Planimeter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Polärplanimeter

En planimeter (ytmätare, av latinets planum = yta och grekiska metron = mått) är ett mekaniskt redskap för att mäta ett områdes ytinnehåll på en ritning, karta eller diagram genom att följa dess omkrets.

Planimetern består av ett system av stänger, rullar och två stift. Om det ena stiftet förs längs områdets omkrets, rör sig det andra stiftet samtidigt längs en cirkelbåge eller en annan linje, vars längd är proportionell mot områdets area. Man skiljer mellan några olika konstruktioner: polär, linjär samt Prytz eller "Hatchet". Planimetern uppfanns först av Hermann (1814). Tidiga modeller konstruerades av Gonella (1825) och Oppikofer (1827). Bidrag till teorin och konstruktionen, som bygger på Greens sats, har lämnats av Ernst (1836), Wetli (1849), Peter Andreas Hansen, Jakob Amsler-Laffon (uppfinnare av polärplanimetern, 1854), Holger Prytz (patent 1886), Morin och i Sverige av Fabian Wrede.

I takt med införandet av datorsystem för ritningar (CAD) och kartor (GIS) från 1980-talet och framåt har den mekaniska planimetern kommit att bli mindre och mindre använd.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Konstruktion av en planimeter, enligt Lexikon der gesamten Technik (1904)