Pommerska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För det svenska deltagandet i krigen mot Napoleon, se Pommerska kriget 1805–07.
Pommerska kriget
Del av sjuårskriget
Pomeraniae Ducatus Tabula.jpg
Karta över Pommern.
Ägde rum 13 september 1757 – 22 maj 1762
Plats Dagens Tyskland och Polen
Resultat Status quo ante bellum
Stridande
 Sverige  Preussen
Befälhavare/ledare
Sverige Augustin Ehrensvärd
Sverige Mattias Alexander von Ungern-Sternberg
Sverige Gustaf Fredrik von Rosen
Kungariket Preussen General Heinrich von Manteuffel  (tillfångatagen)
Kungariket Preussen General Belling
Styrka
cirka 20 000 okänt
Förluster
några tusen döda okänt

Pommerska kriget var ett krig som utkämpades av Sverige och Preussen 17571762.[1] Det var en del av det större sjuårskriget 1756–1763, som fördes mellan stormakterna Preussen och Storbritannien-Hannover å ena sidan och Österrike, Frankrike och Ryssland å andra sidan.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sjuårskriget berodde på ouppklarade motsättningar från tidigare krig, framför allt österrikiska tronföljdskriget 1740–1748.[2] Kriget började i kolonierna och drabbade först inte Europa. I januari 1756 så bildade Storbritannien och Preussen en allians och övergav sina tidigare allierade. De tidigare ärkefienderna Frankrike och Österrike bildade då en motallians. Detta hade inte ingått i britternas och preussarnas kalkyler, och Preussen stod snart isolerat mot en växande allians av kontinentaleuropeiska makter, som slutligen utökades till att även inkludera Ryssland och Spanien.

I detta besvärliga läge beslöt Fredrik II av Preussen att slå till först genom att invadera grannlandet Sachsen. Detta inledde en kedjereaktion och snart var nästan hela Europa indraget i kriget.

Sverige stod inledningsvis utanför kriget. I mitten av juli 1756 hade den svenska riksdagen, på danskt initiativ, drivit igenom en nordisk neutralitetsakt, som var avsedd att hålla både Danmark och Sverige utanför kriget.<ref="PH 2013"/> De två dominerande svenska riksdagspartierna hattpartiet och mösspartiet hade enats om att freden skulle hållas.

På hösten 1756 åberopade den österrikiska kejsarinnan Maria Teresia och den tyska riksförsamlingen en klausul i den westfaliska freden från 1648, alltså 108 år tidigare, som stadgade att Frankrike och Sverige förbundit sig att gemensamt ingripa mot all omotiverad aggression i Tyskland. Med stöd av denna klausul så borde Sverige utfärda ett ultimatum till Preussen, eller avsäga sig den rollen man fått efter 30-åriga kriget.

Hattpartiet, som då hade makten i Sverige, räknade med att Fredrik II av Preussen inte skulle klara att försvara sig mot sina många fiender under sjuårskriget.[1] Detta skulle därför ge ett tillfälle för Sverige att enkelt kunna få tillbaka sina besittningar i Pommern, som 1720 avträtts till Preussen. Dessutom ville hattarna genom att bidra till Fredrik II:s fall förödmjuka och oskadliggöra hans syster drottning Lovisa Ulrika, som fått hattarna som fiender genom sitt kuppförsök 1756. Slutligen så bidrog det att hattarna följde den franska linjen inom utrikespolitiken.

Den 21 mars 1757 slöt hattregeringen en konvention med Frankrike och Österrike. I kraft av denna förklarade Sverige och Frankrike för den tyska riksdagen, att de i enlighet med den Westfaliska freden skulle upprätthålla Tysklands frihet. Genom Frankrikes förespeglingar om subsidier lockades därefter hattregeringen att i juni samma år gå från ord till handling genom att föra över 20 000 man till Tyskland. Den 13 september ryckte den svenska armén in i preussiska Pommern.

Eftersom Sverige ville undvika intrycket av ett anfallskrig, som inte fick inledas utan rikdagens samtycke, utfärdades ingen krigsförklaring. Inryckningen i Pommern framställdes för tyska riksdagen som att den enbart syftade till att återställa freden. Först efter att fientligheterna inletts slöts ett subsidiefördrag med Frankrike och dess allierade, 22 september 1757. Den svenska regeringen, som redan gått för långt för att kunna dra sig tillbaka från striderna, fick då finna sig i en mindre gynnsamma villkor än man hade räknat med.

Fredrik II (1712–1786), kung av Preussen 1740–1786.

Svenska arméns skick[redigera | redigera wikitext]

Pommerska kriget utspelade sig 50 år efter Karl XII och den svenska armén var inte i samma starka skick som den tidigare hade varit. Det berodde främst på att förlusten i det stora nordiska kriget hade inneburit att den svenska kronan hade förlorat många av sina rikaste besittningar. Sverige hade därför inte längre råd att hålla en stark armé på krigsfot och på grund av Sveriges nya fredligare inriktning försummades armén ytterligare. Det var egentligen bara enstaka regementen som kunde kallas stridsdugliga. Många soldater hade gammal utsliten utrustning och förbanden var dåligt övade. Officerarna hade i många fall ingen krigserfarenhet överhuvudtaget och var dessutom dåligt motiverade. den krigsmaskin som Karl XI hade byggt upp höll därför sakta på att falla sönder.

Då svenska armén i Tyskland inte ansågs behövas till annat än att ta territorium i besittning som erövrats av de allierade, hade förbanden skickats iväg utan annars nödvändiga förberedelser och utan att man hade pengar för att försätta den i krigsdugligt skick.[1] Detta satte sin prägel på hur kriget utspelade sig.

Krigets förlopp[redigera | redigera wikitext]

Själva förutsättningen för den svenska operationen, att Fredrik II skulle lida nederlag, visade sig nämligen vara bygga på felaktiga förhoppningar.[1] Vid underrättelsen om den preussiska segern i slaget vid Rossbach den 5 november 1757 vågade den svenske befälhavaren, fältmarskalk Mattias Alexander von Ungern-Sternberg inte verkställa sin regerings befallning och franska ombudet Marc René de Montalemberts uppmaningar att tåga mot Berlin, på grund av hur illa utrustad hans armé var. Istället återvände han till svenska Pommern i november 1757, där svenskarna av en preussisk armé ringades in i Stralsund och på Rügen.

von Ungern-Sternberg fick den 21 december 1757 lämna befälet över armén till förmån för Gustaf von Rosen, som den 7 januari 1758 de facto övertog befälet. Inte heller han kunde uträtta något, utan tvingades ligga overksam bakom preussarnas blockad. Den 18 juni 1758 upphävdes blockad (krigföring)en genom att en rysk armé trängde fram, men von Rosen hade då tröttnat på sin otacksamma uppgift, och befälsuppdraget övergick till Gustaf David Hamilton.

Augustin Ehrensvärd erövrade Peenemünde skans den 27 juli, och med 16 000 man bröt Hamilton upp för att understödja ryssarna, som belägrade Küstrin. Men efter det ryska nederlaget i slaget vid Zorndorf beslöt han i stället att tåga till Sachsen för att förena sig med österrikarna. Han kom dock inte längre än till Neuruppin i Brandenburg. En strövkår, som han sände ut därifrån, led den 26 september ett svårt nederlag vid Tarnow, men däremot lyckades major Karl Konstantin De Carnall den 28 september med 800 man försvara Fehrbellin mot cirka 5 000 preussare.

Lovisa Ulrika (1720–1782), svensk drottning 1751–1771, syster till Fredrik II av Preussen, gift med Adolf Fredrik, mor till Gustav III, Karl XIII, Fredrik Adolf och Sofia Albertina.

Då österrikarnas infall i Sachsen misslyckades lämnade Hamilton Neuruppin den 10 oktober och närmade sig Oder i hopp om en samverkan med ryssarna, men dessa gick i vinterkvarter, och då återvände Hamilton till Svenska Pommern. Kritik som han med anledning av detta fick av regeringen, fick honom att avstå från befälet över armén, som den 23 november 1758 gavs i uppdrag åt Jacob Albrecht von Lantingshausen, som tog över den 19 december. I början av 1759 blev han dock tvungen att dra sig tillbaka till Stralsund, eftersom han var ställd inför en överlägsen preussisk armén. Detta ledde till att garnisonerna i Demmin, Anklam och Peenemünde gick förlorade, dock först efter motstånd.

Genom ryssarnas framryckning befriades i maj 1759 Svenska Pommern från preussarna, men brist på pengar och förnödenheter gjorde att detta årets fälttåg kunde inledas först i augusti. Målet var att belägra Stettin, och som en förberedelse för detta lät Lantingshausen Axel von Fersen med 4 000 man erövra Usedom och Wolin under det han själv med huvudarmén (10 000 man) ryckte in i preussiska Pommern, där han under småstrider höll sig kvar en tid. Till följd av bristande medverkan från bundsförvanterna kom dock belägringen av Stettin inte att utgöras, och på senhösten gick armén åter i kvarter i Svenska Pommern.

Den 20 januari 1760 försökte preussarna liksom föregående år tränga in dit, men denna gång blev de tillbakadrivna, och den 28 januari trängde en svensk trupp in i Anklam och tog själva den fientliga generalen, Heinrich von Manteuffel, till fånga. Trots denna framgång och att de preussiska arméerna till största delen var upptagna på annat håll, kunde Lantingshausen till följd av sitt besvärliga läge inte rycka in på fiendens territorium med 15 000 man förrän i augusti. Hans avsikt var egentligen bara att hitta underhåll där. Under ständiga småstrider med en preussisk styrka på 6 000 man framträngde han med huvudstyrkan till Prenzlau i Brandenburg, och lämnade Augustin Ehrensvärd med en avdelning i Pasewalk. Där angreps han av fienden. Anfallet slogs tillbaka, men Ehrensvärd sårades och blev tvungen att lämna befälet över armén.

Då även en mängd officerare vid denna tid lämnade armén för att delta i riksdagen, som samlats till möte, uppstod det brist på befäl. Därför återvände Lantingshausen till Svenska Pommern, där han under den vintern inte stördes av fienden. Fastän han skött befälet på ett sätt som överträffade alla förväntningar vár han trött på de oerhörda svårigheterna, och utverkade i juni 1761 att få lämna befälet. Först i juli blev hans efterträdare Augustin Ehrensvärd i stånd att med 7 000 man rycka fram på fiendens territorium. Fastän styrkan var överlägsen den preussiska armé som försökte hindra framryckningen kunde han till följd av den dåliga utrustningen inte rycka fram särskilt långt, och fälttåget utgjordes bara av mindre strider, som i huvudsakligen var framgångsrika för svenskarna. I september sände Ehrensvärd ett par regementen under greve Fredrik Vilhelm von Hessenstein till Usedom och Wolin för att understödja ryssarna, som belägrade Kolberg. Men då även dessa led av allenhanda brister återkallades Hessenstein snart, och i oktober återvände hela den svenska armén till Svenska Pommern.

Då preussarna började störa hans gränsposteringar skickade han Jacob Magnus Sprengtporten med en avdelning lätta trupper, den s.k. Sprengtportenska frikåren, in i Mecklenburg, och denne erövrade 23 december preussarnas främsta förrådsort, Malchin. Där blev han emellertid omringad av en överlägsen styrka, men då bröt Ehrensvärd upp för att undsätta styrkan. Förtruppen under De Carnall besegrade 2 januari 1762 vid Neukalden en preussisk trupp, som försökte spärra vägen, och Ehrensvärd tågade in i Malchin. Omedelbart därefter återvände han dock till Svenska Pommern, och den 7 april slöt han på eget bevåg ett stillestånd, som varade till freden slöts.

Inrikespolitiska konsekvenser av kriget[redigera | redigera wikitext]

Motviljan mot det dyrbara och framgångslösa kriget hade vid riksdagen orsakat att hattarnas maktposition vacklade.[1] När den ryska kejsarinnan Elisabets död i januari 1762 förändrade hela den politiska situationen i Europa och innebar en risk att Ryssland skulle bli Sveriges fiende istället för allierade, beslöt Sekreta utskottet den 13 mars 1762 att Sverige skulle försöka utverka en separatfred. Genom drottningens kontakter kom en förhandling i gång, och den 22 maj 1762 slöts Freden i Hamburg, som innebar att kriget avslutades utan varken vinst och förlust vad gäller territorium.

Den oreda som kriget orsakade i de svenska statsfinanserna bidrog till att hattarna föll från makten 1765.

Även om kriget var resultatlöst ur erövringssynpunkt, så ledde det till att arméns krigsduglighet ökade, genom att ge förbanden krigserfarenhet under svåra förhållanden. Uppsättandet av den Sprengtportenska frikåren betraktades som särskilt lyckosam.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Pommerska kriget i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1915)
  2. ^ Pommerska kriget i Populär historia, 9/2013

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]