Pietism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pietism
Den pietistiska sångboken "Mose och Lambsens Wisor"
Grundad 1600-talet
Typ Kristen rörelse

Pietism (av latinets pietas, fromhet) är en väckelserörelse som uppstod inom tysk lutherdom under sent 1600-tal.

Med pietism har man kommit att beteckna den reformrörelse inom den lutherska kyrkan som påbörjades av Philipp Jakob Spener under 1600-talets senare hälft. Pietismen var en direkt fortsättning på och fullbordan av strävanden från 1600-talets början att försöka överbrygga klyftan mellan kyrkoortodoxin och fromhetslivet. Enligt pietisterna hade betoningen av läran skett på bekostnad av det religiösa livet, vilket lett till att religionen övergått till en intellektualism och formalism.

I opposition mot den lutherska ortodoxin betonade man lekmännens roll (det allmänna prästadömet) och individuell omvändelse. Man höll möten i hemmen (konventiklar) där endast omvända deltog. Andra viktiga drag var att man betonade Bibelns betydelse och höll sig med en sträng etik.

Till förgrundsgestalterna i Tyskland hörde förutom Spener, August Hermann Francke i Halle. I nutida forskning har man dock alltmer kommit att beteckna även de strömningar som representeras av Johann Arndt som pietistiska. En annan inflytelserik person under 1600-talets första hälft var Jakob Böhme, vars fromhetstyp mer påminner om radikalpietismens.

Till Sverige kom pietismen under tidigt 1700-tal bland annat genom hemvändande karoliner som omvänts under sin fångenskap i Ryssland. Ett viktigt dokument från den äldre svenska pietismen är sångboken "Mose och Lamsens Wisor" (1717; i senare upplagor även "Mose och Lambsens wisor"), som ger en god bild av den innerliga allvarsamma fromheten.

Radikalpietism[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Radikalpietism

Medan den äldre pietismen höll sig inom de lutherska kyrkorna med sin kyrkokritik, och läromässigt stod den lutherska ortodoxin nära, gick radikalpietismen längre. Läromässigt var radikalpietisterna ofta påverkade av Jakob Böhme, men bland dem fanns både separatister, som bildade egna församlingar med enbart omvända (i Sverige bl.a. Sven Rosén - som senare övergick till herrnhutarna - och Skevikarna), och sådana radikalpietister som stannade inom majoritetskyrkan (i Sverige bl.a. Anders Collin och många högreståndspersoner).

Förgrundsgestalten för den svenska radikalpietismen var den tyske läkaren Johann Konrad Dippel som vistades i Stockholm ett år och förkunnade sina läror. Han utvisades 1727 efter konventikelplakatets införande. Radikalpietisterna kritiserade de lutherskt ortodoxa uppfattningarna om försoningen, Bibelns auktoritet, sakramenten och ämbetet och appellerade mer till den enskildes känsla än intellekt.

Radikalpietisterna var mycket influerade av mystikens författare, långt mer än pietisterna överlag. Särskilt kvietismen och den gamla tyska spiritualismen spelade en stor roll.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]