Pilgrimsfalk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pilgrimsfalk
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
PeregrineFalcon cropped.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Falkfåglar
Falconiformes
Familj Falkar
Falconidae
Släkte Egentliga falkar
Falco
Art Pilgrimsfalk
F. peregrinus
Vetenskapligt namn
§ Falco peregrinus
Auktor Tunstall, 1771
Utbredning
Pilgrimsfalkens utbredningGul: Enbart häckningsområdeGrön: Året runtBlå: ÖvervintringsområdeLjusblå: Område där arten vanligtvis förekommer under flyttningen.
Pilgrimsfalkens utbredning
Gul: Enbart häckningsområde
Grön: Året runt
Blå: Övervintringsområde
Ljusblå: Område där arten vanligtvis förekommer under flyttningen.
Adult med unge fotograferad i Frankrike.
Adult med unge fotograferad i Frankrike.
Hitta fler artiklar om fåglar med

Pilgrimsfalk (Falco peregrinus) är en stor och kraftfull falk med distinkt teckning i svart/grått och vitt. Ryggen är mörk och undersidan är ljus, med tät grå vattring. Ansiktsmasken är skarp med tydlig falkmustasch. Kroppslängden är 40-50 cm, vingspannet 80-110 cm (hanen de mindre värdena, honan de större). Hannen är ungefär kråkstor, honan som en korp.

En störtdykande pilgrimsfalk kan komma upp i en hastighet av 320 km/h eller mer, vilket gör att den brukar betecknas som världens snabbaste djur.[2]

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Underarternas utbredningsområden enligt Handbook of the Birds of the World.

Pilgrimsfalken har en cirkumpolär utbredning och förekommer på alla kontinenter utom Antarktis. Merparten av de nordliga populationerna är flyttfåglar medan de sydliga är stannfåglar.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Pilgrimsfalken har delats upp i en mängd underarter. Clements et al. 2011 delar upp den i 18 underarter utifrån sju klader.[3] Vissa kategoriserar berberfalken som underart till pilgrimsfalk, Falco peregrinus pelegrinoides, medan andra behandlar den som en egen art Falco pelegrinoides.

anatum ("Nordamerikansk")
tundrius/calidus-gruppen ("Tundra")
  • Falco peregrinus tundrius - förekommer på arktisk tundra i Nordamerika, från Alaska till Grönland.
  • Falco peregrinus calidus - förekommer på tundra i Eurasien, från Lappland till nordöstra Sibirien.
pealei ("Peales")
  • Falco peregrinus pealei - förekommer i kustområden i västra Nordamerika, från Aleuterna till Washington.
cassini ("Sydamerikansk")
brookei ("Medelhavs")
  • Falco peregrinus brookei - förekommer runt om Medelhavet och österut till Kaukasus.
madens ("Kap Verde")
  • Falco peregrinus madens - förekommer på Kap Verde
peregrinus-gruppen ("Eurasisk")

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Pilgrimsfalken mäter 34-58 cm och har ett vingspann på ungefär 80-120 cm.[4][5] Könen har en liknande teckning, men likt många andra rovfåglar är honan tydligt större än hanen, upp till 30 procent.[6] Hanar väger 440-750 gram och honor 910-1500 gram.

Underarterna skiljer sig både i storlek och i teckning. Ryggen och ovansidan på de långa spetsiga vingarna hos adulta individer är blåsvarta till skiffergrå med otydlig mörkare vattring.[5] Den vita till roströda undersidan är mörkt tvärvattrad med tunna tvärgående linjer i mörkt brunt till svart.[7] Stjärten, som är medellång, smal och med avrundad bakkant är på ovansidan färgad som ryggen men med tydligare och ljusare tvärgående band och med ett vitt ändband. Hjässan och dess "mustasch" är svart och kontrasterar mot de ljusa huvudsidorna och vita strupen.[8] Vaxhuden vid näbbroten är gul, liksom dess fötter. Näbben varierar från grå med mörkare näbbspets till nästan helsvart. Klorna är svarta. Den juvenila fågeln är mycket brunare med streckad, snarare än vattrad, undersida, och har en ljusblå vaxhud.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Pilgrimsfalken häckar på klipphyllor eller i branter. Stup om minst 10 och upp till 100 meters höjd föredras, helst ska stupet ha vatten nedanför. Boet är ofta ett övergivet bo av korp eller mindre ofta kungsörn, annars direkt på klippan eller i träd i övergivna bon efter exempelvis kungsörn eller fjällvråk. De som inte får revir med lämpliga stup häckar ibland på marken eller i låga träd på myrar, men forskning har visat att dessa par lyckas sämre med uppfödningen av ungar på grund av sämre födotillgång.

I vissa amerikanska storstäder häckar pilgrimsfalken på skyskrapor som en ersättning för klipphyllor och branter och de jagar stadsduvor och andra stadslevande djur. I dessa fall uppvisar pilgrimsfalken en förvånande tålighet mot människans närvaro.

Pilgrimsfalkar tillbringar ofta vintrar i fiskelägen och hamnstäder, där de jagar måsar, kajor och duvor.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Peregrine Falcon in flight.jpg

Pilgrimsfalken är muskulös och en aggressiv flygare som slår sitt byte, nästan uteslutande fåglar i duvstorlek, i störtdykningar om över 200 km/h. Vad gäller maxhastigheten har olika studier pekat på olika resultat från 320 km/h till hastigheter på över 380 km/h.[9] Dessa hastigheter gör att pilgrimsfalken sedan länge benämns som världens snabbaste djur men några faktiska vetenskapliga studier som prövat detta finns inte.[10] I boken The Gyrfalcon hävdar Eugene Potapov och Richard Sale istället att jaktfalken kan vara snabbare.[10]

Pilgrimsfalken använder sin hastighet och tyngd för att döda fåglar i luften genom att "krocka" ihjäl bytet. Under idealiska förhållanden kan en pilgrimsfalk urskilja en fågel av duvstorlek på ett avstånd av mer än 8 km. Skrattmås, duva, stare och trastar utgör tillsammans nästan 75% av bytena i vissa populationer. I andra områden kan vadare vara huvudbyte. Inte ens under lämmelår går pilgrimsfalken gärna över till gnagare, men jorduggla kan bli ett viktigt byte när dess antal stiger som följd av bytestillgången. Honans större storlek gör att hon genomgående kan slå något större byten än hanen.

Naturliga hot[redigera | redigera wikitext]

De största naturliga hoten mot häckande pilgrimsfalkar är mård, räv och berguv. Nyss utflugna ungar tas ibland av andra större rovfåglar som duvhök. Jaktfalk tränger undan pilgrimsfalk när de finns i samma område. Berguv konkurrerar med pilgrimsfalken om häckningsplatser och är också en fara för ungarna.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

En juvenil pilgrimsfalk

Till skillnad från jaktfalken som är föremål för omfattande boplundring så utgörs de främsta hoten mot pilgrimsfalken av miljögifter, biotopförstöring av sekundära häckningsområden, som myrar som hotas av torvbrytning, och störningar vid häckning.

Den globala populationen är mycket stor och bedöms inte vara hotad, varför den kategoriseras som livskraftig (LC) av IUCN.[1] Lokalt är den dock hotad efter att nästan ha varit utdöd, exempelvis i centrala och östra Europa, och i Skandinavien. I Sverige är den upptagen på Röda listan som sårbar (VU).

Populationsnedgången under 1900-talet[redigera | redigera wikitext]

I Europa var pilgrimsfalken allvarligt hotad från 1950-talet och fram till 1990-talet. Det största hotet kom från miljögiftet DDT, och andra liknande bekämpningsmedel, som användes inom jordbruk och skogsbruk. Det allvarligaste problemet var att häckande fåglar ruvade sönder sina ägg eftersom äggens skal blev mycket tunt som en följd av giftansamlingen i föräldrarna.

Central- och Östeuropa[redigera | redigera wikitext]

Den trädhäckande populationen i centrala och östra Europa minskade från 4000 par till att nästan vara utdöd. Ett bevarandeprogram lyckades rädda 20 par i Tyskland och Poland och utifrån dessa har populationen börjat återhämta sig men det krävs fortfarande stora insatser för att denna population helt ska återhämta sig i Tyskland, Polen, Ryssland, Vitryssland och Baltikum.[1]

Skandinavien[redigera | redigera wikitext]

Den svenska populationen på över 1000 par krympte vid mitten av 1900-talet och bestod 1965 av bara 35 häckande par, och omkring 15 par i mitten av 1970-talet. 1976 överlevde inte en enda unge. Ett intensivt projekt inleddes av Naturskyddsföreningen, med avel, uppfödning och utsättning av ungar under namnet Projekt Pilgrimsfalk. Projektet var lyckosamt och i och med lägre giftansamlingar i de adulta falkarna återhämtade sig populationen långsamt. 2002 bestod landets södra population, det vill säga i Skåne, Halland, Bohuslän, Dalsland, Östergötland och Gotland, av minst 39 häckande par. Norrbotten har den starkaste stammen, och några par finns i Västerbotten och Dalarna. Norge och Finland har något starkare stammar än Sverige, men har genomgått samma kris. I Danmark var pilgrimsfalken helt försvunnen, men enstaka par har nu återvänt. Ökningen i stammarna ligger nu omkring 10-20% årligen. Den stora arbetsinsats som krävts för att rädda den svenska pilgrimsstammen har i huvudsak varit frivillig.

Pilgrimsfalken i kulturen[redigera | redigera wikitext]

Pilgrimsfalken är Hallands landskapsfågel och syns även i Naturskyddsföreningens logotyp.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Falco peregrinus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Perrin, J. et. al (2003) Flyttfåglar, översättning: Staffan Ulfstrand, Fischer & Co, Rimbo, sid:130, ISBN 91-7054-968-0
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2011) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.6 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2012-04-14
  4. ^ [a b] White, C.M. et al. (1994), ”Family Falconidae”, i del Hoyo, J., Elliot, A. and Sargatal, J., Handbook of Birds of the World: New World Vultures to Guineafowl, 2, Barcelona: Lynx Edicions, s. 216–275, plates 24–28, ISBN 84-87334-15-6 
  5. ^ [a b] Dewey, T. and Potter, M. (2002), Animal Diversity Web: Falco peregrinus, University of Michigan Museum of Zoology, http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Falco_peregrinus.html, läst 21 May 2008 
  6. ^ Scholz, F. (1993), Birds of Prey, Stackpole Books, ISBN 0811702421 
  7. ^ Ferguson-Lees, J. and Christie, D. (2001), Raptors of the World, Houghton Mifflin Field Guides, ISBN 0618127623 
  8. ^ Terres, J.K. (1991), The Audubon Society Encyclopedia of North American Birds, Wings Books, New York, ISBN 0517032880 
  9. ^ Tom Harpole (2005) Falling with the Falcon, Air & Space Magazine, Smithsonian, läst 1 mars 2005
  10. ^ [a b] Eugene Potapov & Richard Sale (2005) The Gyrfalcon, Yale University Press, ISBN 978-0300107784

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]