande är idag.
Under safaviderna åtnjöt perserna sin sista tid som stormakt. 1639 kom man fram till en slutgiltig gränsdragning med Ottomanska riket, genom fördraget i Qasr-e Shirin. Detta avtal bestämmer gränsen mellan republiken Turkiet och Iran och mellan Irak och Iran än idag.
[redigera] Persien och Europa (1722–1914)
1722 kollapsade safavidernas stat. Detta år inträffade den första europeiska invasionen i Persien sedan Heraclius dagar: Peter den store, kejsare av Ryssland, invaderade från nordväst, som en del i försöken att dominera Centralasien. Ottomanska styrkor hjälpte ryssarna och belägrade framgångsrikt Isfahan.
Man lyckades slå tillbaka invasionerna; varken ryssarna eller turkarna lyckades erövra något territorium. Safaviderna var dock kraftigt försvagade och samma år (1722) inledde afghanerna ett blodigt fälttåg som svar på safavidernas försök att tvinga dem konvertera från sunni- till shiaislam. Den siste safavidiske shahen avrättades och dynastin dog ut.
Det persiska riket fick ett tillfälligt uppsving under Nader Shah under 1730- och 1740-talet. Nadir drev ut ryssarna och förpassade afghanerna till sitt nuvarande område i Afghanistan. Han inledde många framgångsrika fälttåg mot Persiens gamla fiender, de nomadiska khanaten i Centralasien. De flesta av dem krossades eller absorberades av Persien. 1739 anföll och plundrade han det indiska Moghulrikets huvudstad Delhi. När Nadir Shah blev mördad av sin lojale qazalbash, kontrollerade hans lojale afghanske general Ahmad Shah Abdali, som också var en berömd poet på språket pashto, det mesta av Nadir Shahs rike. Emellertid kunde Ahmad Shahs efterföljare inte hålla samman riket och förlorade det mesta av rikets västra delar till Zanddynastin. Iran var sedan inte berett på de europeiska kolonialimperiernas kraftiga expansion under det sena 1700-talet och hela 1800-talet.
Persia fick relativ stabilitet under Qajardynastin, som härskade från 1779 till 1925, men lyckades inte tävla med de nya industristaterna i Europa; Persien fann sig inklämt mellan det växande ryska riket i Centralasien och det expanderande Brittiska imperiet i Indien. De tillskanskade sig delar av Persien, vilka blev Bahrain, Azerbaidjan, Turkmenistan, Armenien, Georgien och Uzbekistan bland andra före detta provinser.
Trots att Persien aldrig direkt invaderades blev det gradvis ekonomiskt beroende av Europa. Det brittisk-ryska förbundet 1907 bestämde de ryska och brittiska inflytelsesfärerna över de norra respektive södra delarna av landet, där Storbritannien och Ryssland bestämde varsin "inflytelsesfär", där kolonialmakten hade sista ordet i ekonomiska frågor.
Vid samma tid hade shah Mozzafar-al-Din givit William Knox D'Arcy, sedermera det Anglo-persiska oljebolaget, tillstånd att prospektera och utvinna olja från det nyupptäckta oljefältet Masjid Soleiman i sydvästra Persien, där produktionen inleddes 1914. Winston Churchill, som var det brittiska amiralitetets sjölord, övervakade brittiska flottans fartygs övergång till oljedrift och nationaliserade delvis fältet före krigsutbrottet. En liten engelsk-persisk styrka förlades dit för att skydda fältet från fientliga aktiviteter från lokala stammar.
[redigera] Första världskriget och mellankrigstiden (1914–1935)
Persien drogs in i första världskrigets periferi eftersom det låg strategiskt mellan Afghanistan och de stridande Otomanska, Ryska och Brittiska imperierna. 1914 sände Storbritannien en militärstyrka till Mesopotamien, för att ottomanerna inte skulle få tillgång till de persiska oljefälten. Det Tyska riket kom till sin allierades hjälp genom att sprida ett rykte att kejsar Wilhelm II av Tyskland hade konverterat till islam och skickat agenter till Iran för att anfalla oljefälten och starta ett jihad mot det brittiska styret i Indien. De flesta av dessa tyska agenter blev tillfångatagna av persiska, brittiska och ryska styrkor, som hade skickats att patrullera den afghanska gränsen och upproret dog ut. Detta följdes av ett tyskt försök att, i huvudsak med hjälp av dennes svenska livvakt, föra bort och kontrollera Ahmad Shah Qajar, vilket dock misslyckades i sista stund.
1916 hade striderna mellan ryssarna och ottomanerna norr om landet spritt sig ner till Persien; Ryssland hade övertaget ända tills de flesta av dess arméer kollapsade efter ryska revolutionen 1917. Detta lämnade Kaukasus oskyddat och kaukasiska och persiska civila i svält efter åratal av krig och umbäranden. 1918 tågade en liten brittisk styrka på 400 man under general Dunsterville in i Trans-Kaukasus från Persien i ett försök att uppbåda lokalt motstånd mot tyska och ottomanska arméer, som stod i begrepp att invadera oljefälten i Baku. Även om de sedermera drog sig tillbaka till Persien lyckades de inte förhindra att ottomanerna fick tillgång till oljan nästan ända fram till vapenstilleståndet. Dessutom användes förbandets förnödenheter till att undvika en svältkatastrof i området och ett läger för 30.000 flyktingar skapades nära den mesopotamiska gränsen.
Vid slutet av första världskriget var Persien inte längre den världsmakt det en gång hade varit. Det hade istället blivit en bricka i det politiska spelet mellan de andra stormakterna. 1919 ockuperades norra Persien av den brittiske generalen William Edmund Ironside för att där införa de turkiska stillståndsvillkoren och hjälpa general Dunsterville och överste Bisjerakov och hålla borta det bolsjevikiska inflytandet (från Mirza Kuchak Khan) i norr. Britterna ökade också kontrollen över de alltmer luckrativa oljefälten.
1925 tog Reza Shah Pahlavi makten från Qajarerna och grundade den nya Pahlavidynastin, den sista persiska monarkin efter grundandet av den muslimska republiken. Storbritannien och Sovjetunionen förblev dock de mest inflytelserika makterna i Persien ända fram till de första åren av kalla kriget.
Den 21 mars 1935 antogs Iran officiellt som landets nya namn. Efter persiska vetenskapsmäns protester mot detta tillkännagav Mohammad Reza Shah 1953 att både "Iran" och "Persia" kunde användas.
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
[redigera] Språk
Persiska (persiska: فارسی, Fārsī) är ett indoeuropeiskt språk hörande till undergruppen iranska språken.
Historiskt delas det persiska språket upp i tre utvecklingsstadier: fornpersiska, medelpersiska och nypersiska. Fornpersiskan är den persiska som talades under den akemenidiska tiden, medelpersiskan, även kallad pahlavi, är den persiska som talades och skrevs under arsakiderna och sassaniderna fram till den arabiska invasionen. Omkring 800 - 900 talet uppträder nypersiskan efter 200 litteraturlösa år.
[redigera] Religion
Mest känd bland antikens persiska religionsgrundare är Zarathustra, som haft så stort inflytande på persisk religion att det inte är helt lätt att skilja på vilka traditioner som härrör från honom själv och vilka som är oberoende av honom. Zarathustra, som levde någon gång mellan 1500 och 600 f.Kr. kan ha varit den förste monoteisten. Religionen, zoroastrism på grekiska, finns kvar i förändrad form än idag i främst Iran och bland parserna i Indien (Bombay). Den brukar även kallas för mazdaism efter namnet på Gud, Ahura Mazda (Herren, den Vise). Läran är strängt dualistisk -- det pågår en ständig kamp mellan gott och ont, mellan ljus och mörker. Elden anses vara särskilt helig. Parsismen hävdade sig ända in på 900-talet mot islam i den persiska provinesen Fars.
På 650-talet började den nya världsreligionen islam sprida sig samtidigt som världen skådade en arabisk expansion utan like, och på 660-talet ersattes den gamla zoroastrismen och dess ledare av islam och arabiska härskare. Genom att de turkiska safaviderna övertog makten i början av 1500-talet och skapade en teokratisk stat befästes Irans ställning som ledande makt inom shia-islam.
Persisk religion har haft ett mycket stort inflytande på flera världsreligioner. Paradiset och helvetet är persiska uppfinningar som sedan tagits upp av judendomen, och därmed också av kristendomen och islam. Föreställningen att en "osynlig" del (själen) lämnar kroppen när denna dör för att antingen leva vid guds/gudarnas sida eller också bestraffas är delvis persisk (och indisk), men fanns också hos egyptierna, och senare också hos grekerna -- samtliga folk som judarna kom i kontakt med och vars läror förändrade judarnas syn på livet efter döden.
I det antika Iran dyrkades även guden Mithra, den personifiering av solen som i Indien kallades Mitra. Enligt ett återkommande offermotiv från den persiska mithraskulten slaktas en tjur -- som anses vara Mithra själv som offrar sig -- och ur tjurens kropp föds alla växter och djur. Kulten av denne Gud kan spåras tillbaka till andra årtusendet f.Kr. I Romarriket uppträdde, med början senast under det första århundradet f.Kr., en mysteriekult kretsande runt frälsaren Mithras, och i den romerska kulten är det Mithras som dödar tjuren. De gamla romarna hävdade att mithraskulten kom från Persien, något som många av dagens forskare är tveksamma till. Mithraskulten var under alla omständigheter en allvarlig konkurrent till den tidiga kristendomen.
Mazdakismen och Manikeismen är ytterligare (båda numera utdöda) religioner från Persien.
Ursprungligen som en reaktion mot korruptionen och shíaislams dekadens i Persien uppstod under mitten av 1800-talet babismen, en rörelse som genom Bahá'u'lláh utvecklades till den missionerande världsreligionen bahá'í, som idag har närmare 8 miljoner anhängare i hela världen och omkring 465 000 i Iran där de enligt Amnesty utsätts för svår förföljelse.
[redigera] Militärmakt
Huvudartikel: Persiska armén
Den persiska arméns ryggrad var dess kavalleri, som efter makedoniernas seger och persernas återkommande under sassaniderna, utvecklades vidare och kom att kallas aswaran. Detta tunga rytteri var ett slags föregångare till européernas riddare, arabernas faris och turkernas sipahi.
Utskrivningen av manskap skedde i alla rikets provinser och den persiska armén torde ha varit en av sin tids allra största. Den persiska arméns sammansättning berodde till stor del på vilket folk som värvades i rikets provinser men även grekiska legosoldater ingick vid olika tillfällen i den persiska hären. Arméns kärntrupper (bl.a det kungliga livgardet på 10.000 man som kallades "de odödliga") och de högre befälen utgjordes uteslutande av perser och meder. Därmed kunde så skiftande styrkor som krigselefanter, kamelrytteri, hästdragna stridsvagnar, tungt kavalleri och fotfolk ingå i den persiska hären.
[redigera] Konst
Huvudartikel: Persisk konst
Akemenidernas konst var unik, det kan ses på flertal objekt som har funnits i Persepolis, och även på Persepolis egna väggar. Bortsett från deras egna konst så använde Perserna även hantverkare från de erövrade områdena.
[redigera] Referenser
- ^ Nationalencyklopedin
- ^ N. G. L. Hammond, M. Ostwald, John Boardman & D. M. Lewis. The Cambridge Ancient History Set: The Cambridge Ancient History Volume 4: Persia, Greece and the Western Mediterranean, c.525-479 BC: Persia, Greece and ... C.525-479 B.C., sid 15. Cambridge University Press, 1988. 2:a upplagan. ISBN 0521228042
- ^ Simo Parpola: Assyrian Identity in Ancient Times and Today, sida 3 (PDF; engelska). Journal of Assyrian Academic Studies. "Ethnonyms as Arbāyu "Arab", Mādāyu "Mede", Muşurāyu "Egyptian" and Urarţāyu "Urartian" are from the late eighth century on frequently borne by fully Assyrianized, affluent individuals in high positions."
- ^ Zarinkoob, sid. 355-357
- ^ Zarinkoob, sid. 461, 519
- ^ Zarinkoob, sid. 899
- ^ ISBN 1-84212-011-5
- ^ European Domination of the Indian Ocean Trade, besökt 2007-01-10}}
