Pommerska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Pommerska kriget
Del av sjuårskriget
Pomeraniae Ducatus Tabula.jpg
Karta över Pommern.
Ägde rum 13 september 175722 maj 1762
Plats i dagens Tyskland och Polen
Resultat Status quo ante bellum
Stridande
Naval Ensign of Sweden.svg
Sverige
Flag of the Kingdom of Prussia (1750-1801).svg
Preussen
Befälhavare/ledare
Naval Ensign of Sweden.svg Augustin Ehrensvärd
Naval Ensign of Sweden.svg Mattias Alexander von Ungern-Sternberg
Naval Ensign of Sweden.svg Gustaf Fredrik von Rosen
Flag of the Kingdom of Prussia (1750-1801).svg General Heinrich von Manteuffel  (P.O.W.)
Flag of the Kingdom of Prussia (1750-1801).svg General Belling
Styrka
cirka 20 000
Förluster
några tusen döda
För det svenska deltagandet i krigen mot Napoleon, se Pommerska kriget 1805–07

Pommerska kriget var ett krig som utkämpades av Sverige och Preussen 1757–62. Det var en del av det större sjuårskriget 1756–1763, som fördes mellan stormakterna Preussen och Storbritannien-Hannover å ena sidan och Österrike, Frankrike och Ryssland å andra sidan.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Pommerska krigets orsak var i främsta rummet den att hattpartiet, som då hade makten i Sverige, trodde, att Fredrik II av Preussen skulle duka under för sina många fiender och att sålunda ett tillfälle erbjöd sig för Sverige att utan risk och ansträngningar återfå sina 1720 till Preussen avträdda pommerska besittningar. Dessutom ville partiet genom att bidra till Fredriks fall förödmjuka och oskadliggöra hans syster drottning Lovisa Ulrika, som retat och skrämt det genom sitt revolutionsförsök 1756, och slutligen eggades det av Frankrike, vars vilja nästan var hattarnas högsta lag. Till förevändning för kriget tjänade Fredriks infall i Sachsen 1756, vilket stämplades som ett brott mot den av Sverige och Frankrike garanterade Westfaliska freden från 1648.

Den 21 mars 1757 avslöt hattregeringen med Frankrike och Österrike en konvention, i kraft varav Sverige Frankrike lät förklara för den tyska riksdagen, att det i enlighet med den Westfaliska freden skulle upprätthålla Tysklands frihet. Genom Frankrikes förespeglingar om subsidier lockades därefter hattregeringen i juni samma år till beslutet att genom 20 000 mans överförande till Tyskland ge eftertryck åt sin förklaring, och den 13 september bröt den svenska armén in i preussiska Pommern.

Emedan man ville undvika skenet av anfallskrig, som inte fick börjas utan ständernas samtycke, utfärdades ingen krigsförklaring, utan infallet framställdes för tyska riksdagen som endast syftande till fredens återställande. Först efter fientligheternas början kom ett formligt subsidiefördrag med Frankrike och dess allierade till stånd (22 september 1757), och den svenska regeringen, som redan gått för långt för att kunna dra sig tillbaka, måste därvid finna sig i en nedprutning av villkoren.

Kriget[redigera | redigera wikitext]

Då svenska armén i Tyskland inte ansågs behövas till annat än att ta i besittning de av de allierade gjorda erövringarna, hade den fått avgå utan nödiga förberedelser och utan att man ägde nödiga medel att försätta den i krigsdugligt skick. Detta avgjorde krigets hela gång. Själva förutsättningen för företaget, Fredriks fullständiga kuvande, befanns nämligen falsk. Vid underrättelsen om dennes seger i slaget vid Rossbach den 5 november 1757 vågade den svenske befälhavaren, fältmarskalk Mattias Alexander von Ungern-Sternberg inte med sin illa utrustade armé verkställa sin regerings befallning och franska ombudet Marc René de Montalemberts uppmaningar att tåga mot Berlin, utan återvände till svenska Pommern (november 1757), där svenskarna av en preussisk här inneslöts i Stralsund och på Rügen.

Mattias von Ungern fick den 21 december 1757 lämna plats åt Gustaf von Rosen, som den 7 januari 1758 faktiskt övertog befälet. Inte heller han kunde uträtta något, utan nödgades ligga overksam, blockerad av preussarna. Den 18 juni 1758 upphävdes blockaden genom en rysk härs framträngande; men von Rosen hade då tröttnat på sin otacksamma uppgift, varför befälsuppdraget övergick till Gustaf David Hamilton. Augustin Ehrensvärd erövrade Peenemünde skans den 27 juli, och med 16 000 man bröt Hamilton upp för att understödja ryssarna, som belägrade Küstrin. Men efter deras nederlag i slaget vid Zorndorf beslöt han i stället att tåga till Sachsen för att förena sig med österrikarna. Han kom dock inte längre än till Neuruppin i Brandenburg. En strövkår, som han utsände därifrån, led den 26 september ett svårt nederlag vid Tarnów, men däremot lyckades major Karl Konstantin De Carnall den 28 september med 800 man försvara Fehrbellin mot omkr. 5 000 preussare.

Lovisa Ulrika (1720–1782), svensk drottning 1751–1771, syster till Fredrik II av Preussen, gift med Adolf Fredrik, mor till Gustav III, Karl XIII, Fredrik Adolf och Sofia Albertina.

Då österrikarnas infall i Sachsen misslyckades lämnade Hamilton Neuruppin den 10 oktober och närmade sig Oder i hopp om en samverkan med ryssarna, men dessa gick i vinterkvarter, och då återvände Hamilton till Svenska Pommern. Förebråelser, som han med anledning därav fick motta från regeringen, förmådde honom att nedlägga befälet, som den 23 november 1758 uppdrogs åt och den 19 december samma år övertogs av Jacob Albrecht von Lantingshausen. I början av 1759 måste han för en överlägsen preussisk här dra sig tillbaka till Stralsund, varvid garnisonerna i Demmin, Anklam och Peenemünde gick förlorade, dock först efter tappert motstånd. Genom ryssarnas framryckning befriades i maj Svenska Pommern från fienden, men brist på penningar och förnödenheter gjorde att årets fälttåg kunde öppnas först i augusti. Dess mål var Stettins belägring; och som en förberedelse därtill lät Lantingshausen Axel von Fersen med 4 000 man erövra Usedom och Wollin – krigets förnämsta vapenbragd –[värdeomdöme], under det han själv med huvudarmén (10 000 man) ryckte in i preussiska Pommern, där han under hedrande småstrider höll sig kvar en tid. Till följd av bristande medverkan från bundsförvanterna kom dock belägringen av Stettin inte till utförande, och på senhösten tog armén åter kvarter i Svenska Pommern. Den 20 januari 1760 sökte preussarna liksom föregående år intränga dit; men denna gång blev de tillbakadrivna, och den [28 januari inträngde en svensk trupp i Anklam och tog själva den fientliga generalen, Heinrich von Manteuffel, till fånga. Trots denna framgång och oaktat de preussiska arméerna till största delen var upptagna på annat håll, kunde Lantingshausen till följd av nöden int förrän i augusti med 15 000 man infalla i fiendens land, och hans avsikt var egentligen bara att där finna underhåll. Under ständiga småstrider med en preussisk här på 6 000 man framträngde han med huvudstyrkan till Prenzlau i Brandenburg, lämnande Augustin Ehrensvärd med en avdelning i Pasewalk. Där angreps han av fienden; anfallet tillbakaslogs med tapperhet, men Ehrensvärd sårades och måste nedlägga sitt befäl.

Då även en mängd officerare vid denna tid lämnade armén för att delta i riksdagen och till följd därav brist på befäl uppstod, återvände Lantingshausen till Svenska Pommern, där han under den vintern inte oroades av fienden. Fastän han skött befälet på ett sätt som överträffade alla förväntningar utverkade han dock, trött på de oerhörda svårigheterna, i juni 1761 sitt avsked. Först i juli blev hans efterträdare Augustin Ehrensvärd i stånd att med 7 000 man infalla i fiendens land. Fastän överlägsen den preussiska armé som sökte hindra hans tåg kunde han dock till följd av den dåliga utrustningen inte framrycka synnerligt långt, och fälttåget utgjordes bara av mindre, fastän för svenskarna ganska hedrande, vapenskiften. I september sände han ett par regementen under greve Fredrik Vilhelm von Hessenstein till Usedom och Wollin för att understödja ryssarna, som belägrade Kolberg. Men då även dessa led brist återkallades Hessenstein snart, och i oktober återvände hela den svenska armén till Svenska Pommern. Då preussarna började oroa hans gränsposteringar skickade han Jacob Magnus Sprengtporten med en avdelning lätta trupper, den s.k. Sprengtportenska frikåren, in i Mecklenburg, och denne erövrade 23 december preussarnas förnämsta förrådsort, Malchin. Där blev han emellertid innesluten av en överlägsen styrka, men då bröt Ehrensvärd upp till hans undsättning. Förtruppen under De Carnall besegrade vid Neukalden (2 januari 1762) en preussisk trupp, som sökte spärra vägen, och Ehrensvärd tågade in i Malchin. Omedelbart därefter återvände han dock till Svenska Pommern, och den 7 april slöt han på eget bevåg ett stillestånd, som varade till freden.

Inrikespolitiska konsekvenser av kriget[redigera | redigera wikitext]

Oviljan över det kostsamma och gagnlösa kriget hade vid riksdagen kommit hattarnas välde att vackla. Och då den ryska kejsarinnan Elisabets död i januari 1762 förändrade hela den politiska ställningen i Europa samt hotade att i Ryssland skaffa Sverige en fiende i stället för en bundsförvant, beslöt Sekreta utskottet den 13 mars att Sverige skulle söka erhålla en separatfred. Genom förmedling av drottningen kom en underhandling i gång, och den 22 maj 1762 avslöts i Hamburg freden utan vinst och förlust.

Den förvirring som kriget förorsakat i finanserna blev en orsak till hattarnas fall 1765.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]