Personlighetsstörning
| Personlighetsstörning | |
| Latin: perturbationes personalitatis, persona pathologica | |
 Förhöjd självuppskattning är vanligt vid personlighetsstörningar, däribland i narcissistisk personlighetsstörning. Narkissos var i grekisk mytologi en yngling som förälskade sig i sin egen spegelbild. Här porträtterad av Caravaggio. | |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | F60 |
| ICD-9 | 301.9 |
| MeSH | svensk engelsk |
Personlighetsstörning även numera allmänt Personlighetssyndrom[1],är en samlingsbeteckning för grupp psykiatriska diagnoser, vilka gemensamt kännetecknas av problem med utvecklingen av personligheten, i synnerhet jag-funktionerna. Störningarna är varaktiga, och inverkar negativt på personens vardag. Barn ges som huvudregel inte dessa diagnoser, även om exempelvis det diagnostiska systemet DSM tillåter det, med undantag av antisocial personlighetsstörning, för främst tonåringar där personlighetsdragen varit stabila under en längre tid. Störningarna yttrar sig i problem med tankeinnehåll, känsloliv, sociala relationer, och impulskontroll.[2]
En personlighetsstörning har ett komplext mönster av olika förstärkta personlighetsdrag, vilka är integrerade i personligheten och inte uppträder situationsberoende. Accentuerade personlighetsdrag är till skillnad från personlighetsstörningar en del av normalpsykologin. Personlighetsstörning räknas i stället som en psykisk störning.
Personlighetsstörningar i olika svårighetsgrader har en prevalens på omkring var tionde vuxen person. De flesta av dessa lever vanliga liv.[3]
Historia
Det som numera kallas personlighetsstörning benämndes fram till ICD-9 för persona pathologica, det vill säga en patologisk personlighet, en personlighet som orsakar sjukdom eller ohälsa hos individen. Diagnosen användes sällan av psykiatrin och jämförelsevis mycket litet forskning lades på dess etiologi, prognos eller behandlingsmöjlighet.[4] De egenskaper som ingår i personlighetsstörningar, till exempel girighet, hänsynslöshet, undfallenhet, skygghet, kallades tidigt kataktärsneurotiska drag, eftersom de ansågs ha sitt ursprung i ett neurotiskt reaktionsmönster som införlivats med personligheten. Personlighetsstörningar kan därför ibland kallas "karaktärsneuroser", i synnerhet av människor från den psykodynamiska skolan.[5]
Till en början presenterades personlighetsstörningarna endimensionellt i diagnosmanualerna, det vill säga de listades under övergripande rubriker. Under 1960-talet och senare började personlighetsstörningar att uppfattas som dels en funktionsstörning (maladaption) och dels orsaka ett lidande för personen (ohälsa). Ungefär samtidigt började de specifika personlighetsstörningarna att uppfattas som kluster av funktionsstörningar som utifrån en generell bild har mer gemensamt med andra diagnoser, en så kallad multiaxial diagnostik - man såg tre grundläggande personlighetsstörningar: excentriska, hyperemotionella och ängsliga personlighetsstörningar.[6]
Det multiaxiala synsättet finns i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV, men har avskaffats i den nu gällande versionen DSM-5. Utanför USA har DSM-IV ofta klinisk betydelse, men officiellt är den inte godkänd. Det är istället ICD-10 som brukas officiellt. ICD-10 har bibehållit den endimensionella axeln. För just personlighetsstörningarna finns en del olikheter mellan DSM-IV och ICD-10, både vad gäller namn på diagnoserna och deras kriterier.[7]
Synen på vad en personlighet är och vad som betingar dess individualitet har delvis reviderats under 1900-talet, vilket har en avgörande betydelse för synen på personlighetsstörningarna. Femfaktorteorin är en bedömning av personligheter som ofta används för att ställa diagnos.
Kännetecken
Medan en personlighetsförändring uppkommer oberoende av personlighetsutvecklingen och som regel till följd av extrem stress eller en sjukdom, uppkommer personlighetsstörningar under uppväxten för att sedan vara ett faktum någon gång under vuxen ålder. Uttrycken för personlighetsstörningarna är inflexibla, och utgörs av antingen en extrem eller en mycket iögonfallande personlig avvikelse från den kulturella normen. Avvikelserna kan gälla sättet att tänka, känna, reagera och uppfatta, och i synnerhet uttryckas i relationen med andra människor.[8]
En personlighetsstörning är varaktig och svår att behandla. Orsaken till detta är att den beror på utvecklingen av personligheten, vilken är svår att reparera i vuxen ålder. Psykosociala orsaker ligger i stor utsträckning bakom den störda utvecklingen, och dessa kan bestå i kärleksfattiga familjerelationer och anknytningsproblem. Det förekommer ofta psykiska störningar hos flera medlemmar i samma familj, varför det brukar antas att det också kan finnas genetiska predispositioner. Ibland kan personlighetsstörningen uppkomma först senare i vuxen ålder, medan betingelserna för den legat latenta innan dess.[8]
Diagnoserna för personlighetsstörningarna ingrupperas i kluster, för att visa på deras likheter. Bortsett från organisk personlighetsstörning, så räknas inte en störning hit om den beror på en annan kroppslig eller psykisk sjukdom. Dock kan det ibland finnas samsjuklighet med andra psykiatriska diagnoser. ICD-10 ställer sex allmänna krav för att en personlighet ska kallas störd:
- Attityden och beteendet är märkbart disharmoniskt och påverkar flera psykiska funktioner.
- Beteendemönstret är varaktigt eller långvarigt, och inte en följd av annan psykisk ohälsa.
- Beteendemönstret orsakar anpassningssvårigheter till en rad situationer.
- Beteendemönstret började under barndomen.
- Störningen leder till avsevärda svårigheter i livet (eller kommer att göra det).
- Störningen skapar ofta, men inte nödvändigtvis alltid, avsevärda problem i livsföringen.
Prevalens, ålder och genus
Det föreligger metodiska problem med att bedöma andelen personer med personlighetsstörning. Flera undersökningar om detta bygger på självuppskattningar av den egna personligheten. Andelen personer med personlighetsstörning i befolkningar, varierar mellan 6% och 22%. En svensk undersökning gav att 11% lider av en personlighetsstörning.[9]
Vilka diagnoser som är vanligast korrelerar med åldern. Hyperemotionella störningar är vanligare bland yngre vuxna än hos äldre. Personlighetsstörningar förekommer oftare hos personer som aldrig haft långa kärleksrelationer, än hos personer som varit gifta länge, och oftare bland missbrukare.[9]
Män lider oftare av antisocial personlighetsstörning (psykopati), paranoid personlighetsstörning och tvångsmässig personlighetsstörning än kvinnor, och kvinnor oftare av borderline personlighetsstörning och osjälvständig personlighetsstörning.[9][10] Kvinnor har oftare histrionisk personlighetsstörning än män.[11]
Personligheten och sjukdomar
Gruppen personlighetsstörningar är en av de mest omdebatterade grupperna diagnoser i ICD och DSM. I högre grad än de andra diagnoserna, baseras de på kulturella synsätt på normalitet. Till skillnad från många andra psykiatriska diagnoser, kan de sällan behandlas med läkemedel, annat än symtomatiskt (till exempel genom att ge medicin mot den ångest som störningen ger upphov till, men som inte ingår i själva diagnosen).
De diagnosmanualer som används utgår från att personlighetsstörningar är geniunt och kliniskt igenkännbart annorlunda än andra psykiska sjukdomar. Detta synsätt kan spåras till omkring 1980, då DSM III utkom. Synsättet har kontinuerligt kritiserats med påståendet att grupperna såväl som diagnoserna är arbiträra eller diffusa sammanfogningar av funktioner, vilka den kliniska verkligheten har svårt att legitimera. Vad beträffar personlighetsstörningar, har psykiatrin i högre grad än annars haft svårt att befria diagnoserna från en psykoanalytisk teori, eller att finna anatomiska, neuroendokrina eller fysiologiska upphov till störningarna. Därför har diagnoserna påståtts sakna vetenskapligt stöd. Det finns bevisligen stora olikheter på personer som får samma diagnos.[12]
Eftersom personlighetsstörningar definieras som en störd personlighetsuveckling, följer att en person kan socialiseras till en personlighetsstörning; det kan betraktas som adaption, vilket i sig är en normal egenskap. Å ena sidan har psykiatrin därmed kunnat förklara att det förekommer en viss ärftlighet ifråga om till exempel psykopati. å andra sidan uppstår dock ett problem som ofta diskuteras, nämligen om det är rätt att patologisera en adaption. Att synen på normalitet kan påverka diagnoserna är ett skäl till att till exempel narcissistisk personlighetsstörning blivit allt mera ifrågasatt: narcissism kan möjligen räknas som normalpsykologi på grund av dess höga utbredning. Redan 1981 började narcissism kallas "generationsvirus", och sedan dess har somliga hävdat att normalitet kan definieras som något som tillräckligt många gör för att det ska kunna kallas vanligt. Mot detta har anförts att även om ett personlighetsdrag är utbrett, så bör psykiatrin ingripa om det leder till ohälsa. Däri ligger en konflikt för psykiatrin, huruvida den bör utgå från individen och dess hälsa (till exempel narcissism kan ofta leda till framgång), eller om den bör utgå från samhället och omgivningens bästa (till exempel att narcissisten inte är lämplig för sin erhållna maktposition, eller att individens framgång byggts upp på många offer).[13]
Behandling
Behandlingen vid de olika personlighetsstörningarna är beroende av vilken typ den kategoriseras som, då det är skillnad om man önskar stärka en skör personlighet hos en av borderlinepsykos drabbad person eller om det är den moraliska utvecklingen man vill stödja hos en person med antisocial personlighetsstörning. En viktig del av behandlingen består också i att få den enskilde att lära sig att hantera sig själv och sina känslor med hänsyn taget till den funktionsförmåga personlighetsstörningen i sig ger.
Personlighetsstörningar i DSM-IV-TR
DSM-IV-TR är en diagnostisk manual som, tillsammans med ICD-10, används av psykiatriker och psykologer för att ställa psykiatriska diagnoser. Den definierar tio personlighetsstörningar, som är grupperade i tre kluster.
- Kluster A - udda eller excentriska störningar:
- Kluster B - dramatiska, emotionella eller oberäkneliga störningar:
- Kluster C - räddhågade störningar:
Utöver dessa innehåller en kategori för störningar som inte passar in i något av ovanstående, men som ändå klassas som en personlighetsstörning. Denna kallas för Personlighetsstörning UNS (utan närmare specifikation). Tidigare utgåvor av DSM har även innehållit diagnoserna Passiv-aggressiv personlighetsstörning och "Self-defeating" personlighetsstörning.
ICD-10 har dessutom en diagnos för organisk personlighetsstörning, det vill säga en personlighetsstörning som beror på en kroppslig sjukdom.[14] F44.81 listar multipel personlighetsstörning som en dissociativ störning, och likaså faller depressiva personlighetsstörningar i ett annat kluster, under affektiva störningar.
Se även
Källor
- The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 155-158
- ^ ”Personlighetssyndrom – vad är det och hur ställer man diagnos?”. www.lakartidningen.se. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Temaartikel/2016/12/Personlighetssyndrom--vad-ar-det-och-hur-staller-man-diagnos/. Läst 22 mars 2017.
- ^ http://allpsych.com/disorders/personality/index.html
- ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 7
- ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 12
- ^ Se till exempel "karaktärsneuros" och "neuros" i Henry Egidius, Psykologilexikon, Natur & Kultur
- ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 8ff
- ^ SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 12f
- ^ [a b] The ICD-10 Classification of Mental and Behavioural Disorders, Clinical descriptions and diagnostic guidelines, s. 155ff
- ^ [a b c] SVENSK PSYKIATRI Nr 9, Svenska Psykiatriska Föreningen och Gothia, s. 14
- ^ Reich J., Sex distribution of DSM-III personality disorders in psychiatric outpatients, Am J Psychiatry. 1987 Apr;144(4):485-8
- ^ Ford MR et al, Sex bias in the diagnosis of histrionic and antisocial personality disorders, J Consult Clin Psychol. 1989 Apr;57(2):301-5
- ^ Se till exempel Thomas A. Widiger et al, Plate Tectonics in the Classification of Personality Disorder, American Psychologist 2007 Vol. 62, No. 2, 71–83
- ^ Se till exempel kapitlet "The Normality of Narcissism" i James E. Côté, Arrested adulthood: the changing nature of maturity and identity, NYU Press, 2000
- ^ Se F07
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||