Philipp Spitta (musikforskare)
| Philipp Spitta | |
 | |
| Född | 27 december 1841[1] Wechold, Tyskland |
|---|---|
| Död | 13 april 1894[2][3][4] (52 år) Berlin[5] |
| Begravd | Berlin |
| Medborgare i | Konungariket Preussen |
| Utbildad vid | Göttingens universitet  |
| Sysselsättning | Musikvetare, kompositör, musikhistoriker, universitetslärare |
| Arbetsgivare | Humboldt-Universität zu Berlin |
| Föräldrar | Philipp Spitta[6] |
| Släktingar | Friedrich Spitta (syskon)[7] |
| Redigera Wikidata | |
Julius August Philipp Spitta, född den 27 december 1841 i Wechold, Hannover, död den 13 april 1894 i Berlin, var en tysk musikskriftställare: Han var son till teologen Philipp Spitta och bror till hymnologen Friedrich Spitta.
Spitta studerade filologi i Göttingen, verkade 1864-75 som gymnasielärare i Reval, Sondershausen och Leipzig, erhöll 1875 en nyinrättad professur i musikhistoria vid Berlins universitet samt blev ständig sekreterare i konstakademien och lärare vid kungliga musikhögskolan, vars direktör han blev 1882. Han utnämndes 1891 till geheimeregeringsråd.
Spitta är jämte Chrysander grundläggare av den moderna musikhistoriska forskningen i Tyskland. Rykte vann han genom sitt stora verk Johann Sebastian Bach (2 band, 1873-80), den under lång tid förnämsta biografin över sitt föremål, klassisk såväl i mannens karakteristik och de konstnärliga analyserna av hans verk som i den på trägna originalundersökningar stödda historiska framställningen, vari bland annat uppdagas de många rottrådar, som från Bach leder tillbaka till hela 1600-talets tyska musik.
Spitta skrev även en kort biografi över Schumann (1882), utgav kritiska upplagor av Buxtehudes orgelverk (2 band, 1876-78) och Heinrich Schütz samlade tonverk (16 band, 1885-94) samt ett urval av Fredrik den stores kompositioner (4 band, 1889), uppsatte och redigerade med Chrysander och Guido Adler den värdefulla "Vierteljahrsschrift für Musikwissenschaft" (1885-94) och gav uppslag till utgivningsserien Denkmäler deutscher Tonkunst (1892 ff.).
Sina strödda uppsatser samlade han i Zur Musik (1892) och Musikgeschichtliche Aufsätze (1894). Spitta var en utmärkt lärare och föreläsare; han utbildade så framstående musikhistoriker som Emil Vogel, Oskar Fleischer, Max Seiffert, Adolf Sandberger, Max Friedlaender och Peter Wagner.
Källor[redigera | redigera wikitext]
- Spitta, 2. Johann August Philipp i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1917)
Noter[redigera | redigera wikitext]
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Julius August Philipp Spitta.[källa från Wikidata]
- ^ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ Encyclopædia Britannica, Philipp Spitta, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ SNAC, Philipp Spitta, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ Max Seiffert, Spitta, Philipp, vol. 54, Allgemeine Deutsche Biographie, 1908, s. 415–418.[källa från Wikidata]
- ^ Спитта, Riemanns musiklexikon (1901–1904).[källa från Wikidata]