Pireuslejonet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pireuslejonet
R-runan.svg
Pireuslejonet
Signum saknas
Område Grekland
Placering urspr. Pireus, Grekland
idag Venedig, Italien
Tillkomsttid cirka 1040
Ristad av okänd

Pireuslejonet är en antik marmorstaty, ursprungligen från Atens hamnstad Pireus i Grekland. Den togs som krigsbyte av Republiken Venedig i slutet av 1600-talet och är numera uppställd vid entrén till Arsenalen i Venedig. Statyn är berömd för den runinskrift som ristades när den under vikingatiden befann sig i Grekland och som återupptäcktes först i slutet av 1700-talet. En gipskopia av lejonet finns i Historiska museet i Stockholm.

Statyn[redigera | redigera wikitext]

Pireuslejonet.

Statyn är av marmor och föreställer ett sittande lejon. Den är mer än tre meter hög och har ursprungligen varit placerad i Atens hamn Pireus, där den åtminstone funnits alltsedan det första eller andra århundradet efter Kristi födelse, därför har den kommit att kallas Pireuslejonet. Lejonet togs förmodligen fram som en vattenkastare. Det finns källor från 1500- och 1600-talen som beskriver hur dricksvatten från berget Deli Dag, det tokiga berget, sprutade ut ur lejonets mun och vidare ner i en cistern.[1]

Krigsbytet[redigera | redigera wikitext]

År 1687 belägrades Aten av venetianska trupper under befäl av den svenske fältmarskalken Otto Wilhelm Königsmarck, som gått i Venedigs tjänst. Lejon är en symbol för Venedigs skyddshelgon Markus vilket antagligen var en av anledningarna till att just den statyn fördes till Venedig som krigsbyte år 1688. Statyn står idag uppställd utanför Arsenalen i Venedig.


Runristningen[redigera | redigera wikitext]

Vid slutet av 1700-talet upptäckte den svenske diplomaten Johan David Åkerblad att runor var ristade på lejonets båda sidor, dock delvis skadade och otydliga. Idag är inskriften än mer oläslig på grund av den vittring som lejonet har blivit utsatt för, bland annat genom luftföroreningar. Runristningen på högra sidan av lejonets kropp kan möjligen ha tillkommit då staden kring året 1040 intogs av väringagardet under den blivande norske kungen Harald Hårdråde.[källa behövs]

Dagens runforskare menar att runorna ristats vid flera olika tillfällen eftersom stilarna skiljer sig. Forskarna är endast överens om att ordet "trikir" finns ristade. Det ordet är av samma stam som ordet "drängar" och tolkas som "unga män" eller "kämpar". Det föreligger också viss enighet att ordet "hamn denna" kan läsas.[1]

Tidigare tolkningar[redigera | redigera wikitext]

Flera olika försök har gjorts för att läsa och tolka runorna. Bland annat har runorna på Pireuslejonet ansetts vara ristade i en drakslinga enligt traditionell, uppländsk runstensstil.

Fredrik Sander[redigera | redigera wikitext]

Ämbetsmannen och konstkännaren Fredrik Sander tolkade 1895 runorna fritt till:[2]

»hakun vonþir ulfr auk þaira mitl(iþs)uþfar(ar) arþo a hafn þisa : þir min hofu a bun, haratafan(ki) fiabuta, v(ibg)an uk saka(rli)þ v- ufr kr(ik)þ(i)þisvarþ : talk nauþf(u)ss i fa(ikna)laþum a k(i)ll; a vanfar annu(ngs)h(al)a rakna ritu þir runar þ(isar). (K)irmi h(i)uk
þair × ask(m)a(na)l(iþ)ar × at f(u)lnaþi × (dr)ukko × a vik(r)boþins s(amn)ati × at afa(n)ki × þufnar ufrar × uk sa k(rikþori bann)aþisk vi a vanfari × osmun(t)r hjak runar þisar.»

Vilket han läste ut till:

Håkan, Vonder, Ulf och deras medutfarande härkamrater ankrade å dena hamn; dessa män tillvägabragte på uppmaning, för indrifvande med vapenmakt af böter, krigsförbud för utförsel och en (väpnad) utsökningsflock gent emot grekfolkets skyddsvakt (lejonet); till ett vanmärke för de fega upprorsmännen ritade de dessa runor. Germe högg. Skeppshärmännen rikligen drucko å hamngästabudets gille till utbrottet af en häftig träta; och grekhopen beskärmade sig illa öfver vanheder. Osmund högg dessa runor.

Erik Brate[redigera | redigera wikitext]

Runkännaren Erik Brate tolkade 1913 inskriften på följande sätt:

»Höggo de honom i härskarans mitt; men i denna hamn höggo männen runor efter Horse, en bonde god, vid viken. Anbragte svear detta på lejonet. Han förfor med klokhet, guld vann han på sin färd. Kämpar ristade runor, [på rikt sirad slinga] höggo: De Äskil (m. fl. och To)rlev läto hugga väl, som i Rodrsland [Roslagen] bodde. N. N. son till N. N. högg dessa runor.»

Kopior[redigera | redigera wikitext]

En gipskopia av Pireuslejonet gjordes på 1890-talet på uppdrag av Fredrik Sander, som också tolkade runorna. Kopian finns idag på Statens historiska museum och är museets största föremål. En tid gick det rykten att avgjutningarna kom till Historiska Museet på 1920-talet som en gåva från Mussolini.[1]

Sedan år 2002 står en kopia av Pireuslejonet på den ursprungliga platsen i Atens hamn Pireus efter ett initiativ av den svenske amatörarkeologen Helmut Schulze och den grekiska ingenjören Apostolos Dombros. Initiativtagarna började med pengainsamling 1989 och år 1993 fick den grekiske bildhuggaren Georgios Mengulas uppdraget. Lejonet kunde avtäckas i juni 2002 och är nu beläget på Akra Alkimos vilket är Pireus nordligaste udde.[3]

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Runlejonet från Pireus – Historiska museets största föremål, Inga Ullén, januari 2009
  2. ^ Pireuslejonet Christer Hamp
  3. ^ Pireuslejonet har kommit hem ur Hellenika nr 105 (2003), Eva Marling

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]