Politiska grupper i Europaparlamentet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nuvarande mandatfördelning efter politisk grupp i Europaparlamentet    EPP    220        GUE/NGL 52    S&D    191        G/EFA   50    ECR     70        EFDD    48    ALDE    68        NI      52

Politiska grupper i Europaparlamentet är partigrupper bestående av Europaparlamentariker med samma politiska tillhörighet. Ledamöterna i parlamentet är organiserade i dessa politiska grupper, och inte efter nationalitet som i andra internationella eller transnationella parlament.[1][2][3] De är placerade i kammaren – från vänster till höger – efter sin politiska grupp.[2] Statistik från Europaparlamentets sessioner visar att ledamöterna även i praktiken röstar efter politisk grupp, och inte efter nationalitet.[4][5] I regel är en politisk grupp knuten till ett eller flera europeiska partier. De politiska grupperna i Europaparlamentet och de europeiska partierna är dock skilda organisationer med olika uppgifter och funktioner. Medan de politiska grupperna fyller uteslutande en intern organisatorisk funktion inom Europaparlamentet, har de europeiska partierna till uppgift att bidra till att skapa ett europeiskt politiskt med­vetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas vilja.[6]

Ledamöterna har möjlighet att bilda politiska grupper om de är minst 25 till antalet och valts i minst en fjärdedel av medlemsstaterna.[2][3][7] De politiska grupperna ger ledamöterna större inflytande än om de väljer att sitta bland de grupplösa.[8][9] En ledamot kan endast tillhöra en grupp i taget,[10] men att tillhöra en politisk grupp förpliktar inte ledamöterna att rösta i enlighet med gruppens officiella ståndpunkt, utan varje ledamot har ett obundet mandat.[11]

Under Europaparlamentets historia har en enskild politisk grupp aldrig själv besuttit egen majoritet i kammaren. Istället har parlamentet präglats av hoppande majoritet, utom i vissa särskilda frågor, däribland valet av talman. En stor koalition mellan de två största politiska grupperna Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen) har inneburit att talmannen under större delen av parlamentets existens har kommit från någon av dessa båda grupper.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De första tre politiska grupperna i Europaparlamentet bildades den 23 juni 1953. Dessa grupper var ”Socialistgruppen”, ”Kristdemokratiska gruppen” och ”Gruppen liberaler och deras samarbetspartner”. Efter ett antal namnbyten ledde dessa tre grupper fram till det som idag är Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen), Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) respektive Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen).

Icke-liberala ledamöter i den liberala gruppen lämnade gruppen 1965 för att bilda ”Europeiska demokratiska unionen”, som senare utvecklades till Gruppen Unionen för nationernas Europa (UEN-gruppen). När konservativa från Danmark och Storbritannien tillkom 1973 bildades en ny grupp under namnet ”Europeiska konservativa gruppen”, som ändrade namn till ”Gruppen Europademokrater” efter det första valet 1979 och slutligen slog sig samman med den kristdemokratiska gruppen 1993. Denna grupp återuppstod efter valet 2009, när en fraktion inom den kristdemokratiska gruppen bröt sig ur och bildade Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR-gruppen).

1973 bildades också ”Gruppen kommunister och deras samarbetspartner”, som splittrades i två grupper mellan 1989 och 1993. Gruppen utgörs idag av Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL-gruppen). Starten på den gröna gruppen påbörjades efter valet 1979 och ledde fram till det som idag är Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA-gruppen), som även innefattar regionalistiska ledamöter från Europeiska fria alliansen. Efter valet 1994 bildades också en euroskeptisk grupp, som idag utgörs av Gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD-gruppen).

Därutöver har flera andra politiska grupper förekommit under kortare perioder av Europaparlamentets historia. En högerextrem grupp bildades efter valet 1984 under namnet ”Gruppen Europeiska högern” och existerade fram till valet 1994. En liknande grupp uppstod 2007 under knappt ett års tid, när högerextrema ledamöter från framför allt Belgien, Bulgarien, Frankrike och Rumänien bildade Gruppen Identitet, tradition och suveränitet (ITS-gruppen).

Sammansättning och funktionssätt[redigera | redigera wikitext]

Gruppledare, presidium och sekretariat[redigera | redigera wikitext]

Ett gruppsammanträde i G/EFA.

Varje politisk grupp leds av en eller två gruppledare, som ingår i talmanskonferensen.[12] Talmanskonferensen leds av Europaparlamentets talman och ansvarar för bland annat parlamentets arbetsordning, dess yttre förbindelser, utarbetandet av föredragningslistor och andra administrativa och organisatoriska frågor.[13] Även en grupplös ledamot deltar i talmanskonferensen, men saknar rösträtt.[14]

Gruppledarna har var sitt presidium till sin hjälp. Det består av vice gruppledare och övriga ledamöter. Dess storlek varierar från grupp till grupp. Varje politisk grupp har också tillgång till ett sekretariat. Även de grupplösa har tillgång till ett eget sekretariat.[15]

I kammaren sitter ledamöterna från en och samma politiska grupp tillsammans. Deras gruppledare sitter längst fram, närmast talmannen. Innan varje omröstning i kammaren behandlar varje politisk grupp utskottens betänkanden och har möjlighet att lämna ändringsförslag.[2]

Relationen till europeiska partier[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Europeiskt parti

En politisk grupp kan vara associerad med ett eller flera europeiska partier, även om detta inte är nödvändigt. De europeiska partierna har till uppgift att bidra till att skapa ett europeiskt politiskt med­vetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas vilja.[6] De fyller därmed en helt annan funktion än de politiska grupperna i Europaparlamentet. De europeiska partierna fungerar som sammanhållande och koordinerande organisationer för sina nationella medlemspartier från de olika medlemsstaterna. De organiserar bland annat valrörelser inför val till Europaparlamentet och sammanträden mellan politiker från bland annat Europaparlamentet, Europeiska rådet och Europeiska kommissionen. De politiska grupperna, å andra sidan, är interna organisationer inom Europaparlamentet uteslutande ämnade för deras egna ledamöter.

Även i de fall då ett eller flera europeiska partier är associerade med en politisk grupp, kan enskilda ledamöter i den politiska gruppen välja att stå utanför det europeiska partiet. Ett europeiskt parti kan också ha ledamöter i flera olika politiska grupper.

Tvärpolitiska grupper[redigera | redigera wikitext]

Utöver de politiska grupperna finns det även tvärpolitiska grupper, som förenar ledamöter med olika politiska tillhörighet i syfte att utbyta idéer om särskilda frågor.[16][17] De tvärpolitiska grupperna fyller ingen formell funktion och därför finns det inte heller några formella krav för att en grupp ledamöter ska få bilda en tvärpolitisk grupp. En av de största tvärpolitiska grupperna är den tvärpolitiska gruppen för HBT-rättigheter, med över hundra ledamöter.[18] Därutöver finns det tvärpolitiska grupper för bland annat funktionshindrades rättigheter, ungdomsfrågor och djurskydd. En eller flera politiska grupper kan välja att stödja en tvärpolitisk grupp logistiskt, men detta måste ske öppet och enligt de regler som Europaparlamentet har för ekonomiskt stöd.[17]

Krav och privilegier[redigera | redigera wikitext]

Bruno Gollnisch och Jean-Marie Le Pen, två av grundarna till ITS-gruppen.

Europaparlamentets ledamöter har möjlighet att bilda politiska grupper om de är minst 25 till antalet och valts i minst en fjärdedel av medlemsstaterna.[7] I vissa fall kan talmanskonferensen ge undantag för en grupp, så att den kan fortsätta att existera fram till nästa val till Europaparlamentet trots att den inte längre uppfyller kraven.[19] När en ny politisk grupp har bildats måste den anmäla det till Europaparlamentets talman,[20] som sedan offentliggör det i Europeiska unionens officiella tidning.[21]

Förutsatt att kriterierna för att bilda en politisk grupp är uppfyllda, kan ledamöterna bilda i princip vilken grupp de vill. Detta sattes på prov när en grupp ledamöter försökte att bilda en högerextrem grupp, Gruppen Identitet, tradition och suveränitet (ITS-gruppen), under 2007. Gruppen gav upphov till kontroverser, och andra ledamöter uttryckte oro över att skattepengar skulle finansiera gruppen.[22] Försöken att blockera bildandet av ITS-gruppen misslyckades, men de förhindrades från att erhålla viktiga positioner inom parlamentets utskott; en rättighet som är tänkt att omfatta alla parlamentets politiska grupper.[23] Gruppen lyckades inte att existera i mer än ett år, innan den upplöstes på grund av interna stridigheter mellan dess egna ledamöter. För att förhindra att nya extrema grupper bildas i framtiden beslutade Europaparlamentet den 9 juli 2008 att höja kraven för bildandet av politiska grupper. De nya kraven innebar att antalet nödvändiga ledamöter höjdes från tjugo till tjugofem, som måste komma från minst en fjärdedel av medlemsstaterna, istället för en femtedel. Ändringen trädde i kraft efter Europaparlamentsvalet 2009.

De politiska grupperna ger ledamöterna större inflytande än om de väljer att sitta bland de grupplösa, inte minst eftersom en politisk grupp erhåller finansiellt stöd för att bland annat kunna bistås av ett eget sekretariat.[8] De politiska grupperna fyller en central funktion när sammansättningen i parlamentets presidium, utskott och delegationer bestäms. Deltagande i en politisk grupp ger också ökad talartid. Under första delen av en debatt fördelas talartiden jämnt mellan de politiska grupperna och de grupplösa, medan den under den andra delen fördelas i proportion till varje politisk grupps storlek. Turordningen mellan de politiska grupperna följer deras storlek. Efter den del av debatten som följer en förutbestämd talarlista, följer en del då talmannen fördelar en minuts talartid till varje ledamot som vill delta i debatten.[9]

Trender och statistik[redigera | redigera wikitext]

Sammanhållning och konsolidering[redigera | redigera wikitext]

Statistik som organisationen ”VoteWatch Europe” har sammanställt visar hur benägna ledamöterna i en politisk grupp är att rösta likadant vid omröstningar i Europaparlamentet. Sammanställningen visar att de flesta politiska grupperna är konsoliderade och mer sammanhållna än vad till exempel ledamöter från en och samma medlemsstat är. Dock skiljer sammanhållningen sig åt mellan de olika grupperna och också beroende på vilket politikområde omröstningen handlar om.[5] Allra mest sammanhållen är Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA-gruppen), tätt följd av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen). Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen) och Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR-gruppen) är något mindre sammanhållna, medan Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL-gruppen) har markant lägre sammanhållning. Överlägset minst sammanhållen är dock Gruppen Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD-gruppen).[5]

Inom vissa frågor, såsom kultur och utbildning, budgetkontroll och regional utveckling, är de politiska grupperna mer sammanhållna än inom andra frågor, såsom jordbrukspolitik, jämställdhet och interna bestämmelser för parlamentet.[5]

Koalitioner och uppgörelser[redigera | redigera wikitext]

Under Europaparlamentets historia har en enskild politisk grupp aldrig själv besuttit egen majoritet i kammaren. Det har därför varit nödvändigt för de politiska grupperna att ingå kompromisser mellan varandra i viktiga frågor. Avsaknaden av stabila koalitioner har dock resulterat i hoppande majoriteter från omröstning till omröstning. I de flesta omröstningarna lyckas dock de politiska grupperna, åtminstone de största, att nå kompromisser.[24] Statistik från Europaparlamentets sessioner mellan 2009 och 2011 visade att 63 procent av alla beslut fattades med stöd från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) (EPP-gruppen), Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D-gruppen) och Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE-gruppen). Endast i 35 procent av fallen var höger- och vänstergrupperna splittrade.[4][25]

När EPP-gruppen och S&D-gruppen inte är överens, utövar ALDE-gruppen i praktiken en vågmästarroll. I ungefär hälften av dessa fall, särskilt i frågor rörande ekonomisk och monetär politik, röstar ALDE-gruppen med EPP-gruppen, medan i övriga hälften av fallen, särskilt i sociala frågor, röstar ALDE-gruppen med S&D-gruppen. Trots att EPP-gruppen utgjorde parlamentets största grupp, var det därför ALDE-gruppen som stod oftast på majoritetens sida mellan 2009 och 2011 enligt den officiella statistiken från sessionerna. EPP-gruppen lyckades dock under denna period att driva igenom ett fåtal beslut utan stöd från S&D-gruppen och ALDE-gruppen, på grund av hög frånvaro hos de båda grupperna.[4][25]

Uppgörelsen om talmansposten[redigera | redigera wikitext]

En av få uppgörelser som har existerat under en längre tid av Europaparlamentets historia är uppgörelsen om talmansposten. Europaparlamentet väljer sin talman för en period av två och ett halvt år i taget, vilket motsvarar halva mandatperioden för parlamentet. Sedan valet 1989 har den socialdemokratiska gruppen (S&D-gruppen och dess föregångare) och den kristdemokratiska gruppen (EPP-gruppen och dess föregångare) haft en informell uppgörelse om att ena halvan av mandatperioden utse en ledamot från socialdemokraterna och andra halvan av mandatperioden utse en ledamot från kristdemokraterna. Ett undantag från denna uppgörelse gjordes efter valet 1999 när EPP-gruppen istället samarbetade med ALDE-gruppen och utsåg Pat Cox till talman under andra halvan av mandatperioden. Valet 1999 var det första valet då EPP-gruppen blev större än S&D-gruppen. EPP-gruppen förblev den största gruppen även efter valet 2004 och valet 2009, men återgick då till sin tidigare uppgörelse med socialdemokraterna.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Artikel 30.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  2. ^ [a b c d] ”De politiska grupperna”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/aboutparliament/sv/007f2537e0/Politiska-grupper.html. Läst 2013-03-21. 
  3. ^ [a b] ”Europaparlamentet”. EU-upplysningen. 2012-01-17. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/EUs-institutioner/Europaparlamentet/. Läst 2012-03-07. 
  4. ^ [a b c] ”Liberals hold balance of power in new Parliament: Report” (på engelska). EurActiv.com. 2011-01-28. http://www.euractiv.com/future-eu/liberals-hold-balance-power-new-news-501706. Läst 2011-02-01. 
  5. ^ [a b c d] ”European Party Groups Cohesion Rates” (på engelska). VoteWatch Europe. 2012-03-08. http://www.votewatch.eu/cx_european_party_groups.php. Läst 2012-03-08. 
  6. ^ [a b] ”Artikel 10.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  7. ^ [a b] ”Artikel 30.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  8. ^ [a b] ”Artikel 31 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  9. ^ [a b] ”Artikel 149 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 57. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  10. ^ ”Artikel 30.4 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  11. ^ ”Artikel 2 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  12. ^ ”Artikel 24.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  13. ^ ”Artikel 25 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  14. ^ ”Artikel 24.2 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  15. ^ ”Artikel 33.1 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 22. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  16. ^ ”Artikel 32 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  17. ^ [a b] ”Tvärpolitiska grupper”. Europaparlamentet. http://www.europarl.europa.eu/aboutparliament/sv/00c9d93c87/Tv%C3%A4rpolitiska-grupper%C2%A0.html. Läst 2013-03-21. 
  18. ^ ”About”. Intergroup on LGBT Rights. http://www.lgbt-ep.eu/about/. Läst 2011-02-02. 
  19. ^ ”Artikel 30.3 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  20. ^ ”Artikel 30.5 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  21. ^ ”Artikel 30.6 i Europaparlamentets arbetsordning”. EUT L 116, 5.5.2011, s. 21. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011Q0505(01). 
  22. ^ ”Bulgaria and Romania bolster far right profile in EU Parliament - Europe - International Herald Tribune” (på engelska). The New York Times. 2007-01-14. http://www.nytimes.com/2007/01/14/world/europe/14iht-right.4199708.html?_r=1. Läst 2011-02-02. 
  23. ^ ”Far-Right Wing Group Sidelined in European Parliament” (på engelska). Deutsche Welle. 2007-02-02. http://www.dw-world.de/dw/article/0,2144,2335201,00.html. Läst 2011-02-02. 
  24. ^ ”The European Parliament and Supranational Party System” (på engelska). Cambridge University Press. http://assets.cambridge.org/97805218/06251/sample/9780521806251ws.pdf. Läst 2011-02-02. 
  25. ^ [a b] ”Voting in the 2009-2014 European Parliament: How do MEPs Vote after Lisbon?” (på engelska). VoteWatch Europe. 2011-01-28. http://www.votewatch.eu/blog/wp-content/uploads/2011/01/votewatch_report_voting_behavior_26_january_beta.pdf. Läst 2011-02-02. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Europeiska unionens flagga EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.