Positiv (musikinstrument)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För positiv i en orgel, se positiv (orgel).
Positivhalare.
Österrikisk positivhalare
"Kalle och Emma", ett känt positivspelande par på 1930-talet.

Positiv är en orgel med vevanordning. Genom att veva på den spelar den automatiskt upp en melodi. Positivet är jämförbart med regalen och portativet. Instrumentet heter egentligen vevorgel på svenska (efter tyskans drehorgel) och har sitt ursprung i regionen Italien/Tyskland.

Vevorglar finns i olika storlekar men som regel blir de försedda med elektrisk pump när de blir större. De större modellerna kallas för gatuorgel eftersom de är för stora att kunna ta inomhus. En annan variant är tivoli- eller karusellorglar som är monterade mitt på karusellen och där karusellens rotation driver luftbälgarna. Ofta finns då olika typer av slaginstrument monterade som styrs av orgeln.

Vevorglar och gatuorglar tillverkas fortfarande och de betingar höga priser (45 000 kr och uppåt, utan vagn) beroende på att det till största delen är ett rent hantverk.


Stiftvals[redigera | redigera wikitext]

Musiken/melodierna är satta på stiftvalsen med hjälp av stift och klamrar av metall. Stift används för korta toner och klamrar, av varierande längd, för längre toner. Varje stiftvals har normalt flera melodier. Konsten att sätta stiften och klamrarna var något av en konstform och kvaliteten på det arbetet är ofta avgörande för slutresultatet. Detta komplexa arbete var en tidig form av programmering. Stiftvalsarna måste vara stabila och tåla slitage bra. Om träet deformeras påverkas funktionen oerhört lätt och musiken kan då bli omöjlig att känna igen. Stiftvalsens storlek hänger direkt ihop melodiernas längd och det antal toner som används. Ju längre melodier, desto större diameter och ju fler toner, desto längre stiftvals. Eftersom musiken är programmerad direkt på stiftvalsen måste denna bytas ut om man vill ha en ny uppsättning melodier. Bytet är i sig inte särskilt svårt men stiftvalsarna är både otympliga och dyra så ofta hade positivhalarna bara en stiftvals till sina instrument.

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Astrid Lindgrens böcker har positivhalaren ofta en apa (markatta) på axeln och sågs väl förr som lite mystisk[förtydliga]. Förut brukade positivhalare resa runt med sin positivvagn från gård till gård. I Nederländerna är gatuorglar fortfarande ett levande inslag i flera städers innerdelar under sommaren.

En välkänd positivhalare i Stockholm var Djurgårds-Kalle. Han och partnern Emma står sedan 1985 staty vid Skansens huvudentré (se Kalle och Emma). Det finns fortfarande ett fåtal positivhalare i Sverige, såsom Roland von Malmborg och Jan-Evert Olbrink.

Mekanik[redigera | redigera wikitext]

Detaljbild av ett vevpositiv

En uppsättning hävstänger, så kallade tangenter (eller nycklar), är placerade precis ovanför stiftvalsen. Varje tangent sköter en ton och en stång är kopplad till bakändan av tangenten. I stångens andra ände sitter ett metallstift som sköter en ventil i väderlådan. När veven vrids får en krökning på vevstången bälgarna att öppna och stänga och på så sätt skapas ett lufttryck. En bälgregulator ser till att hålla lufttrycket konstant. En snäckväxel på vevstången får stiftvalsen att långsamt rotera. Då lyfts tangenterna i framkant av stiften och klamrarna. Bakändan av tangenten trycker ned stången, ventilen öppnas och släpper fram luft till pipan.

En positivhalare med tam apa i Liverpool, England.
En positivhalare i Mexico City intill det stora torget Zócalo.

För att kunna ha flera melodier på en stiftvals kan denna förskjutas i sidled så att tangenterna hamnar i läge för en ny uppsättning stift och klamrar. Gatuorglar har ofta mellan 7 och 9 melodier medan mindre orglar (vanligtvis äldre instrument) kan ha upp till 15 melodier. Mindre vanligt är att stiftningen är satt i spiralform. Denna teknik är vanligast för större orkestrions men även för de spelur som tillverkades i Sverige av t ex Pehr Strand i Stockholm. Vid avspelning av en sådan stiftvals måste denna kontinuerligt förskjutas i sidled så att stiften alltid är i linje med tangenterna. Denna typ av stiftning gör det möjligt att ha en enda lång melodi på stiftvalsen.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Vevpositivet var det traditionella instrumentet för positivhalare. Med få undantag användes små och relativt lätta instrument med kanske bara ett register och 7-9 melodier. Skälet till det var förstås vikten. De flesta vägde mellan 10 och 20 kilo medan andra kunde väga runt 40 kilo.

Det fanns många stora instrument i kyrkor, på tivolin, konsertsalar och andra större etablissemang såsom teatrar och sportarenor. Dessa drevs ofta av tunga vikter och uppdragbara fjädrar. De kunde också drivas med hydraulik via en turbin eller ett vattenhjul som gav mekanisk kraft att vrida stiftvalsen och driva bälgarna. De modernare vevpositiven drevs med elektricitet eller blev konverterade till eldrift. Så småningom blev också många större vevpositiv ombyggda och mekaniken till stiftvalsen ersattes då så att man istället kunde spela musik från andra format. Det kunde t ex vara rullar av papp av liknande typ som finns till självspelande pianon eller från ark av kartong i bokformat.

Kombinationsinstrument med både stiftvals och klaviatur[redigera | redigera wikitext]

I kyrkor förekom instrument som förutom den självspelande delen med stiftvals, även var försett med en vanlig orgelklaviatur. På så sätt kunde den även användas som en vanlig orgel när en organist fanns tillgänglig. På dessa instrument var ofta stiftvalsen dold bakom en panel. Vid 1900-talets början byggde man ofta om stora tivoliorglar och gatuorglar med stiftvals så att dessa istället kunde spela musiken från rullar eller kartong i bokformat. På så sätt fick man tillgång till en betydligt större repertoar.

Terminologi[redigera | redigera wikitext]

Termen Hurdy-Gurdy (vevlira) används ibland felaktigt om de små, bärbara vevpositiv som användes av positivhalare. Den benämningen bör undvikas i modernt språkbruk.Hurdy-Gurdyn vevas också men tonen alstras istället genom att ett hartsbestruket hjul roterar mot stämda strängar. En annan skillnad är att musikern fritt spelar sina melodier medan positivhalaren måste välja en av de förprogrammerade melodierna I Storbritannien förväxlas ibland gatumusikernas vevpianon med vevpositiv. Även ångdrivna orglar (eller Calliope) har ibland förväxlats med vevpositiv.


Litteratur och källor[redigera | redigera wikitext]

  • Poul-Gerhard Andersen: Orgelbogen - Klangteknik, arkitektur og historie, Munksgaard, København (1955)
  • Jan Håkan Åberg: En liten orgelbok, Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, Stockholm (1958)
  • Hans Hellsten: Instrumentens drottning - Orgelns historia och teknik, Natur & kultur, Germans musikförlag, Stockholm (2002), ISBN 91-27-09354-9
  • Diagram Group. Musical Instruments of the World. New York: Facts on File, 1976.
  • Ord-Hume, Arthur W.J G. Barrel Organ: The Story of the Mechanical Organ and Its Repair. London: George Allen & Unwin, 1978.
  • Reblitz, Arthur A., Q. David Bowers. Treasures of Mechanical Music. New York: The Vestal Press, 1981.
  • Smithsonian Institution. History of Music Machines. New York: Drake Publishers, 1975.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Inspelningar med historiska vevpositiv[redigera | redigera wikitext]

  • SAYDISC with categories about "Mechanical" Music and "Musical Boxes"
  • Mechanical Music from Phonogrammarchiv of the Austrian Academy of Sciences