Poznańrevolten

Poznańrevolten
Demonstranterna kräver bröd
Ägde rum 28-30 juni 1956 Plats Poznań, Polen
Stridande
Antikommunister	Kommunistiska LWP, KBW, och UB

Poznańrevolten, även kallat Juniresningen, var en protestaktion i den polska staden Poznań den 28 juni 1956 mot den kommunistiska regimen i Polen. Omkring 100 000 deltog i protesterna. Myndigheterna satte in 10 000 soldater och 400 stridsvagnar för att stävja revolten. Mellan 57 och 78 demonstranter sköts till döds och omkring 600 skadades.

Bakgrund

Sovjetunionens system i Polen på 1950-talet

Det politiska systemet som fanns i Sovjet och dess lydstater byggde på att staten skulle styras av en elit välbärgade kommunister som såg till att folket levde på ett absolut minimum. Ett lägre organ skulle slaviskt utföra order uppifrån. Det ekonomiska systemet utgick från den stalinistiska ursprungsmodellen om planekonomi. Den byggde på den marxistiska teorin, vilket betydde att endast fysisk bearbetning av naturen skapade värde. Det hörde till ideologin att betrakta allt som hade med service att göra som orätt. Marknaden ersattes av order från centrum som avgjorde vad som skulle produceras och saknade självreglering. Man kunde inte uppskatta kostnader eller bedöma komparativa fördelar. Planmyndigheten i Moskva kontrollerade mer än 90 procent av näringslivet i satellitstaterna. Resultatet av systemet blev oerhört resurskrävande och till sina effekter katastrofal för hälsan och miljön.

Den hemliga polisen bevakade folket för att ingen skulle gå bakom ryggen på staten. Alla skribenter under sovjetregimen fruktade därför censuren eftersom den hade direkta samband med den hemliga polisen. Därmed fungerade inte massmedia som i demokratier och det som folk ville ha sagt kom aldrig fram om det inte överensstämde med staten. Opposition sågs således som en omstörtande verksamhet och bemöttes med straff. I praktiken gick det ut på att folk som hade andra åsikter än staten fängslades eller likviderades, då yttrandefriheten inte gällde i sovjetregimen. Det hårda kommunistiska styret innebar en undergång för hundratals, enligt de kommunistiska ledarna, så kallade klassfiender.

De oppositionella krafterna i Polen

Polen var det land av satellitstaterna som hade minst kommunistiska anhängare redan innan den kommunistiska regimen. Sovjetiseringen gick därför långsammast i Polen i jämförelse med andra sovjetiska lydstater. Polackerna ansåg sig stå på en högre utvecklingsnivå än ryssarna. Proklamationerna om att se upp till och följa ett sovjetiskt system framstod som parodiska och utbredde ryssfientligheten. Mycket av svårigheten i att kontrollera Polen som satellitstat berodde på Polens och Rysslands historia. Under andra världskriget massavrättade ryssarna alla polska officerare i Katyń 1940 samt skickade många polacker till arbete och fängelse i GULAG som också ofta blev deras död. Polen förlorade även ett stort område till ryssarna, samtidigt som de hamnade under en sovjetkommunistisk regim i drygt 40 år. Ryssfientlighet fanns således i Polen under hela kommunistperioden. Denna kom fram när Chrusjtjov påbörjade avstaliniseringen. Folket ville ha högre levnadsstandard och för att det skulle ske var det politiska och ekonomiska systemet tvunget att förändras.

I mitten av 1950-talet hade Polen en relativt utvecklad industriell bas med årlig ekonomisk tillväxttakt. Den kommunistiska regeringen hade då lovat den polska befolkningen ökad produktion av konsumtionsvaror, bättre bostäder och större investeringar inom jordbruket. Konsumtionen hölls trots dessa löften nere vid ett minimum. De flesta arbetare levde trångt, hade knappt mat för dagen och bevakades av den hemliga polisen. En opposition mot systemet skapades på grund av det missnöje som fanns. Oppositionen utgick till att börja med från författare, studenter och lärare. Debattsällskap, bestående av både parti- och icke-partimedlemmar bildades i storstäder, däribland Polens femte största stad Poznań.

Poznańrevolten 1956

Polackerna var trötta på socioekonomiska, ideologiska och politiska problem. De hoppades på en mer demokratisk förändring, och den 26 juni hade arbetarna vid verken Zispo i Poznań skickat en deklaration till Warszawa för att förhandla med regeringen, där de krävde höjd lön, lägre priser och kritiserade arbetsorganisationen. Kraven avvisades och arbetarna gick ut i strejk på morgonen den 28 juni 1956 i Poznań. Andra fabriksarbetare, liksom studenter och hemmafruar anslöt sig till demonstrationen. De bestämda arméförband och polis som larmats för att slå ner resningen ingrep inte mot folkmassan. Många soldater överlämnade även sina vapen. Militära förstärkningar från Warszawa fick istället skickas in som slog ned revolten på två dagar. De militära förstärkningarna tog många människors liv och tre månader senare hölls rättegångar mot de inblandade demonstranterna. Åklagarsidan erkände att revoltens blodiga förlopp berodde på säkerhetspolisens våldsamhet. Domarna var milda och i oktober tillkännagav regeringen sitt fel och alla arresterade från rättegången frigavs.