Personligt pronomen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ett personligt pronomen är en typ av pronomen som representerar en person eller ett föremål i en sats. Vanligtvis har personen eller föremålet redan omnämnts tidigare i sammanhanget.

Personliga pronomen i svenskan[redigera | redigera wikitext]

I svenskan har personliga pronomen två kasusliknande former: subjektsform och objektsform, som används när ett pronomen fungerar som subjekt respektive objekt i satsen. Dessutom finns plural- och singularformer, som anger om det representerade är en eller flera, och i tredje person olika genusformer, dels efter historiska genus, dels efter biologisk könstillhörighet. De pronomen som uttrycker ägande (mitt, deras) räknas normalt inte som personliga pronomen, utan som possessiva pronomen; de possessivpronomen som inte kongruensböjs på samma sätt som adjektiv (alltså hans, hennes, ens, dess, deras) uppfattas dock ibland som genitivformer av motsvarande personliga pronomen.

  Subjektsform Objektsform
Numerus Singular Plural Singular Plural
Första person jag vi mig oss
Andra person du ni dig er
Tredje person han, hon, hen, den, det, man   de honom, henne,hen/henom, den, det, en dem

Det finns grundläggande likheter mellan personliga pronomen i de flesta indoeuropeiska språk, även om de kan indelas annorlunda än i svenskan. Till exempel har många indoeuropeiska och semitiska språk könsneutrala pronomen.

Artighetsformer[redigera | redigera wikitext]

I modern svenska finns inget riktigt etablerat artighetspronomen, på samma sätt som i till exempel spanska eller tyska. Den helt dominerande tilltalsformen vid tilltal till en enda person är du, även om personerna ifråga inte känner varandra eller om de har olika social status. Fram till 1960-talet användes du för personer i den närmare bekantskapskretsen, samtidigt som det allmänt accepterade sättet att på ett artigt sätt tilltala en främmande eller mindre bekant person var att använda personens titel och efternamn. Bruket blev mer och mer opraktiskt, och omkring 1970 började det försvinna mer och mer, särskilt efter du-reformen inom dåvarande Medicinalstyrelsen. Pronomenet ni användes vid tilltal "till mindre bekanta personer eller af ringare stånd än den talande", och att tilltala en person man "var du med" med ni uppfattades som ett kraftigt avståndstagande och en direkt förolämpning. Sedan 1990-talet har emellertid ni åter kommit i bruk som tilltal till enskilda personer i vissa sammanhang, till exempel av servicepersonal vid kontakt med kunder, och utan att den talande avser att uttrycka ringaktning.[1]

Könsneutrala pronomen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Könsneutrala pronomen

I de flesta indoeuropeiska och semitiska språken böjs vissa personliga pronomen efter genus, vilket bland annat får effekten att om man omtalar en person så anger genus huruvida denna är en kvinna eller en man. I semitiska språk gäller detta ofta även tilltalade personer; "du" översätts olika beroende på om man vänder sig till en man eller en kvinna.

I många språksituationer finns ett behov av att referera till en person utan att uttrycka något om dennes könstillhörighet. Språk ur många andra språkfamiljer (till exempel finska) saknar könsbestämning i sina pronomen. Om stilen och sammanhanget medger det kan ett sätt att lösa problemet i språk som svenska vara att använda sig av nyskapade könsneutrala pronomen som hen (i vissa fall ett lån från finskans hän) eller henom. Dessa kan upplevas som främmande eller svårförstådda av många språkbrukare, varför skribentens uppsåt att uttrycka sig könsneutralt i stället kan uppfattas som en ultramodern eller till och med regelbrytande hållning.[källa behövs]

Den" används hellre än personliga pronomen i förbindelser som "Den som...".

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ * Hultman, Tor G. (2003). Svenska Akademiens språklära. Stockholm: Norstedts ordbok (distr.). Sid. 101. ISBN 91-7227-351-8