Pierre Mendès France

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pierre Mendès France


Ämbetsperiod
18 juni 1954–23 februari 1955
President René Coty
Företrädare Joseph Laniel
Efterträdare Edgar Faure

Född 11 januari 1907
Paris, Frankrike
Död 18 oktober 1982 (75 år)
Politiskt parti Parti républicain, radical et radical-socialiste

Pierre Mendès France, född 11 januari 1907 i Paris, Frankrike, död 18 oktober 1982, var en judisk fransk politiker, till yrket advokat. Han var under många år ledamot av nationalförsamlingen, och var landets premiärminister 1954-1955. Partipolitiskt tillhörde han Parti républicain, radical et radical-socialiste, men på äldre dagar ställde han sig bakom Mitterrand som medlem av Socialistiska partiet.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Efter studier i nationalekonomi och till advokat, inträdde Mendès France 1932 på den politiska banan som radikalsocialistisk ledamot i Frankrikes nationalförsamling. Han hade då sedan 1928 intresserat sig för regeringens finanspolitik, om vilket han skrivit en licentiatavhandling. Efter ett par år i parlamentet orsakade han ett tumult i partiet, då han började förespråka den slags keynesianism som fördes i Sverige.[1] I den socialdemokratiske premiärminister Léon Blums regering 1938 var han statssekreterare och vice finansminister. I den befattningen försökte Mendès France införa den keynesianska politiken, men motarbetades kraftigt av senaten.

1940, då Nazityskland intog Frankrike, fängslades Mendès France på grund av Vichyregimen och dömdes på falska grunder för fanflykt, men kunde senare fly och som stridsflygare gå med i flygvapnet under general Charles de Gaulle. 1944 ingick han som ekonomiminister i de Gaulles regering, varmed han var representant för Frankrike i Bretton Woodskonferensen, då han deltog i bildandet av Världsbanken. Som motkrav på att Frankrike skulle få ta lån ställdes att ett visst antal Hollywoodfilmer skulle importeras.[2] Hans uppgift som minister blev att sanera ekonomin, och han förde en politik som brukar betecknas som socialisering, vilket han drev igenom med stöd av socialdemokrater och kommunister - de senare ansåg emellertid att detta ytterst var kapitalistiska åtgärder.[3] På grund av att Mendès France förordade keynesianska statliga ingripanden i ekonomin, hamnade han i kollision med finansminister René Pleven som var anhängare av marknadsekonomi, varmed samarbetet i regeringen inte kunde fortgå. de Gaulle tog ställning för finansministern, och då avgick Mendès France.

1946 återkom han till nationalförsamlingen. Starkt kritisk till fransk kolonialism, blev han 19 juni 1954 efter slaget i Dien Bien Phu landets premiärminister, mitt under kriget i Indokina och självständighetskriget i Algeriet. En av de ministrar han tillsatte var den unge François Mitterrand, som senare skulle bli socialistisk president, men även flera gaullister insattes som ministrar. Under sin korta tid som konseljpresident i regeringen, tog kriget slut i Indokina och Tunisien blev självständigt under Habib Bourguiba, och Mendès France deltog i Parisfördragen om Västtysklands självständighet. Bland de mera uppseendeväckande kampanjer han drev var att minska vindrickandet i landet, genom att försöka få folket att i stället dricka mjölk; för att vara en god förebild drack han själv mjölk vid offentliga tillställningar. Hans ekonomiska politik ledde till att han tvingades avgå efter mindre än ett år på posten, 23 februari 1955, och samma år utträdde han ur nationalförsamlingen.

1959 uteslöts han ur radikalsocialistiska partiet, och blev då medlem av Mitterrands socialistparti. Mendès France var en av de Gaulles starkaste kritiker, och röstade emot honom vid förtroendeomröstningen i nationalförsamlingen om hans presidentur 1958, då Fjärde republiken föll.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Anno 82, Stockholm, 1983, s. 207
  • Erling Bjöl, Världshistorien efter 1945, 2 De rika länderna, Stockholm, 1975

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bjöl, s. 68
  2. ^ Bjöl, s. 34
  3. ^ Bjöl, s. 266 f