Personal Digital Cellular

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

PDC (Personal Digital Cellular) är en andra generationens mobiltelefonistandard som har utvecklats och används i Japan. Ett tidigare namn var Japan Digital Cellular (JDC), men namnet byttes när det visade sig vara ett hinder i försöken att sälja systemet till andra länder i området kring Japan.

PDC använder TDMA, precis som D-AMPS och GSM gör. Standarden definierades av RCR (som senare blev ARIB) i april 1991.

PDC använder på 800 MHz-bandet (nedlänk 810—888 MHz, upplänk 893—958 MHz) samt 1,5 GHz-bandet (nedlänk 1477—1501 MHz, upplänk 1429—1453 MHz).

Tjänsten inkluderar tal, mervärdetjänster (trepartsamtal, röstbrevlådor, vidarekoppling m m) samt datakommunikationtjänster (från "upp till 9,6 kbit/s" (kretskoppling), och till "upp till 28,8 kbit/s" (paketförmedlad), PDC-P).

Nackdelar i jämförelse med GSM är att sändarna ger låg signalstyrka, att bärbara telefoner med enkla batterier medför vissa problem med samtalskvalitén samt problem med att upprätthålla uppkopplingen i stängda utrymmen, t ex hissar.

Efter en topp på 80 miljoner användare av PDC, har siffrorna dalat till dagens användning: 45,856 miljoner användare (december 2005). Användandet fortsätter att minska till förmån för 3G-teknologier, exempelvis W-CDMA och CDMA2000.