Polens historia

Wikipedia

Denna artikel anses vara väldigt lång. Överväg att flytta en del innehåll till underartiklar. Se fler artiklar som anses långa.

Den här artikeln behöver språkvård. Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra texten. Se även Kategori:Språkvård för fler artiklar.

Polens kristnande, målning av Jan Matejko.

Västslaviska stammar och handelsvägar år 845 enligt en bayersk geograf.^[1] Se West Slavs from the Bavarian Geographer för fler detaljer.

Polen under Bolesław Chrobry.

Vladislav I Łokieteks (Alnhögs) Polen.

Polens historia karakteriseras av stor föränderlighet i dess gränser och återkommande växelvisa perioder av inre splittring, dess tidigare roll som en dominerande stormakt, perioder utan självständighet (då landet tillhörde andra stater) samt en nationell och statlig återuppståndelse.

Polen kristnades år 966 och dess första period är knuten till Piastdynastin. Landet var beläget geografiskt inom ungefär samma områden som dagens Polen. När Piasternas dynasti saknade manlig tronarvinge ingick landet en personalunion med storhertigdömet Litauen, genom giftermål mellan Polens 12-åriga drottning Jadwiga och Vladislav II (Władysław Jagiełło; Jogaila). Vladislav inledde utvecklingen av Polen till en av den tidens stormakter. Efter det att Jagiełło-ätten dog 1572 ut började Polen–Litauen välja sina kungar, som oftast rekryterades bland utländska adelsätter. Adeln kom att stärka sin ställning vilket ledde till att Rzeczpospolita, "republik", skapades med idealiserad vilja att efterlikna den antika romerska senaten.

En period av krig – kosackuppror understödda av ryssar, svenska invasioner under Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII, det polska tronföljdskriget och ökande rysk och preussisk inblandning – ledde till att Polen delades upp mellan Preussen, Österrike och Ryssland i tre steg mellan åren 1772 och 1795. Därefter var Polen underställt främmande makter, och utsattes för förtysknings- och russifieringsförsök, fram till efter första världskriget då Polen återskapades i en blandning av politiska spel och militära aktioner. Polackerna under Józef Piłsudski försökte återskapa Polens östra gräns i överenskommelse med sträckningen före delningarna (1772) vilket ledde till att Vilnius (polska: Wilno) med omnejd (som några månader innan ingick i det nybildade Litauen) först ockuperades (1920) och sedermera annekterades (1922). På samma sätt annekterade Polen – efter det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 – områden motsvarande dagens västra Vitryssland och västra Ukraina.

Efter att andra världskriget bröt ut 1 september 1939 delade Sovjetunionen och Tyskland Polen mellan sig enligt Molotov–Ribbentroppakten. Efter att Tyskland besegrades 1945 kom Polen under sovjetisk kontroll och efter en kupp 1948 utropades Folkrepubliken Polen. Uppror mot den sovjetstödda regeringsmakten skedde 1956 och den stalintrogna regimen i Polen avsattes. Marsupproret 1968 ledde till en "antisionistisk" utrensning varvid ett stort antal judar tvingades lämna landet. 1970 och fram till kommunismens sammanbrott i landet kom att karakteriseras av återkommande strejker och protester mot regeringen och dess ekonomiska politik och kränkningar mot medborgarrättigheter. Den fria fackföreningen Solidaritet (Solidarność) bildades 1980 och kom att organisera motståndet. Den 29 december 1989 upplöstes Folkrepubliken Polen och en demokratisk stat, den tredje republiken (Rzeczpospolita) utropades.

[redigera] Historia före statsbildningen till 966

Polackerna är ett västslaviskt folk. Själva ordet "slaver" kommer etymologiskt från słowianie, ytterst från słowo, "ord", det vill säga dem som bemästrar orden, dem man kan förstå, till skillnad från niemcy, "tyskar", som kan härledas till nie mówjący, "stum", det vill säga dem som inte talar så att slaver förstår.^[2]

Bosättningar på områden som berörs av den polska historien kan spåras genom verktygsfyndigheter till äldre paleolitikum, 230 000–105 000 f.Kr., och då i områden i närheten av Karpaterna, då resten av landet var täckt av inlandsisen. Fyndigheter från senare epoker, mesolitikum, neolitikum, bronsåldern och järnåldern, täcker hela området.^[3]

Från bronsåldern och framåt dominerades området av för-västslaviska stammar: vender (i dagens västra Polen), balter (i dagens nordöstra Polen) och slaver (i centrala och sydöstra Polen). Cirka 350 f.Kr. inleddes germansk och keltisk invandring, vilket ledde till en blandad kultur av vender, slaver, kelter och germaner i områden motsvarande dagens västra och södra Polen.

Under romartiden passerade flera handelsstråk genom området – bland annat Turin–Pommern för bärnsten, saltstråket till Dnieper och dagens Wieliczka^[4] samt även vikingarnas handelsstråk genom floderna Wisła–Netze/Noteć–Warta–Oder/Odra. Handelsstråken bidrog till att vissa bosättningar utvecklades till befästa "städer" (grody på polska).

[redigera] Piast-perioden 966–1385

Den tidigaste perioden för den polska staten döljs i en blandning av sagor och historiskt trovärdiga fakta. Namnet Polen kan spåras till polska ordet pole som betyder slätt. Människor som levde där hette polanie och utvecklades med tiden att vara polacy (uttalas "polatsy", och betyder polacker). Piastdynastin, som är namnet på den första kungadynastin, var egentligen inte belagd förrän under den nationalromantiska tiden på 1800-talet. Enligt sagor kom Piast-dynastin till genom att de tog över efter en tyrannisk härskare, Popiel, som enligt sägnen blev uppäten av möss när han gömde sig i sitt torn vid sjön Gopło utanför Gniezno. Popiel-berättelsen, liksom omnämnandet av de första Polanie-härskarna Siemowit (son till Piast), Lestko, Siemomysł och slutligen Mieszko, finns nedtecknad i en krönika av Gallus Anonymus, Cronicae et gesta ducum sive principum Polonorum (latin för "Krönikor och verk av polska furstar och prinsar"), från cirka 1115. Lestek (född 930–940) finns omnämnd i bysantiska och tyska krönikor. Piasterna befäste orterna Gniezno och Poznań, vilka kom att bli administrativa huvudorter och handelscentra.

Polens första ledare, Mieszko, regerade 962–992. Hans giftermål med den tjeckiske ledarens dotter Dobrawa år 965 tros ha påskyndat Polens kristnande, som ägde rum året därefter. Deras son Bolesław I Chrobry (den modige) tog över vid Mieszkos död år 992 och regerade fram till sin död 1025. Strax innan döden kröntes han till Polens första kung av biskopen i Gniezno, Polens dåtida huvudstad. Mieszko I och Bolesław Chrobry var ömsom i krig och ömsom i fred med de samtida tyska kejsarna, Otto I, Otto II och Otto III, samtidigt som båda staterna arbeta med att kristna omgivande hedningar och utöka sitt inflytande. Tronföljarna Mieszko II (regeringstid 1024–34), Bolesław II (1102–38) och Bolesław III den snedmynte (regeringstid 1102–1138; inte kallad "den snedmynte" på grund av en missbildning, utan då han beskylldes för att inte hålla sina löften) utökade det polska inflytandet till gränsområden mot Kievriket, Tjeckien, Slovakien och Ungern men drabbades också av frekventa uppror och tvingades överge dessa områden. Åren 1034–1039 hade landet ingen kung, och Kasimir I "Förnyaren" (1039–58), son till Mieszko II, återvände från Ungern där han troligen vistades som landsförvisad, och lyckades, med den tysk-romerske kejsarens hjälp återta kontrollen över landet och flyttade också huvudstaden till Kraków.

Bolesław III lyckades försvara Polen mot det tysk-romerska riket och införliva Pommern med Polen; före sin död delade han upp landet i Schlesien (Śląsk), Storpolen, Masovien (Mazowsze), Sandomierz och Kraków, som fördelades mellan hans fyra söner. Kraków skulle vara den sammanhållande landsdelen, under den äldste av bröderna. Uppdelningen fungerande inte och inom kort var landet åter försvagat. Den mongolisk invasionen 1241 ödelade landet. Immigration av tyskar började också öka, och i Pommern etablerade sig Tyska orden. Judar, som förföljdes i hela Europa, fick fristad i Polen från 1200-talet. Vladislav I Łokietek (Alnshög) återförenade landet igen och hans kröning 1320 var startskottet för rekonstruktion av Polen, vilken fullföljdes av hans son Kasimir (III) den store (regeringstid 1333–1370), som också var den siste Piastkungen. Efter Kasimir den stores död, valdes Ludvig I av Ungern till Polens kung då han var dotterson till Vladislav. Ludvigs dotter Sankta Hedvig/Jadwiga blev efter Ludvigs död år 1384 krönt till drottning vid 10 års ålder.

[redigera] Kronologi 966–1385

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 966–1385

[redigera] Jagielloniska perioden 1386–1572

Polen–Litauen år 1446.

Det medeltida kungariket Polen ingick 1386 en personalunion (från 1569 en realunion) med storhertigdömet Litauen och bildade Polsk-litauiska samväldet, även kallat Polen–Litauen. Upphovet till unionen var giftermålet mellan Polens kvinnliga "kung" Hedvig (Jadwiga) och den litauiske storfursten Jogaila Algirdaitis, känd i den polska historien som Vladislav II (Władysław II Jagiełło) (regeringstid 1386–1434).

Under den Jagiellonska ätten blev snart unionen en stormakt i området och kom att sträcka sig från Östersjön och till Svarta havet, samt djupt in i dagens Ryssland. Unionen lyckades genom segern vid Tannenberg/Grunwald efter freden i Toruń också ta kontrollen över Tyska orden och senare även Preussen (1552) och Livland (1561) vid östersjökusten.

Försök att ta över Ungerns tron av Vladislav II:s son Vladislav III (1434–1444) ledde till ett inbördeskrig, som stoppades av kungens död i slaget vid Varna (1444) vid en korstågoffensiv mot Osmanska riket. År 1491 förenades Ungern och Polen i en personunion under Kasimir IV (1447–1492), yngre broder till Vladislav III, varvid ett av Europas mäktigaste riken skapades. Tatarerna och osmanerna utgjorde ett hot mot Litauen, Polen, Ungern och Tjeckien under perioden. Kasimir IV och de sista jagiellonska kungarna (Alexander (1501–1505), Sigismund I (1506–1548) och Sigismund II August (1548–1572) sökte uppnå goda relationer med osmanerna och betalade tribut, eftersom landets militära styrkan försvagades till följd av offensiver mot Preussen. Detta öppnade i sin tur för att Habsburghuset kunde flytta fram sin position i söder om Karpaterna.

I östra Litauen ökade trycket från Ryssland (moskoviter) med en serie av segdragna konflikter 1492–1537. Ofta rörde det sig om avlägsna områden som det litauiska furstendomen hade svag kontroll över. I och med det försvagade trycket från mongolerna kunde Ryssland åter börja ta tillbaka områden som förlorats tidigare till Litauen/Polen. År 1514 förlorade Polen Smolensk-området till Ryssland

Adelsståndet (szlachta) fick en del juridiska rättigheter under 1400-talet, bland annat Neminem captivabimus nisi iure victum (latin för "vi kommer inte att fängsla någon utan domstolsbeslut"; se även habeas corpus), liksom skattelättnader för deltagande i militära aktioner.

[redigera] Kulturellt "gyllene århundrade"

Se även Polska guldåldern.

1500-talet brukar räknas som Polens kulturella "gyllene århundrade".^[5] Ökat välstånd och renässansinflytande från Italien gjorde insteg i adelns och även borgarnas hem. Papperstillverkning och boktryckarkonsten introducerades mot slutet av 1400- och början av 1500–talet. Under 1500-talet trycktes 4 000 boktitlar med totalupplaga på 4 miljoner exemplar. Antalet skolor ökade och nästan varje församling hade en skola, totalt 3 000–4 000, både katolska och för andra bekännelser. Skolor på gymnasienivå fanns på 12 orter. Utbildning på nästan akademisk eller universitetsnivå drevs i Poznań (1519), Gdansk (1558), Wilno (1579), Zamość (1600) och Kraków (Jagellonska universitetet, 1364).

Kopernikus De revolutionibus orbitum coelestium publicerades 1543. Marcin Kromer publicerade 1555 sitt polska historieverk De origine et rebus gestis Polonorum. Bibeln översattes av Jakub Wujek 1599. Juridik- och politiktankar formulerades ett antal framstående verk som Andrzej Frycz Modrzejewskis De ligibus innehållande Om republikens lagar. Kartografi och geografi gjorde framsteg.

Polskspråkig litteratur, representerad av Mikołaj Rej (1505–1569), Biernat av Lublin (1465–1520) och Jan Kochanowski (1530–1584), visade upp polsk lyrik, episk poesi och drama.

Musik, det vill säga polsk renässansmusik, representerades av framstående tonsättare som Jerzy Liban z Legnicy (cirka 1464–1564), Sebastian z Felsztyna (1485–1536), Jan z Lublina (cirka 1500–1550), Mikołaj z Krakowa (cirka 1500–1550), Wacław z Szamotuł (1526–1560) och Mikołaj Gomółka (1539–1591).

Arkitektur och konst frodades också, med bland annat moderniseringen av slottet Wawel och det nya slottet i Warszawa.

[redigera] Kronologi 1386–1572

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1386–1572

[redigera] Polsk-litauiska samväldet och Första republiken (Rzeczpospolita) 1572–1795

Polsk-litauiska samväldet.

Polen–Litauen 1619 i jämförelse med dagens gränser.

Polen vid svensk invasion (Karl X Gustav) och Bohdan Chmielnickis uppror på 1600-talet. Perioden kallas "Potop" i polsk historia efter Henryk Sienkiewiczs roman. "Potop" på polska betyder "syndafloden".

Polens delningar.

Från 1573, efter att de stora dynastierna dog ut, tillsatte polackerna sina kungar på livstid genom val där adelsståndet deltog. Det polska samväldet var således en elektiv monarki och kallades republik – eller på polska rzeczpospolita, och hade den antika romerska senaten som förebild. Vid Unionen i Lublin (1569) förenades Polen (Kronan) och Storfurstendömen Litauen underställd en gemensam senat (Sejmen) och en gemensam vald kung. Denna halv-demokratiska lösning var mycket ny för denna tidålder då alla stater styrdes av monarker med mer eller mindre absolut makt. Adelns ställning reglerades av de Gyllene friheterna som gradvis minskade kungens makt. Under perioden 1652 och 1791 praktiserades en destruktiv form av absolut demokrati, liberum veto (fritt veto för alla Sejmens ledamöter).

De valda kungarna i kronologisk ordning var: fransmannen Henrik III de Valois (polskt namn Henryk Walezy), ungraren Stefan Batory, svensken Sigismund III Vasa (Zygmunt Waza III), Vladislav IV Vasa (Władysław Waza IV), Johan II Kasimir (Jan Kazimierz Waza), polacken Michał Korybut Wiśniowiecki, polacken Johan (Jan) III Sobieski, sachsaren August II den Starke, polacken Stanisław Leszczyński, sachsaren August III och polacken Stanisław II August Poniatowski.

[redigera] Ukrainas frigörelse från Polen

Under denna period började rusinernas (polsk benämning på invånarna i de ukrainska vojvodskapen, som härrör från orden Rus och ruser; termen "ukrainare" existerade inte ännu^[6]) nationalism och motstånd mot Polen att växa sig allt starkare. Orsakerna till det var först och främst religiösa. Införandet av den katolsk-ortodoxa kyrkliga unionen i Brest 1594 syftade till att ställa alla ortodoxa rusiner under påven i Rom. Den katolska kyrkan och de polska kungarna förföljde de ortodoxa ukrainarna, bland annat stängde man ortodoxa kyrkor och man lät inte ukrainarna döpa sig, gifta sig och få sista smörjelsen via sina ortodoxa präster. Dessutom saknade ukrainarna de flesta andra rättigheter i samhället och var mestadels slavar eller fattiga bönder. För att kunna ha samma möjligheter och privilegier som den polska szlachtan var den ortodoxa adeln i Ukraina tvungen att gå över till katolicismen. I närmare sextio år framåt, med början 1591, pågick en serie av kosackuppror: 1591–1593, 1594–1596, 1625, 1630, 1637–1638 och 1648–1654.

År 1591 utbröt ett uppror upp under ledning av hetman Krzysztof Kosinski, vilket slogs ner 1593. Den polska kronan försökte tygla kosackerna genom att begränsa deras antal till 6 000 man (så kallade registrerade kosacker), de övriga skulle inte få kalla sig för kosacker. Men den ukrainska frihetssträvan ledde till att fler fattiga bönder och slavar flydde och anslöt sig till kosackerna. Många såg kosackerna som den ortodoxa trons sista beskyddare. Under många år under 1600-talets början företog kosackerna många räder ner längs floden Dnepr och in i Krimhalvön och Turkiet, vilket skapade spänningar mellan Turkiet och Polen. På grund av detta utbröt bland annat ett polsk-turkiskt krig som pågick mellan 1620 och 1621.

1630 utbröt ytterligare ett uppror, den här gången under ledning av Taras. Som tidigare ledde det inte till någon framgång för upprorsmännen. Under 1630-talet fortsatte det ukrainska missnöjet med det polska styret att växa. År 1637 pågick ett kosackuppror under ledning av hetman Pavljuk, och året därpå (1638) under ledning av Dmitrij Gunja och Jakov Ostrjanin. Även dessa uppror misslyckades. Händelserna under kosackupproren i början av 1630-talet (under Taras ledning) inspirerade den ryske författaren Nikolaj Gogol att skriva en roman vid namn Taras Bulba och en film om händelserna spelades in 1962.

Slutligen utbröt år 1648 ett större krig mellan kosackerna och den polska staten vilket pågick i hela sex år. Kosackernas ledare, Bogdan Chmelnitskij (polska: Chmielnicki), hade tidigare varit i polsk tjänst, men blivit hatiskt inställd efter att en polsk adelsman dräpt Chmelnitskijs son och tagit ifrån honom mark. Upproret började med ukrainska segrar i bland annat slaget vid Zolty Wody. Därpå följde långa och utmattande strider med växlande framgång. Redan på ett tidigt stadium vände sig Chmelnitskij till Ryssland och bad om dess beskydd. Ryssland accepterade, om än något motvilligt, och i januari 1654 avgav ukrainarna trohetseden till Rysslands tsar Aleksej Michailovitj i staden Perejaslav. Dock kom många framtida inbördeskrig att råda mellan kosacker som stödde det polsk–litauiska samväldet och Ryssland och självständighet. Unionen kom att vara (med undantag för oredan kring det första världskriget) i närmare 340 år fram till Sovjetunionens upplösning 1991 (då Ukraina, Vitryssland och Ryssland bildade OSS).

Mellan 1654 och 1667 pågick ett polskt-ryskt krig som gällde de ukrainska och de vitryska områdena. Efter inledande framgångar för de rysk-ukrainska styrkorna övertog så småningom Polen initiativet tack vare det påpassliga Krimkhanatet som växelvis som tungan på vågskålen stödde Polen-Litauen och Ryssland om vartannat. I slutändan var båda sidor utmattade av de långa striderna vilket varit Turkiets och dess vasall-Krimkhanatets avsikt då man fruktade de båda rikenas styrka och eventuella union mot Turkiet. 1667 delades Ukraina officiellt så att dess östra del tillföll Ryssland genom fredsavtalet Andrusovo. Västra Ukraina förblev tillsvidare i polsk ägo. I och med förlusten av östra Ukraina minskade undan för undan Polens forna makt i Europa samtidigt som Ryssland tog sina första steg mot stormakten.

[redigera] Polsk-svenska kriget (Karl X Gustav)

Huvudartikel: Karl X Gustavs polska krig

Det svenska anfallet 1655 kom efter bara 21 år av fred. Anledningen till det svenska anfallet var den växande ryska dominansen i östersjöområdet och Karl X Gustavs försök att utmanövrera den polska Vasaättens krav på den svenska kronan. Karl X:s offensiv med 40 000 soldater gick samtidigt mot Storpolen och Litauen. Storpolen kapitulerade och kom under svenskt beskydd medan Litauen under storhetmanen Janusz Radziwiłł deklarerade upplösning av den polsk-litauiska unionen och gick över på den svenska sidan. Radziwiłł lyckades få en viss uppslutning av polska adeln, med motiveringen att Karl X skulle bistå i kampen mot Ryssland. Den polske kungen Johan II Kasimir (Jan Kazmierz Waza) sökte skydd i Schlesien samtidigt som hans hetman Stefan Czarnecki organiserade en motoffensiv. Vändningen kom vid den svenska belägringen av klostret i Częstochowa i november–december 1655 där svenskarna har slagits och tvingats till återtåg. 1656 blandade sig den brandenburgske kurfursten Fredrik Vilhelm in i kriget på Sveriges sida och hjälpte till att återta Warszawa, samt tillsammans med Bogdan Chmielnicki och Bogusław Radziwiłł (bror till Janusz Radziwiłł) satte upp planer för uppdelning av Polen. Med hjälp av Danmark och Österrike befriades Polen. Kriget slutade med freden i Oliwa år 1660. Vid freden tvingades Polen att avstå från sitt inflytande på Preussen.

Efter kosackupproren (se Bohdan Chmielnicki), Polsk-ryska kriget 1654-1667 och Karl X Gustavs svenska invasion (1655–1660) sargades landet svårt då 45% av dess befolkning omkom och många städer förstördes.

[redigera] Polen under Stora nordiska kriget

Den polsk-sachsiske kungen August II den Starke, även känd som Fredrik August av Sachsen, ingick ett anfallsförbund mot Sverige i förspelet till det stora nordiska kriget, vilket ledde till att den svenske kungen Karl XII ockuperade Polen och använde det som bas för sina fälttåg mot Ryssland, ända till förlusten vid Poltava. Under 1700-talet började Preussen (Fredrik II av Preussen och Fredrik Vilhelm II av Preussen) och Ryssland (Katarina II den Stora) att öka sin inblandning. Efter polska tronföljdskriget, 1733–1735, kom landet nästan in i ett tillstånd av anarki.

[redigera] Uppdelning av Polen

Landets framför allt politiska och militära tillbakagång, den befolkningsminskning som de långa krigen innebar, samt den anarki som uppstod i mitten av 1700-talet på grund av inre slitningar ledde till att Polen inte längre kunde upprätthålla sin suveränitet mot de växande grannimperierna.

Sejmen, som till följd av liberum veto lyckades få igenom bara ett par beslut, antog den 3 maj 1791 en ny konstitution som bland annat förde in majoritetsbeslut. Konstitutionen var för tiden mycket modern och den första konstitutionen i Europa. Konstitutionsreformen klubbades igenom alldeles för sent och blev aldrig införd, landet var försvagat och Polens grannländer såg hellre ett svagt Polen och invaderade landet två år senare. Polen delades upp i tre omgångar 1772, 1793 och 1795 mellan stormakterna Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern och försvann från kartan. Delningen bekräftades vid Wienkongressen 1815 (se artikel Polens delning). Först efter Första världskriget, efter 123-års icke-existens, återupprättades Polen som en oberoende stat år 1918.

[redigera] Kronologi 1572–1795

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1572–1795

[redigera] Polen under uppdelningstiden 1795–1918

Napoleon Bonaparte låter utfärda konstitutionen för Storhertigdömet Warszawa 1807.

Efter delningen av Polen, i spår av Tadeusz Kościuszkos misslyckade uppror bildades illegala rörelser i bland annat Lwów (Zgromadzenie Centralne, Centralförbund med Ignacy Potocki och Stanisław Sołtyk), Poznań (Erazm Macielskis klubb), Gdańsk (Gottfried Bathold) och Warszawa (Republikansällskapet). I exil verkade personer som Józef Wybicki, Jan Henryk Dąbrowski att bygga upp polska legionär i Frankrike och Italien i Napoleon Bonapartes tjänst. Napoleon kom tidigt att stödja polackerna dels då han tog ställning mot Polens delning och dels då han såg polackerna som användbara i hans offensiv mot Preussen och Österrike. 1797 var 7 000 polska legionärer i Napoleons tjänst. Generalerna Tadeusz Kościuszko och Kazimierz Pułaski tvingades efter misslyckade självständighetsuppror att gå i exil och kom att spela en viktig roll i det amerikanska självständighetskriget, Kościuszko genom fortifikationsarbeten och Pułaski genom att bygga upp kavalleriförband.

Kongresspolen efter Wienkongressen.

Upproret 1806 mot Preussarna var en bred resning och 1807 har polackerna skapat en armé med 30 000 soldater under ledning av Jan Henryk Dąbrowski (hans namn är förenat med Polens nationalsång, Mazurek Dąbrowskiego), Józef Zajączek och Józef Poniatowski. I januari 1807 tillsattes en Regerande Kommission (Komitet Rządzący) i Warszawa under ledning av Stanisław Małachowski, forne marskalk i tidigare polska Sejmen. Napoleons seger i kriget 1806–1807, speciellt mot Ryssland, och efter den påföljande freden i Tilsit skapades det Napoleon-lojala Storhertigdömet Warszawa – det omfattade 104 000 km² och 2,6 miljoner människor. Efter Napoleons seger mot Österrike 1809 utökades furstendomen med Krakow, Lublin, Radom till 155 430 km² och 4,4 miljoner. ^[7]. Efter Napoleons förlust i Ryssland 1812 och sedan i kriget mot koalitionsstyrkorna 1813–1814 kom storhertigdömet att upplösas genom Wienkongressen 1815 och tillföll Ryssland som en del av det så kallade Kongresspolen.

Slaget vid Grochów 25 februari 1831. Målning av Bogdan Willewalde (1818–1903).

29 november 1830 utbröt Novemberupproret när en grupp lägre polska officerare under ledning av Józef Chłapicki (1771–1854) med stöd av invånarna i Warszawa anföll slottet Belveder där tsarens ställföreträdare storfursten Konstantin regerade och tog kontrollen över staden. En nationell regering med Adam Czartoryski som ledare avsatte Romanovs från Polens tron. I september 1831 var upproret nedslaget. Följderna av Novemberupproret för polackerna blev negativa. Ryssland kom att upplösa polska armén och stängde Warszawauniversitetet införde ryskt monetärt system och russifierade statsförvaltningen. Som repressalier mot dem som deltog i upproret konfiskerade ryssarna deras ägor. I den Preussiska delen stimulerades invandring av tyskar liksom statsförvaltningen i de forna polska områden besattes med tyskar. En omfattande germanisering av polacker påbörjades och katolska kyrkans inflytande motarbetades genom den så kallade Kulturkampf.

Ett större uppror för alla tre Polens delar planerades för 1846 , men upproret begränsades till Kraków där man under några dagar körde ut österrikarna.

Svallvågorna efter Februarirevolutionen 1848 i Frankrike nådde Polen redan i mars, med ett uppror i Poznań. Trots massivt deltagande misslyckades revolten, till stor del eftersom samtida revolt i Preussen också förlorade. I Galizien formerades ukrainska självständighetsrörelser.

Till följd av Rysslands försvagning på grund av revolution och krig mot Japan, återuppväcktes åren 1905–1907 de tidigare kraven på återskapande av Polen. Polska nationella demokrater med Roman Dmowski (ND) och socialister med Józef Piłsudski (PPS) Från den ryska överheten introducerades vissa lättnader gällande Polen. Det politiska livet i landet fick tydligare form och var en förutsättning för kampen för att återskapa Polen vid slutet på första världskriget.

Kulturellt dominerades Polen under perioden av nationell romantism med för Polen viktiga författare med rik produktion som Adam Mickiewicz, Juliusz Słowacki, Józef Ignacy Kraszewski, Zygmunt Krasinski, Aleksander Fredro, Henryk Sienkiewicz, Stanisław Wyspiański, Władysław Reymont, Stefan Żeromski, Maria Konopnicka och Bolesław Prus, för att nämna några. Stanisław Moniuszko skrev polska operor, Oskar Kolberg forskade kring och nedtecknade polsk folkmusik.

Medan de flesta folken som kämpade för nationell frihet hade en förtryckande makt (till exempel greker, italienare, rumäner, ungrare) hade polackerna tre. Wienkongressen kom att permanentera situationen för nästa 100 år. Polska kungadömen med tsaren som kung, det så kallade Kongresspolen blev en lydstat till Ryssland, och kom att omfatta Polens centrala delar på 127 000 km² och 4 miljoner (1830). Österrike tog Kungariket Galizien med 77 300 km² med 4,2 miljoner, medan Preussen tog Poznańfurstedomen, Storpolen, 29 000 km² med 776 tusen invånare. Republiken Kraków (Rzeczpospolita Krakowska) med 1 150 km² och 88 tusen var underställd de tre makterna.^[8]

Ett återkommande inslag i polsk historia var de ryska deporteringarna av politiskt aktiva och upprorsmän till Sibirien. Till exempel efter Novemberupproret 1831 dömdes 80 000 polacker till deportering. Vägen till Sibirien avverkade man gående som fånge. En av ledarna som råkade vara tsarens släkting, furste Roman Sanguszko, fick till och med en speciell bestraffning – att gå sträckan med fotboja, och han lyckades.^[9] Den sibiriska deporteringstraditionen fortlevde in på 1950-talet.

[redigera] Kronologi 1795–1918

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1795–1918

[redigera] Andra republiken (Rzeczpospolita) 1918–1939

Józef Piłsudski.

Roman Dmowski.

Skolfregatt Dar Pomorza (Gåva från Pommern) donerad 1929 av Pommernborna till sjöfartsskolan i Gdynia.

Restauration av Polen efter det första världskriget var en komplicerad process. Den 1 januari 1917 proklamerade tsaren Nikolaj II sitt mål att återskapa ett återförenat Polen i union med Ryssland. Då Romanovdynastin blivit avsatt genom februari-revolutionen kom den provisoriska regeringen uppmanad av den polske liberalen Aleksander Lednicki, att stödja idén, utan att precisera Rysslands anspråk på gränser. Efter det att Ryssland ställde sig på Polens sida kom även Frankrike och Storbritannien att överge sitt motstånd och gav stöd för Polska Nationella Kommittén som bildades i Paris augusti 1917. Centralmakterna försökte få general Józef Piłsudski och hans legionärer att leda en polnische Wehrmacht vilket denne vägrade och därför kastades i fängelse. Den 12 september 1917 bildade Centralmakterna det Polska Kungadömet (dock utan kung). Efter Bolsjevikiskt maktövertagande i Ryssland blev polenfrågan mindre intressant för Centralmakterna. Österrike-Ungern skapade en Ukrainsk stat under dubbelmonarkin. Litauen bildades också. Den 3 mars 1918 skrevs fredsavtalet i Brest-Litovsk mellan Centralmakterna och Sovjet-Ryssland. Den polske pianisten och politikern Ignaz Paderewski och Roman Dmowski arbetade för att få internationellt stöd för Polen och den 3 juni 1918 definierades som ett fredskrav mot Centralmakterna. Polackerna väntade inte på den politiska processen utan i Ryssland bildades en 30 000 manna stark armé och i Frankrike samlade general Józef Haller flera tusen frivilliga och polska soldater som slogs på de västallierades sida. Sammanbrottet av Österrike-Ungern monarkin försvagade den militära situationen i Polens södra delar. ^[10]

Två idéer om hur den nya polska staten skulle se ut framfördes – Dmowski ville skapa ett romersk-katolskt Polen med homogen nationell profil och geografisk tyngdpunkt på västsidan (liknande Piastdynastin-tiden), medan Piłsudski ville återskapa en federation med Litauen, Vitryssland och Ukraina, liknande Jagellonska ättens imperium under Polens storhetstid med tyngdpunkten på öst sidan.^[11] Piłsudskis linje kom att vinna till stor del, även om tankarna om en federation med grannländerna inte blev av.

I november 1918 avväpnade polska armékårer kvardröjande tyska och österrikiska trupper efter stilleståndet. I Poznan beväpnade sig polska förband. En provisorisk polsk regering bildades i Lublin. Det rådde polska stämningar. Den upplossande nationalismen ledde i Lwów till gatustrider mellan polska studenter vid stadens högskola och ukrainska studenter. Den 7 oktober 1918 utropades Polens självständighet i Warszawa av ett nationellt råd. Därmed återupprättades Polen som stat. Det nya Polen kallades för den andra republiken. Läget var inte oproblematiskt; Polen saknade vid tidpunkten både militärt försvar och definierade gränser.

Det nybildade Polens territorium blev således återerövrat från makterna som ockuperade dess territorium sedan den senaste delningen i sex lokala gränskrig. Polens västra gräns och den så kallade korridoren till Östersjön fastställdes vid Versailles-konferensen 1919. Versailles-freden berörde inte frågan om Polens östra gräns. Det sjätte kriget var mot Sovjetunionen enligt följande.

Den 10 november frisläpptes marskalk Józef Piłsudski från fängelse. Piłsudski begav sig omedelbart till Warszawa och tämligen omgående gav nationella rådet Piłsudski närmast oinskränkt makt. Han var på en gång statschef och överbefälhavare. Piłsudskis främsta angelägenhet var att skapa ett politiskt och militärt stabilt Polen som kunde slå tillbaka en förväntad attack från Sovjetunionen. Händelserna 1919–1921 gick till historien som det polsk-sovjetiska kriget. Piłsudskis polska trupper allierade sig med ukrainska nationalister och tågade mot Kiev. Polen hade dessförinnan erkänt Ukrainska folkrepubliken under Symon Petluras regering. Under kampanjen hade det visat sig att Petlura hade litet stöd på den ukrainska landsbygden. Samtidigt gick röda armén till angrepp mot norra Polen. Anförda av marskalken Tuchatjevskij ryckte ryssarna fram i ett våldsamt tempo. Ryssarnas mål var Berlin. Det dröjde till 16 augusti 1920 till innan Piłsudski gick till motangrepp och den sovjetiska offensiven stoppades vid Warszawa. Ett fredsavtal slöts i Riga den 18 mars 1921 varvid Polens östra gränser fastställdes.

Gränsdragning mot Tyskland byggde dels på de polska upproren (som i Poznań), och dels på besluten i Versailleskonferensen 1919 med folkomröstningar angående Övre Schlesien|Śląsk, Masurien, Warmia och Powiśle. Folkomröstningarna skedde vid en negativ tidpunkt för Polen – under det polsk-sovjetiska kriget 1919–1921. I samband med omröstningarna i Övre Schlesien|Śląsk uppstod flera strejker och blodiga uppgörelser. Polen har uttryckt missnöje med resultatet av Versailleskonferensen, och påstod att den brittiska linjen under David Lloyd George var anti-polsk ^[12].

Att definiera gränsen mot Tjeckoslovakien var också konfliktfyllt. Från polsk sida hänvisade man till det faktum att det enligt 1910 års folkräkning i Cieszyn-Schlesien var 55 % polacker, 27 % tjecker och 18 % tyskar (av totalt 434 000 invånare). År 1919 blev området plats för en väpnad konflikt mellan Tjeckoslovakien och Polen, där Tjeckoslovakien ockuperade området medan Polen var upptaget av kriget med Ukraina och Ryssland. 28 juli 1920, skrevs en överenskommelse, enligt vilken man delade upp territoriet i den västra delen, som tillföll Tjeckoslovakien (1 289 km², 295 000 invånare av vilka 49 % var polacker, 40 % tjecker och 11 % tyskar; enligt tjeckiska uppgifter från 1921 utgjorde polackerna endast 26 % av befolkningen) och den östra delen, som tillföll Polen (1 002 km², 139 000 invånare av vilka 61 % var polacker, 1 % tjecker och 31 % tyskar). Gränsen drogs längs floden Olza.

1921 fick Polen en demokratisk författning. Högerpartierna nådde framgångar i parlamentsvalet 1922– Gabriel Narutowicz valdes till landets första president. Dock mördades han bara efter några dygn vid makten, varefter premiärministern general Władysław Sikorski övertog ämbetet temporärt innan en stabilare presidentperiod (1922–1926) inleddes med socialisten Stanisław Wojciechowski. Under 1920-talet avlöste sedan olika koalitionsregeringrar varandra. I november 1925 bröts lugnet när en ekonomisk kris uppstod och inflationen orskadade massarbetslöshet. Den 12 maj 1926 drog Piłsudski samman trupper i huvudstaden för att slå ner gatustrider. Piłsudski grep makten och lanserade slagordet "sanacja" – uppryckning. Wojciechowski vägrade godkänna Piłsudskis icke-parlamentariska krav på ändringar i regeringen, och premiärminister Witos och president Wojciechowski avgick. Tidigare socialist och kemiprofessor, Ignacy Mościcki utnämndes till president och innehade uppgiften till kriget, medan den icke-partianslutne professorn Kazimierz Bartel blev premiärminister till 1930. Piłsudski själv blev krigsminister till sin död. Ett auktoritärt styre infördes; parlamentet stod maktlöst. Piłsudskis regering ledde till stabilitet i samhället och ekonomisk tillväxt mellan 1926 och 1929. Storskalig emigration, omfattande cirka en halv miljon människor, kom igång under andra halvan av 1920-talet, huvudsakligen till USA och till franska kolgruvdistrikten utanför Lille. Den stora depressionen under mitten av 1930 satte stopp för tillväxten, med massdemonstrationer. Piłsudski internerade oppositionsledarna (bland annat Witos) och tog över premiärministerrollen. 1933, var en tredje del av industriarbetarna utan arbete. Nedgången i produktion var procentuellt större än snittet i världen. Vänsterpartier, bland annat socialister (PPS) och kommunister (KPP) ökade i antal, liksom olika katolska organisationer ökade sin inblandning i politiken. Efter Piłsudskis död i cancer 1935, fortsatte Mościcki i Piłsudskis spår, och utnämnde general Edward Rydz-Śmigły till överbefälhavare. Valet 1935 bojkotades av 50 % av de röstberättigade i protest mot sanacja-styret.

[redigera] Etniska minoriteter efter kriget 1919–1921

Det råder inga tvivel att genom att Polen slog in på inkorporeringsvägen i de nyanslutna områdena skapade grundarna av den nya polska staten en mellanfolklig konflikt. Relationerna mellan staten och dess icke-polska invånare, – skrev historikern A. Khojnovskij, – har redan från början kännetecknats av konflikt. Majoriteten av ukrainarna, vitryssarna... hamnade under polskt styre mot sin vilja. De nationella minoriteterna som ingick i det nya Polen upgick till inte mindre än 36 % av hela befolkningen. Dock, genom att Polen redan från början hade förkastat federationsprincipen, påbörjade polackerna skapandet av en nationell stat genom att ta kurs mot pacificering och polonisering av de nationella minoriteterna, och i slutändan uppslukandet av dessa av det polska etniska elementet. Den politiska gränsen måste även bli den etniska gränsen, sade upplysningministern Stanislaw Grabowski; utbildningssystemet, tillsammans med med kolonisationspolitiken, var ett av de viktigaste instrumenten för polonisering – grundskoleutbildningen på landet genomfördes endast på polska och uteslutande av polska lärare. Härav kom det sociala, ekonomiska och kuturella undertryckandet av de vitryska och de ukrainska folken, förflyttandet till deras områden av polacker, så kallade osadniker, som regel före detta militärrtjänstemän, vilka tilldelades den bästa marken och samt tog på sig de polisiära uppgifterna.

Det nationella förtrycket i de östra vojevod-områdena ledde endast till ökat nationellt medvetande hos lokalbefolkningen, hårt motstånd mot poloniseringen, vilket till och med ledde till bruk av våld från båda sidor. De radikala gruppernas popularitet ökade, bland dem även de kommunistiska. I de västukrainska områdena blev under slutet av 1930-talet de Ukrainska Nationalisternas organisation en märkbar kraft, vilken genomförde en rad terroraktioner, bland annat mordet på inrikesministern B. Peracki, som ledde pacificeringarna i Galizien och Volyn. Ukrainarna, enligt S. Chorak, ansåg att de befann sig i ett tillstånd av permanent krig med polackerna.

Enligt en rundfrågning som genomfördes bland invånarna i Polesie-området, levde enligt deras åsikt polackerna rikare, klädde sig bättre, deras karaktär kännetecknades av högfärd och att de ogillade judar väldigt starkt.

De räknade som polska städerna Wilno, Pinsk, Tarnopol, Lwow och till dessa städer närliggande områden, – mindes en före detta fransk ambassadör i Warszawa, – men det räckte med att besöka dessa områden för att bli övertygad om att de inte var sådana (läs: polska). Här kände man inte att man befann sig i Polen. Förresten, till och med de polska myndigheterna själva, oavsett alla deras påståenden om motsatsen, kände sig här nästan som utomlands. De räknade inte heller lokalbefolkningen som riktiga polacker. ^[13]

[redigera] Polens demografi (1931)

Nationaliteter i Polen 1931. Förklaringar:
Polacy=polacker, Niemcy=tyskar, Litwini=litauer, Łotysze=lettländare, Rusini=ukrainare, Białorusi=vitryssar, Słowacy=slovaker, Czesi=tjecker, Rumuni=rumäner, Węgrzy=ungrare.

Vid folkräkningen 1931 var landet befolkat av följande etniska grupper: ^[14]

• polacker 68,9 %
• ukrainare 13,9 %
• judar 8,7 %
• vitryssar 3,1 %
• tyskar 2,3 %

Dessutom mindre grupper av litauer, tjecker och tartarer. Bestämning av etniciteten hos befolkningen i landets östra regioner var osäker vid denna folkräkning, till viss del då nationalitetsbegreppet för vitryssar och ukrainare har inte formerats, förutom i vissa intellektuella grupperingar i städerna. Därför blev katolsk trosbekännelse tolkad som polsk etnicitet.^{[15] [16]}

År 1939 var polackerna minoriteter i de östra provinserna. Nationaliteterna avser här endast modersmålet):

• Polesie (omkring Pinsk på kartan) (1,13 miljoner; polacker cirka 10 %, vitryssar cirka 70 %, judar cirka 5 %)
• Wołyń (omkring Łuck på kartan) (2,09 miljoner; polacker cirka 15 %, ukrainare cirka 70 %, judar cirka 10 %)
• Tarnopol (1,60 miljoner; polacker cirka 50 %, ukrainare cirka 45 %, judar cirka 5 %)
• Stanisławów (1,48 miljoner; polacker cirka 25 %, ukrainare cirka 70 %, judar cirka 5 %)

Polackerna var i majoritet i följande östra provinser:

• Wilno (1,28 miljoner; polacker cirka 60 %, vitryssar cirka 25 %, judar cirka 5 %, litauer cirka 3 %)
• Nowogródek (1,06 miljoner; polacker cirka 55 %, vitryssar cirka 40 %, judar 5 %)
• Lwów (3,13 miljoner; polacker cirka 55 %, ukrainare cirka 40 %, judar cirka 5 %)
• Białystok (1,26 miljoner; polacker cirka 70 %, vitryssar cirka 10 %, judar cirka 5 %)
• Lublin (2,12 miljoner; polacker cirka 80 %, judar cirka 10 %, ukrainare cirka 2 %)

I de västra och centrala provinserna var andelen polacker oftast cirka 90–95 %, med resterande 5–10 % bestående av judar och/eller tyskar. Warszawa (1,18 miljoner) beboddes samma år av cirka 70 % polacker och 30 % judar.^[17].

Fördelning på sociala grupper i hela riket var:

• godsägare 1 %
• företagare 2 %
• intelligentia och yrkesverksamma 5 %
• industriproletariat 17 %
• lantarbetare 10 %
• bönder 64 %

Det vill säga 75 % av befolkningen levde på landet. Polens östra delar var huvudsakligen jordbruksområden, medan det mesta av industrin var lokaliserad till de västra delarna.

[redigera] Kronologi 1918–1939

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1918–1939

[redigera] Polen under andra världskriget 1939–1945

Huvudartikel Polen under andra världskriget

Fristaden Danzig i grönt, till väster om vilken polska korridoren till Östersjön är belägen.

Administrativ karta under tysk ockupation, efter Tysklands anfall på Sovjetunionen (1941).

Polen var det första landet som drabbades av det andra världskriget genom Tysklands anfall 1 september 1939 och Sovjetunionens anfall 17 september 1939. Inom drygt en månad var landet ockuperat. En del av de polska militärerna lyckades fly till väst. En exilregering bildades i väst och denna tog över ansvaret för landet. Polen har dock aldrig kapitulerat och den väpnade kampen fortsatte som motståndsrörelsen, huvudsakligen genom Armia Krajowa (AK, även kallad Hemmaarmén), de polska styrkorna underställda brittiska kommandot och polska styrkor underställda Röda armén. Polackerna blev den fjärde största allierade militära styrkan i Europa och deltog i flera viktiga slag. Exilregeringens mål var att återställa Polen som en suverän stat med gränser som gällde före kriget. Sovjetunionen å andra sidan avsåg att flytta Polens gränser västerut och kompensera halvering av arealen med erövrade östra tyska markområden. Churchill och Roosevelt valde att acceptera Stalins linje och Polen kom därmed under den sovjetiska kontrollen efter kriget. Under den tyska ockupationen förlorade Polens 5–6 miljoner människor, varav över 3 miljoner av judiskt ursprung. Stalinadministrationen tvångsförflyttade 1–1,5 miljoner invånare i Polens östra provinser till Sovjets inre områden. Ungefär en halv miljon invånare blev fängslade och/eller sända till Gulag med mycket hög dödlighet. Efter kriget fängslades många motståndsmän från AK och soldater som återvände från väst av NKVD och den nya regimen.

[redigera] Zaolzie-ockupationen

Andra världskriget föregicks av tysk annektering av Österrike och Tjeckoslovakien. 1 oktober 1938 passade också Polen på att ockupera ett litet område med blandad tjeckisk och polsk befolkning, Zaolzie, inklusive den tjeckiska delen av staden Cieszyn (tjeckiska Těšín), i Tjeckiska Schlesien. De polska anspråken grundade sig på en konflikt om området 1918–1920 (se ovan). År 1938, när Cieszyn-Schlesienområdet (801,5 km²; 862 km² enligt andra källor) ockuperades av Polen, bodde det där 76 230 polacker, 120 639 tjecker och 17 182 tyskar av totalt 216 255 invånare (enl. uppgifter 1930; uppgifterna bygger på språkanvändning). Inom kort lämnade 35 000 tjecker området på grund av diskriminering. Zaolzie förblev under polsk administration bara 11 månader ^[18][19][20]. Övertagandet av fabrikerna i området ledde till att den polska tunga industrins produktionskapacitet ökade med nästan 50%^{[21] [22]}.

[redigera] Det diplomatiska spelet och krigsutbrottet

Fram till mitten på 1930-talet såg Polen Sovjetunionen som den huvudsakliga hotbilden. När Hitler kom till makten skrämdes polens ledare Jósef Piłsudski av den växande militariseringen och aggressiviten, och slöt ett icke-aggressionspakt med Sovjetunionen. Polen inledde modernisering av sina militära styrkor, med bland annat uppbyggnad av försvarsflotta och kustförsvar vid Gdańskbukten. När kriget inleddes var dock den polska utrustningen otillräcklig och i flera fall omodern, och det fanns heller inte tillräcklig mängd ammunition.

I oktober 1938 framförde den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop önskemål till den polske ambassadören i Berlin om att den fria staden Danzig/Gdańsk skulle införlivas i Tyskland. Dessutom krävde Tyskland järnvägs- och vägförbindelser till Östpreussen genom den polska korridoren. I januari 1939 upprepade Hitler samma krav till Polens utrikesminister Józef Beck. Tre veckor senare besökte Ribbentrop Warszawa och upprepade kraven. Den 26 mars 1939 avböjde Beck de tyska kraven. Polen inledde en viss höjning av sin militära beredskap och allierade sig med Frankrike och Storbritannien. Den 15 maj skrev Polen och Frankrike avtal om att fransmännen skulle starta ett storskaligt krig mot Tyskland inom 15 dagar efter tyskt angrepp på Polen. Polen fick också garantier från premiärminister Chamberlain den 31 mars 1939. Storbritannien och Frankrike hade dock ingen utarbetad plan hur hjälpen till Polen skulle ske, och därmed kunde det diplomatiska alliansspelet ses som en "politisk bluff".^[23] I augusti drogs de tyska styrkorna samman längs den polska gränsen till en "manöver". Den 26 augusti gav tyskarna order om allmän mobilisering, som skulle vara avslutad den 31 augusti. Fullskalig mobilisering i Polen inleddes den 31 augusti 1939.^[24]

Polskt infanteri marscherar år 1939.

Den 23 augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen Molotov-Ribbentrop-pakten (ett så kallat icke-angreppsavtal) som i ett hemligt tillägg delade upp central- och östeuropa i "intressesfärer" länderna emellan. Avtalet var en förutsättning för att Hitler skulle våga anfalla Polen utan risk att utmana Sovjetunionen, som å sin sida inte var tillräckligt rustat för krig just då. Den 25 augusti skrev Storbritannien och Polen ett formellt alliansfördrag. Den polska militärledningens ursprungliga strategi var att hålla stånd några dagar eller veckor tills Frankrike och Storbritannien skulle anfalla västerifrån och bistå landet.

Krigsutbrottet inleddes med tyskt Blitzkrieg den 1 september 1939 på Polens västra delar, fram till floden Bug, så som det avtalats i tillägget till icke-angreppspakten med Sovjetunionen. Inom tre veckor var det polska försvaret utslaget, men vissa område bjöd på starkt motstånd hela september – till exempel Helhalvön i Gdańskbukten kapitulerade den 1 oktober, Warszawa intogs först den 27 september efter belägring och stor förödelse av staden. De sista striderna var vid staden Kock nära Lublin med kapitulation den 6 oktober 1939. Trots att de tyska styrkorna hade modernare utrustning, var färdigmobiliserade vid anfallet och överrumplade polacker med Blitzkriegtekniken led de stora förluster – 16 000 dödade och 32 000 sårade soldater, 674 förlorade stridsvagnar (24 % av antalet insatta stridsvagnar), 319 pansarbilar, drygt 500 flygplan, 6 046 fordon och 5 538 motorcyklar. Polska militära förluster var 66 300 stupade, 133 700 sårade, 578 000 tillfångatagna soldater. ^[25]

Den 17 september 1939 gick Sovjetunionen in med sina trupper i östra Polen och besatte resterna av landet i början av oktober (se mer under Polsk-sovjetiska kriget 1939). Den polska regeringen lämnade landet och begav sig till Rumänien där den internerades. Den lagliga polska regeringen kom därefter att finnas i Frankrike och sedan efter Frankrikes fall i London. General Władysław Sikorski utnämndes att leda exilregeringen till sin död 1943. Polen som land har inte kapitulerat formellt till vare sig Tyskland eller Sovjetunionen, och väpnad kamp fortsatte under hela kriget genom Armia Krajowa/Hemarmén och de reguljära militära styrkorna hos de västallierade och senare även under sovjetiskt kommando.

[redigera] Sovjetiskt övertagande av Polens östra provinser

Några veckor efter den sovjetiska inmarschen införlivades de polska östra provinserna i Sovjetunionen efter två val i oktober 1939 i västra Ukraina respektive västra Vitryssland. I mars 1940 genomfördes ytterligare val där man valde fram deputerade från respektive landsdel som skulle representera dessa i folkförsamlingen i Moskva. Dessa val ledde inte till någon direkt anslutning av västra Ukraina och västra Vitryssland till Sovjetunionen (som hade varit fallet efter till exempel en folkomröstning), men genom att kandidaterna och folkråden röstades fram av väljarkåren fick dessa mandat att göra en framställan till Högsta Sovjet med begäran om en införlivning. Som den ryske historikern Michail Meltyukhov uttrycker det: "Självklart kan man på olika sätt bedöma valproceduren, men det faktum, att majoriteten av befolkningen stödde detta program talar för att det var frågan om ett införlivande av dessa områden med Sovjetunionen". ^[26]

Av de 7 538 586 valberättigade deltog i oktobervalen 94,8 %, av vilka för de föreslagna kandidaterna röstade 90,8 %, medan 9,2 % var emot dessa. ^[27] Den 22 oktober valdes folkråden i västra Vitryssland och i västra Ukraina skedde detsamma 27–29 oktober. Folkråden utropade enhälligt sovjetiskt styre i dessa områden och vände sig till Moskva om att få bli införlivade med Sovjetunionen. 1–2 november godkände Sovjetunionens Högsta Sovjet deras begäran. ^[28][29]

Michail Meltiuchov skriver följande om dessa val: Anslutningsformen av de av Tyskland respektive Sovjetunionen kontrollerade områdena skilde sig stort från varandra. Om Hitler med sitt direktiv från den 8 oktober 1939 helt enkelt annekterade dessa områden genom att förklara de som en del av Tyskland, organiserade den sovjetiska ledningen val, under genomförandet av vilka man inte dolde målsättningen att dessa skulle ingå i Sovjetunionen.^[30] Enligt K.M. Simonovs – som reste runt i västra Vitryssland dagarna före valet – vittnesmål "såg han själv med egna ögon ett folk som hade blivit befriat från ett för dem förhatligt styre..., den vitryska befolkningen – och den utgjorde en förkrossande majoritet – gladdes åt att vi kom, och ville ha oss där". ^[31]

De västerländska historikerna William Taubman, Jan T. Gross, liksom ögonvittnesrapporter, ger en annan bild i sina redogörelser. Valen kan knappast betecknas som fria eller demokratiska och skilde sig inte från sedvanliga uppgjorda "val" i Sovjetunionen. Även om sovjettrupperna möttes av ukrainare som viftade med kommuniströda och gul-blåa ukrainska nationalistflagor är det mer troligt att ukrainarna ville ha självständighet från både Polen och Sovjet, än anslutning till Sovjetunionen. På samma sätt stödde den polska andelen knappast anslutningen, liksom landägare, präster och industriidkare. Den sista andelen i västra Ukraina bestod av judar och vitryssar. Omröstningarna skedde utan oberoende observatörer. Det finns uppgifter om att många väljare har blivit betalda för att delta, medan andra trodde att de röstade på "självständighet" och inte på "representanter" som skulle i sin tur rösta på anslutningen till Sovjetunionen, eller för att nämna Gross citat "Vad handlar valet om...Jag vet inte." Inför valet översvämmades städerna och byarna av läderklädda NKVD-officerare och Röda arméns officerare och propagandister. Klockan 4:00 på morgonen började aktivisterna att knacka på alla dörrar och väcka invånarna, varefter de återkom varje timme tills alla har röstat. ^[32][33]. Det omnämns även deporteringar som skedde i samband med valen^[34].

[redigera] Krigsfångar och polska styrkor på väst- och östfronten

Polska kvinnliga soldater i Palestina 1943.

Polska karpatiska brigaden anländer till Tobruk.

Polska soldater som tillfångatagits av tyskarna avrättades, eller hamnade i arbets- och koncentrationslägren.

Cirka 90 000 polska soldater lyckades fly landet redan den 17 september 1939 när den sovjetiska offensiven inleddes. De flydde, genom interneringsläger i huvudsakligen Rumänien, till Frankrike och Storbritannien, där de kom att delta på västfronten i flera viktiga slag – allt mellan Narvik i norr och Nordafrika i syd. Det mest omtalade slaget var erövringen av Monte Cassino, samt slagen vid Tobruk och Arnhem. På östfronten deltog polska arméer under sovjetiskt kommando i befrielsen av Polen och Tjeckoslovakien samt i slutstriderna i Tyskland, bland annat Berlin. Genom sin stridsvana från kriget i Polen och Frankrike utmärkte sig polska piloter i slaget om Storbritannien. Totalt fanns det 16 polska flygskvadroner inom RAF, med 17 000 flygare och soldater i marktjänst.^[35] Polska marinen deltog i det långvariga slaget om Atlanten med två kryssare, elva jagare, åtta ubåtar och ett antal mindre skepp.

Många polska soldater har blivit tillfångatagna av sovjetstyrkorna. Ett ansenligt antal har blivit avrättade, bland annat 21 857 officerare i Katyńmassakern och de återstående fängslades eller sändes till Gulag. Sovjetunionen förnekade Katyńmassakern ända till 1990 då Gorbatjov bekräftade brottet och offentliggjorde NKVD:s originaldokument. Många fångar kom att dö vid transporter, tortyr och hård behandling. Först efter det tyska anfallet på Sovjetunionen 1941 mildrades situationen och Stalin efter förhandling med polske exilpremiärministern general Władysław Sikorski och general Władysław Anders tillät att cirka 74 000 polska krigsfångar och 41 000 tusen civila i Gulag och olika arbetsläger ^[36] fick amnesti och fick lämna Sovjet i mycket dålig kondition (bland annat undernäring) genom Persien och mellanöstern för att så småningom sättas i kriget i Italien.

Ytterligare ett par hundratusen polska före detta krigsfångar och civila bildade polska arméer som sattes in på östfronten under sovjetiskt kommando.

[redigera] Behandling av civilbefolkningen

Koncentrationsläger – flera fanns på polsk mark.

Redan den 2 september 1939 öppnades det första koncentrationslägret utanför Tyskland i Stutthof utanför Danzig/Gdansk. Inom kort har tyskarna internerat eller avrättat huvuddelen av polsk intelligentia och de första grupperna av Polens judar. Ett system av koncentrationsläger etablerades över hela Polen. Vissa av koncentrationslägren blev utrotningsläger med mål att effektivt avrätta stora mängder människor. 5-6 miljoner polacker, varav över 3 miljoner av judiskt ursprung, sändes till koncentrationsläger och mördades. 2,8 miljoner polacker sändes som slavarbetare i arbetslägren i Tyskland. Civilbefolkningen utsattes för daglig förföljelse och terror med frekventa offentliga avrättningar. För varje tysk som dödats av polackerna skulle 100 civila avrättas – ofta skedde det genom att de tyska soldaterna föste ihop förbipasserande och direkt utförde vedergällningen genom att skjuta eller hänga ett antal personer, ibland körde de bara iväg med folk varav en del kom aldrig hem igen. Även polacker deltog vid vissa tillfällen i förföljelsen av judar, ett exempel är pogromen i byn Jedwabne 1941 där hundratals judar mördades av sina grannar.^[37]